Har just sett på Facebook att Lina gått i mål där nere i Holland. You go girl!

Är nog mest stolt över att hon inte lyssnar på dom som säger att hon inte kan. För själva grejen att gå 4x4 mil är helt normalt i den värld jag lever i, tufft och tungt men fortfarande helt normalt att utsätta sig för. Så klart man måste testa sina gränser och gärna flytta fram dom lite!

Så vem är jag då och varför tycker jag det?

Sara heter jag och jag tror inte att jag har blivit kallad något annat här. Jag lärde känna Lina när hon kom ner och tog över min tjänst i Kosovo. Jag var alltså Lill-postis på KS16. Tyckte först det var knepigt att någon annan skulle ta över mitt liv, men efter 5 minuter med Lina så var allt sånt glömt. Vi pratade i munnen på varandra i flera dagar, och inte var det tjänst vi pratade precis..;) Jag har alltid älskat friluftsliv och fjäll och gjorde min första säsong här uppe 1999. Numera jobbar jag som Husfru i Abisko och var följdaktigen den som drog upp Lina hit i vintras. Var lika roligt som innan att träffa henne och det var synd att hon blev tvungen att åka hem. Hoppas på att hon kommer tillbaka snart..

Jag tänkte berätta lite om hur det är att leva och arbeta här uppe, långt ifrån allt eller väldigt nära beroende på vad man vill ha.

Till att börja med så arbetar vi för fullt när alla andra är lediga. Dvs vi har som mest att göra nu under semestrarna och så blir jag ledig i november någon gång. Arbetsdagarna är intensiva men det är resten av tiden också. Vi i personalen (45 personer) äter, sover och arbetar tillsammans vilket inte alltid är helt friktionsfritt precis. Tidningarna kommer några dagar sent och internet är lika långsamt som ett gammalt telefonmodem. Veckodagar existerar inte och helg är det ingen som vet vad det är, allt är ju lika öppet eller stängt oavsett när. Här talar vi om 'ledigheter' istället för helg och framförallt vad man ska göra då.

Och nu kommer vi till den största anledningen till att jag har blivit kvar här uppe. Alla mina lediga dagar är jag ute. Det finns alltid något nytt hörn av fjällen att upptäcka! Så det är på med ryggsäcken direkt efter jobbet och iväg. Vandra och tälta två nätter och sen komma hem, packa upp, sova, iväg till jobbet och börja planera nästa tur för det är ju bara fyra dagar kvar innan man är ledig igen.. Man blir lätt lite sliten ;) Men oj vad det är värt det! Jag älskar mitt Abisko och känner lyckopirret i magen varje morgon då jag går till jobbet: 'Tänk att just jag får vara mitt i detta vackra!'

Dock är det långt till hem, familj och vänner ibland. Även jag sätter mig på tåget då och då för att i all hast komma hem och bara finnas till och bli kramad på lite. Eller bara för att få en helg i Stockholm med högklackat, nagellack, fest och civilisation.

Det får nog vara allt från mig. Är sent och dags att sova efter ännu en lång och hädelserik dag, och klockan ringer som vanligt 05.20 i morgon bitti :/ Måste bara bjuda på en bild ifrån den tur jag och en kompis gick iväg på tidigare i veckan. Vi gick upp till Lapporten efter jobbet på söndagen. Nästa dag gick vi upp på höger sida av den vackra dalen och fick oss en underbar kammvandrig. Dagen därpå gick jag upp på vänsta sidan innan jag packade ihop och gick hem. Visst är det vackert!?

Tack för att jag har fått låna er en stund och om igen; Grattis till väl utfört uppdrag Lina! Du är bäst!!!!!

Precis som många andra så var första frågan som dök upp i mitt huvud då Lina frågade mej om jag ville sommarblogga:  Vad skriver man om? Vad skulle jag kunna tänkas förmedla som nån har nått intresse av att läsa? Skriver dagligen på min egen blogg om allt mellan himmel och jord, men det är väl knappast nån här som är intresserad av alla galenskaper som rör sej i mitt huvudJ.

Men idag, då det äntligen blev min ”dag” att sommarblogga så föll det sej så naturligt. Det är helt självklart vad jag ska skriva om. Något som jag har nöjjet att dela med den underbara ägaren av den här bloggen. Nämligen träningsglädje. Glädjen av att ha en kropp som fungerar och ställer upp på det man ber den om. Glädjen över att känna hjärtat hamra hårt i bröstet under ett löppass, eller glädjen över att knappt kunna stå på benen efter ett tungt benpass. Eller för all del, alla dessa underbara endorfiner som bidrar med lycka som är svårt att jämföra med något annat!

I sommar jobbar jag på häktet här i Umeå. Varje dag möter jag människor som livet inte varit så snällt med, den ena olyckligare än den andra. En av våra intagna har det riktigt  tufft, och de gånger jag över huvudtaget sett nån levnadsglädje i hans ögon är lätträknade. En dag föreslog jag för honom att han kanske skulle ta en sväng i motionsrummet. Det är väl inget att jubla över egentligen, ett löpband och en motionscykel. Efter lite övertalning gick han dit, lika hängig som vanligt med fötterna släpande efter sej, och muttrade ”jaha, och vad ska det här ge”. 20 minuter senare ”flaggade han på” och meddelade att han ville gå tillbaka till sin cell.

Döm av min förvåning då jag öppnar dörren och möts av ett leende. Ett leende som når ögonen på en människa jag inte ens sett liv i förr! Han är rosig om kinderna, svettig och tilltufsad, tittar på mej och säger: ”Lisa… Det här var nästan kul. Vet du, det känns så himla bra! Va konstigt!”. Sen går han, rak i ryggen och med lätta steg, in i sin cell, vänder sej om, ler igen och säger tack.

Träningsglädje… Behöver jag säga nått mer? För er som inte upptäckt lyckan som ett riktigt ordentligt endorfinrus för med sej kan jag bara säga en sak: Prova! Jag sätter min högra hand på att ni inte kommer ångra er!

Det var det jag ville säga. Sen ska jag juh såklart berätta hur jag och Lina känner varandra. Det är en ganska lång historia, men för att göra den kort: Vi träffades i Kosovo, pratade knappt med varandra, åkte hem från Kosovo, hittade igen varandras bloggar, upptäckte hur lika vi egentligen var, började prata om allt mellan himmel och jord… och på den vägen är det. Och för er som inte tror att Lina kommer klara sej där nere i Holland säger jag bara: Ni känner henne inte. Har hon bestämt sej för nått så blir det så! You go girl!:)

(Ja just det, jag heter Lisa förresten. Vet inte om jag är nämnd i bloggen nån gång, så nått alternativt namn vet jag inte om det finnsJ Tack för att jag fick låna er en stund!)

Jaha, då var det dags för mig att Sommarblogga här på Linas blogg, en mycket intressant tanke det här med sommarbloggare, det är ju lite som "sommarpratare" i radions P1/P3 :)

Hur som helst, ni som känner mig sedan tidigare känner igen mig från signaturerna S i m o n eller "Skånepågen" eventuellt "robber" om ni är riktigt inbitna och har hängt med enda från "början".

Vem är jag då? Jag heter Simon, är 28 år och bor i Lund. Jag känner Lina från nätet, vi var ihop ett kort tag under år 2000 men har sedan hållt kontakten genom nätet och är idag glada vänner!

Men så var det ju det här med sommarpratare då? Nu börjar ju ångesten infinna sig lite grann när man inser att man inte har någonting att skriva om direkt.

Min sommar har precis börjat (eller ja, semestern har precis börjat, sommarvädret håller sig väldigt långt borta känns det som) och jag kommer spendera så mycket tid som möjligt med flickvännen Emma och antagligen även en hel del tid med snickeri-arbete hemma hos föräldrarna i Revingeby (en liten håla utanför Lund) där det ska bytas plasttak, läggas nytt tak på garaget och kanske göra ett uterum!

Det var nog allt för nu, jag återkommer kanske ikväll med ett nytt inlägg! :)

Glad sommar!

Känner lite stolthet att jag får vara först ut men samtidigt lite panik. Vem är jag? Jag är känd som storasyster i bloggen men som i vanliga fall heter Ulrika.

Jag är hon som inte har ngn som helst koll på datorer.. Lina skrev ju till oss och berättade vad som skulle göras - tryck här så händer så å tryck där så fixar det sig på sidan…ööö…D får bli som det blir.. Det e ju bara en dag…

När jag var 12 år så blev jag storasyster till damen i fråga. Jag var så stolt och hon är det bästa som finns i att vara lillasyster och med allt det innebär.

Åren går fort och det är tur att bloggen finns så vi vet vad hon gör för plötsligt är hon stor och gudmor till min Felicia..

Hon åker tryggt fram eller ska man säga racande i sina gula bilar. Lina säger att vi aldrig ser henne, så nu hejar vi på alla gula postisar i stan.

Det där med att ”kriga” har jag ingen koll på, vi är lika och tänker lika MEN här är en skillnad.

Hälsade på Lina när hon gjorde grundutbildningen i Falun. Vi blev bjudna på middag och kaffe med tårta i den finaste av salarna..

Men wow… hade verkligen ingen aning vad man gör i det militära.. man kryper, sitter på rad på en pinne och skiter i en grop, kastar granat, ligger i bakhåll, smyger och är grön och skitig…

I nästa stund så förvandlas hon till en partypingla som ger järnet, dansar och dricker Jäger tills hon stupar, och man får kyssa många grodor innan prinsen står där!! Hon testar och chansar och man får gå på många nitar, men även det för något lärorikt med sig och ”det är alltid som allra mörkast innan det ljusnar” lär någon ha sagt.

Lina skrev den 4 maj att hon var hemma en vecka tidigare än beräknat från Abisko.. Hon ville inte skriva om varför..

Nu idag är det jag som får vika bladet från det och det e med en sådan känsla att få skriva om vilken underbar lillasyster jag har:

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker.

 Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer”

Den 27 april valde min sambo helt plötsligt att möta döden ensam och vandra vidare till ett annat liv bortom oss.. Det är många frågor man har och allt blir liksom svart och det är svårt när man har två barn med lika många frågor som söker svar..

Lina satt sig på tåget direkt, flyttade in och fixade allt som ska göras. Ringa massor av samtal, tvätta, fixa så vi får mat, ordna så tjejerna kom till skolan å så bara sitta där mitt i natten och bara vara och lyssna på alla suckar..

Kommer aldrig att kunna tacka henne för allt som hon gav och jag tog.. Och nu står vi här vi står, och är på g, och Lina är åter ute i stora världen, vi vet att hon aldrig kommer ge upp men några skavsår är nog att räkna med - för ge upp skulle hon aldrig göra för hennes namn är LINA och är min bästa lillasyster.

TACK för att jag fått låna er en stund..

                                           Trevlig sommar, Ulrika