Så går en dag från mitt liv och kommer aldrig åter.

Nä.

Har kastat bort en dag på att gräla, igen. Varför lär jag mig aldrig?

Blir så trött på mig själv. Och på dig.

Efter hysteriskt regnande och maffigt åskväder skiner solen igen.

Jag har varit på stan och tröstshoppat lite och borde egentligen packa mig iväg till stugan på grillning.

Men jag sitter kvar i soffan och stirrar framför mig och får inget gjort.

(Fin utsikt dock, nya fina TV:n och nya fina DVD:n, men en sladdsallad bakom bänken som skulle få exsambon att gråta. Morgondagens projekt, kan hända.)

Jag vet precis vad jag vill, men jag är för feg för att be om det.

Som vanligt.