Precis som många andra så var första frågan som dök upp i mitt huvud då Lina frågade mej om jag ville sommarblogga:  Vad skriver man om? Vad skulle jag kunna tänkas förmedla som nån har nått intresse av att läsa? Skriver dagligen på min egen blogg om allt mellan himmel och jord, men det är väl knappast nån här som är intresserad av alla galenskaper som rör sej i mitt huvudJ.

Men idag, då det äntligen blev min ”dag” att sommarblogga så föll det sej så naturligt. Det är helt självklart vad jag ska skriva om. Något som jag har nöjjet att dela med den underbara ägaren av den här bloggen. Nämligen träningsglädje. Glädjen av att ha en kropp som fungerar och ställer upp på det man ber den om. Glädjen över att känna hjärtat hamra hårt i bröstet under ett löppass, eller glädjen över att knappt kunna stå på benen efter ett tungt benpass. Eller för all del, alla dessa underbara endorfiner som bidrar med lycka som är svårt att jämföra med något annat!

I sommar jobbar jag på häktet här i Umeå. Varje dag möter jag människor som livet inte varit så snällt med, den ena olyckligare än den andra. En av våra intagna har det riktigt  tufft, och de gånger jag över huvudtaget sett nån levnadsglädje i hans ögon är lätträknade. En dag föreslog jag för honom att han kanske skulle ta en sväng i motionsrummet. Det är väl inget att jubla över egentligen, ett löpband och en motionscykel. Efter lite övertalning gick han dit, lika hängig som vanligt med fötterna släpande efter sej, och muttrade ”jaha, och vad ska det här ge”. 20 minuter senare ”flaggade han på” och meddelade att han ville gå tillbaka till sin cell.

Döm av min förvåning då jag öppnar dörren och möts av ett leende. Ett leende som når ögonen på en människa jag inte ens sett liv i förr! Han är rosig om kinderna, svettig och tilltufsad, tittar på mej och säger: ”Lisa… Det här var nästan kul. Vet du, det känns så himla bra! Va konstigt!”. Sen går han, rak i ryggen och med lätta steg, in i sin cell, vänder sej om, ler igen och säger tack.

Träningsglädje… Behöver jag säga nått mer? För er som inte upptäckt lyckan som ett riktigt ordentligt endorfinrus för med sej kan jag bara säga en sak: Prova! Jag sätter min högra hand på att ni inte kommer ångra er!

Det var det jag ville säga. Sen ska jag juh såklart berätta hur jag och Lina känner varandra. Det är en ganska lång historia, men för att göra den kort: Vi träffades i Kosovo, pratade knappt med varandra, åkte hem från Kosovo, hittade igen varandras bloggar, upptäckte hur lika vi egentligen var, började prata om allt mellan himmel och jord… och på den vägen är det. Och för er som inte tror att Lina kommer klara sej där nere i Holland säger jag bara: Ni känner henne inte. Har hon bestämt sej för nått så blir det så! You go girl!:)

(Ja just det, jag heter Lisa förresten. Vet inte om jag är nämnd i bloggen nån gång, så nått alternativt namn vet jag inte om det finnsJ Tack för att jag fick låna er en stund!)

Gästblogga….då kan jag ju direkt inte skriva om det jag skriver om i min egen blogg…. för där är oftast bara massa hundprat, om hundträning och livet tillsammans med två hundar!

Kanske för en gångs skull skulle skriva sånt som jag tänkte skriva i min egen blogg från första början? Min ursprungstanke med min blogg var att jag skulle skriva underfundiga små texter om livet, både små och stora saker, jag skulle skriva små roliga anekdoter om saker som hänt i mitt liv. Men hur blev det? Ja, hittills väldigt ont om anekdoter, som för övrigt är ett väldigt roligt ord, men underfundiga texter har det blivit ännu mindre av….

Vad handlar då MIN blogg om? Jo, den handlar om mig, Carolin och mitt liv med maken Nicklas, hundarna Arrac o Dizni. Här hos LKarlsson (som uttalas Älkarlsson, med betoning på Ä, nästan som att säga eldkarlsson, men bara nästan ;) )är jag inte omnämnd som Carolin en endaste gång tror jag…. Först kallades jag Kindman, sen blev det sakta men säker From, och nu på slutet Fru From.

Hur korsades då våra banor? Jo det var en solig dag omkring den 17 september 2007, då sammanstrålade 43 smått nervösa människor i en kasern i Falun för 3 månaders knegande i försvarets kläder. Vi hamnade i olika grupper, jag o LKarlsson, men ganska snart insåg vi att vi hade rätt lika syn, på rätt många saker, framförallt på hur livet ska levas! Vi hade många långa samtal om kärleken, livet och inte minst om livet i uniform…..

Vid muck hade jag inte bara fått massa ny kunskap, jag hade fått en mycket nära vän! Vi ses inte jätteofta, men ändå har vi upplevt mycket tillsammans, vi har bl.a upptäckt att det går bättre att tolka på skidor om man INTE har skidorna i kors, vilket kan tyckas vara en självklarhet, men vi var ju bara tvungna att testa om det gick att tolka med skidorna i kors…. Vilket resulterade i att vi i vanlig ordning gav omgivningen ett par goda skratt J   Vi har också testat att skjuta ballonger på 300 meters håll, vilket resulterade i förvånade uttryck i macho-befälens ansikte, vilket gav oss själva ett par goda skratt J Vi har krypit, ålat och hasat oss fram i Dalarnas mörka skogar, vilket resulterade i att vi fick bära den tjusiga svarta basker vi såväl förtjänat. Sist men inte minst har vi tillsammans delat den hittills bästa dagen i mitt liv, nämligen min bröllopsdag, jag blev så oerhört stolt/glad/rörd över att LKarlsson kom ända från Kosovo för att vara med på vår fest! Sen att hon hoppade på kryckor, ja det är ju inte särskilt förvånande ;)

Jag lever ju numer ett stadgat liv med make, sommarhus, kombi och två hundar, kort sagt ett riktigt drömliv för många och jag skulle inte vilja byta! Men ändå kan jag inte låta bli att vara lite avis på Lina som huxflux bara kan sticka till Abisko, eller bara huxflux sticka till Kosovo, eller som nu bara åka iväg och gå massa mil på utländska vägar, visst kan jag också göra det, det kräver bara så himla mycket planering, Lina kan ju bara bestämma sig och så tuta&köra! Å bestämma sig har hon ju inte så svårt för, å för den delen inte heller för att genomföra det hon bestämt, så det är väl tur att hon inte bestämt sig för att plocka ner månen ännu, för då skulle vi här på jorden inte ha nån måne att kika på!!

Herregud, blev ni nå klokare av detta inlägg? Förmodligen inte….. Men jag har iaf gjort debut som gästbloggare, o jag tror tyvärr inte P1 ringer och frågar om jag vill sommarprata 2010, men vad tusan? Blir man lyckligare för att man sommarpratar i radio, tveksamt… blir man lyckligare av att fått gästblogga? Jojjemän, för det betyder ju att man har en vän som Lina som vågar upplåta sitt space i cybervärlden till mig! Kram vännen!   

Jaha, då var det dags för mig att Sommarblogga här på Linas blogg, en mycket intressant tanke det här med sommarbloggare, det är ju lite som "sommarpratare" i radions P1/P3 :)

Hur som helst, ni som känner mig sedan tidigare känner igen mig från signaturerna S i m o n eller "Skånepågen" eventuellt "robber" om ni är riktigt inbitna och har hängt med enda från "början".

Vem är jag då? Jag heter Simon, är 28 år och bor i Lund. Jag känner Lina från nätet, vi var ihop ett kort tag under år 2000 men har sedan hållt kontakten genom nätet och är idag glada vänner!

Men så var det ju det här med sommarpratare då? Nu börjar ju ångesten infinna sig lite grann när man inser att man inte har någonting att skriva om direkt.

Min sommar har precis börjat (eller ja, semestern har precis börjat, sommarvädret håller sig väldigt långt borta känns det som) och jag kommer spendera så mycket tid som möjligt med flickvännen Emma och antagligen även en hel del tid med snickeri-arbete hemma hos föräldrarna i Revingeby (en liten håla utanför Lund) där det ska bytas plasttak, läggas nytt tak på garaget och kanske göra ett uterum!

Det var nog allt för nu, jag återkommer kanske ikväll med ett nytt inlägg! :)

Glad sommar!

Mitt namn är Anton och jag hatar sommaren.

Där har ni det. Jag är less på sommaren.

I ett land som Sverige är det nästan olagligt att säga så, man får som svensk inte hata sommaren, den ska njutas, varje solig dag måste spenderas ute, varje sjö måste badas i och varje grill måste tändas.

Man kan fråga sig varför vi har detta beteende, varje sommar som barn sa dom vuxna alltid åt mig om somrarna att gå ut och göra något medans det var soligt och varmt, varför detta var så enormt viktigt sa dom alldrig och det verkar ha fallit mellan stolarna i min uppfostran.

I mitt jobb så möter jag många olika människor, varje människa spenderar jag ca tio minuter med innan jag aldrig ser dom med. Under denna tid kommenteras så gott som alltid vädret, är det inte sommar så säger folk att dom längtar dit och är det sommar så är det en ändlös harrang om soltimmar, varma dagar och vilken del av landet som har bäst väder.

Som ni säkert gissat blir jag ganska trött på att prata om vädret, framförallt blir jag trött på denna tillrättalagda attityd att sommar är det enda man vill ha. Man kan ju fråga sig varför vi alla bor i sverige om vi älskar solen på detta vis och avskyr vintern.

Jag kan inte påminna mig att vi var ute mindre om vintrarna, när man inte var i skolan var det fullt upp med pulkor, hockeyspel, skidåkning eller att bygga snögrottor. Trots detta kan jag inte heller påminna mig om att de vuxna sa åt mig att gå ut nu när det var snö och kallt, detta trots att den vita perioden är betydligt kortare än den gröna, även på mina breddgrader.

 Och ser vi vartåt det barkar med global uppvärmning kanske det är betydligt bättre att låta sina barn uppleva snön medans vi fortfarande har den i sverige än att tvinga ut dom i en värme som dom med all säkerhet kommer att uppleva i hela sina liv.

Trevlig vinter! (och passar det inte så är spaniens gränser fortfarande öppna)

/Anton

Känner lite stolthet att jag får vara först ut men samtidigt lite panik. Vem är jag? Jag är känd som storasyster i bloggen men som i vanliga fall heter Ulrika.

Jag är hon som inte har ngn som helst koll på datorer.. Lina skrev ju till oss och berättade vad som skulle göras - tryck här så händer så å tryck där så fixar det sig på sidan…ööö…D får bli som det blir.. Det e ju bara en dag…

När jag var 12 år så blev jag storasyster till damen i fråga. Jag var så stolt och hon är det bästa som finns i att vara lillasyster och med allt det innebär.

Åren går fort och det är tur att bloggen finns så vi vet vad hon gör för plötsligt är hon stor och gudmor till min Felicia..

Hon åker tryggt fram eller ska man säga racande i sina gula bilar. Lina säger att vi aldrig ser henne, så nu hejar vi på alla gula postisar i stan.

Det där med att ”kriga” har jag ingen koll på, vi är lika och tänker lika MEN här är en skillnad.

Hälsade på Lina när hon gjorde grundutbildningen i Falun. Vi blev bjudna på middag och kaffe med tårta i den finaste av salarna..

Men wow… hade verkligen ingen aning vad man gör i det militära.. man kryper, sitter på rad på en pinne och skiter i en grop, kastar granat, ligger i bakhåll, smyger och är grön och skitig…

I nästa stund så förvandlas hon till en partypingla som ger järnet, dansar och dricker Jäger tills hon stupar, och man får kyssa många grodor innan prinsen står där!! Hon testar och chansar och man får gå på många nitar, men även det för något lärorikt med sig och ”det är alltid som allra mörkast innan det ljusnar” lär någon ha sagt.

Lina skrev den 4 maj att hon var hemma en vecka tidigare än beräknat från Abisko.. Hon ville inte skriva om varför..

Nu idag är det jag som får vika bladet från det och det e med en sådan känsla att få skriva om vilken underbar lillasyster jag har:

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker.

 Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer”

Den 27 april valde min sambo helt plötsligt att möta döden ensam och vandra vidare till ett annat liv bortom oss.. Det är många frågor man har och allt blir liksom svart och det är svårt när man har två barn med lika många frågor som söker svar..

Lina satt sig på tåget direkt, flyttade in och fixade allt som ska göras. Ringa massor av samtal, tvätta, fixa så vi får mat, ordna så tjejerna kom till skolan å så bara sitta där mitt i natten och bara vara och lyssna på alla suckar..

Kommer aldrig att kunna tacka henne för allt som hon gav och jag tog.. Och nu står vi här vi står, och är på g, och Lina är åter ute i stora världen, vi vet att hon aldrig kommer ge upp men några skavsår är nog att räkna med - för ge upp skulle hon aldrig göra för hennes namn är LINA och är min bästa lillasyster.

TACK för att jag fått låna er en stund..

                                           Trevlig sommar, Ulrika

Väskorna är packade, sängen bäddad, damen duschad, insmord, påklädd och klar.

Nu far jag!

Lämnar härmed med varm hand över rätten att uttrycka sig i skriven form till mina vikarier.

Omröstningen är avslutad, det blev;

Bara bra - inga skador, inga problem    20.6 %

Bra - men lite skadeproblem    32.4 %

Ganska bra - men mycket skadeproblem    2.9 %

Inte så bra - får bryta    44.1 %

Vad jag själv röstade på? Bra - men lite skadeproblem, så klart. :)

Ha en fantastisk vecka här hemma, så hörs vi igen på söndag!

K R A M!

*sniff sniff*

Nu luktar det minsann SEMESTER!

Ja, på min ära, nu är det dags!

Winnerbäck går på Spotify och jag har saker överallt, som om ganska exakt en timme ska vara en suveränt genomtänkt och välstuvad packning.

Det är målet.

Grattis och lycka till!

Är så där översprallycklig så det spritter i kroppen och bubblar i hjärtat.

Åh, vad jag ser fram emot det här, med liksom, skräckblandad förtjusning, om man säger så... ;)

Vi hörs igen innan jag far. Nu måste jag som sagt få ihop det här. :)

Och äta.

Och duscha.

Och... Oooh.

Fyra timmar till semester.

Jippie!

Har idag hunnit;

- göra 2,5 timme övertid

- rejsa runt på moppe

- rejsa runt på cykel

- rejsa runt i bil

- shoppa en korsordstidning och en sudukotidning

- reta upp en åkerichaufför (vilket är lite dumt för samma tomte kommer tillbaka om ett par timmar, men är man absolut inte serviceminded för fem öre och dessutom är grymt otrevlig, då förtjänar man att bli skälld på..)

Nu väntar två eftermiddagssvängar i gula faran innan det är dags att cykla hem och slänga ihop sista packningen, diska och städa undan så att min stackars lägenhetspassare inte ska behöva leva i misär och sen nanna kudden så jag orkar upp i morgon bitti.

06:30 rullar bussen söderut! :)