Så var jag hemma igen då.

Det hann bli några tårar, och fler blir det.

Sista kvällen i Kosovo.

Packningen är färdig, vägd, urplockad, vägd, iplockad, vägd, urplockad....
Nu väntar en dusch, grovstädning av baracken och sen en god natts sömn, utan att det är ett helt skyttekompani som börjar yra runt mitt i natten, som idag.

Ett tag trodde jag att det var fjorton vilda elefanter som hade party i korridoren, men det visade sig bara vara fjärde pluton som städade. Hm.
Lagom kul när klockan är fem...

I morgon är jag på svensk mark igen!

Så är vi inne på vår sista vecka.

På fredag är jag hemma igen, kan ni förstå att sju månader kan gå så fort?

Igår var det stort röj på mässen med liveband och allt. Mycket trevligt.
Jag hade min fina t-shirt på mig "Jag tror på... folket på B-coy" och fick ta emot så många kramar och kindpussar att jag var alldelens snurrig. :)
Dessutom buggade vi som tossiga, jag och welfareofficeren, så det var ytterligare en anledning till att bli snurrig!

På onsdag lättar vi, på kvällen kliver vi in på svensk mark igen.
Åhhh.. vad jag längtar!

Dessutom har jag ett pirr i magen som inte vill försvinna. Kanske är därför jag längtar så?

Ja, idag var det faktiskt både löning OCH fredag på samma gång.

Trevligt, givetvis, men också en otrolig arbetstopp för min del.

Jag var väldigt slut i huvudet när jag gav upp för dagen.

Nu har vi stängt, för sista gången har jag blåst i hornet, jag har tagit ner flaggan och vänt på skylten. Min sista dag på jobbet i Kosovo.

Känns konstigt att tänka på.

Om exakt en vecka är jag hemma i min egen lägenhet. Det ska bli skönt, samtidigt som jag har svårt att förstå att det verkligen är slut nu.

I morgon blir det en snabb roadtrip till Makedonien och tillbaka, en kväll på mässen och på söndag lämnar vi formellt över ansvaret till nästa kontingent.

Det är svårt att sätta ord på alla känslor som virvlar i huvudet så jag försöker inte ens.

Jag saknar er redan - trots att ni är precis brevid mig.

Så har värsta kaoset lagt sig. KS17's paket är officiellt färdiginlämnade, färdigdokumenterade, färdigpackade och färdiglevererade till förrådet för avtransport.

Nåja, nästan åtminstone.

I söndags körde jag och Maria "spinning madness", vilket var ett special komponerat spinningpass, tillverkat av de två olika vi haft tidigare, dock 1½ timme långt! Whoha! Vi bar upp en cykel till på podiet och satt sida vid sida och coachade, det var riktigt roligt. Och jobbigt...
Dessutom hade vi full sal och några nya som kommer att ta över våra cd-skivor för att föra spinningtraditionen vidare.
Naturligtvis hade vi både en lettisk, en irländsk och en slovakisk deltagare så vi fick köra hela passet på engelska... :)

Idag har det varit helt annorlunda mot igår, lugnet har kommit tillbaka till kontoret, hysterin är över. Tejprullarna är tillbaka i ordning under disken, alla papper ligger i snygga rader i stället för kors och tvärs, det är påfyllt där det blev tomt igår och jag, som var superfokuserad, stressad, hjälpte fem personer samtidigt och var hypermycket JAG hela dagen är nu lugn och samlad igen. Alla ojjar sig över hur stressigt det måste vara för mig att stå där bakom disken inser inte att det är sånt här jag gillar. Det är fullt ös som är mitt favorittempo, bara det inte är alltid, bara jag får vila någon gång mellan varven. Idag vilar jag alltså.
Solen skiner och jag har fyra timmar lunch, förmodligen blir det en stund i en solstol. Känns som om jag behöver det.

Igår hade jag och min sambo myskväll. Vi tände ljus och låg i varsin säng och garvade, lyssnade på musik, jag tittade på lite TV och bara softade efter en hård dag. När sen sambon drog iväg på fystest ramlade det in nytt sällskap, som tur var, annars hade jag somnat redan kl 20.
Mycket snack om möbler, inredning och livet där hemma blev det, det är faktiskt bara en vecka kvar tills de första lättar från Kosovo.
Dock är det inte utan sorg i hjärtat jag förstår att det kanske var sista gången vi satt så, du och jag, uppkrupna i min underslaf och snackade skit som bara vi två kan. Snart ska vi säga hejdå, på allvar och det gör redan lite ont.

"A friend understands even when your thoughts aren't fitting into words."
Du vet att jag kommer att sakna dig otroligt mycket va?

Jag vet att jag är tjatig, men faktum kvarstår ändå;

utan mina vänner här nere och min familj där hemma hade jag aldrig klarat den här resan.
Jag älskar er, allihop, för att ni står ut med mig, med mina toppar och dalar, med mina fel och brister, med mina knasiga idéer och storslagna planer.
Utan er hade jag fortfarande suttit i en dammig tvåa i Sätra och funderat över livet utan att leva det. Tack!

Där vi bor nu, i Jägarbyn, står barackerna tätt, tätt ihop, i mitten bildas en korridor som det är tak över, så vi kan ha dörrarna öppna utan att det regnar in. Detta - och det lilla problemet vi har som heter värmereglering, (tokhett/svinkallt är de enda alternativen) gör att vi gärna har dörrarna öppna och då känns det lite som att bo i kollektiv. Eller hur jag föreställer mig att kollektiv är.
Folk som tittar in oanmälda och bjuder på många glada skratt.

Förutom att vi har städerskor som städar våra hygiencontainrar och kockar som lagar vår mat. Jaja. Känslan finns åtminstone där.

Känslolivet har erbjudit en berg- och dalbana utan dess like senaste veckorna och jag mår ömsom bra, ömsom gråter jag.
Jag är mest arg dock. Arg på mig själv, på honom, på mina val, på det faktum att jag är för svag... Alltid.

Igår tog jag paus från allting och drog till Skopje över dagen. Roooligt.
Ett gäng grabbar och jag... Dagen till ära klädd i skinnjacka, läderkängor, utsläppt rufsigt hår och slitna jeans. Såg ut som en gangster.
Vi åt oootroligt god mat, grilltallrik med bröd och grekisk sallad, njöt av vädret, shoppade lite, åt glass och strosade runt.

Hur kul som helst. Dock hade det varit ännu trevligare om Stina varit med.

När vi kom hem på kvällen var det bara att duscha och byta om till finskjortan och gå på NSE-middag. Drygt åttio personer blev vi, det var välordnat med god mat, trevligt sällskap och tal.
Det blev sedan en sväng på mässen, jag fick ett ryck och städade efteråt och blev kvar i baren och pysslade bra nog länge, innan jag blev medsläpad på biljardmatch med tillbehör som allsång, dans och kramkalas.

Sämre kan man ha det. Tack grabbar för det!

Idag har vi haft full rulle på jobbet, det börjar röra på sig ordentligt och jag är rätt trött i skallen nu. Dock har jag det roligaste kvar - räkna kassan. Lika bra jag börjar nu..! Ikväll kommer vår efterträdare.

Har insett att jag kommer att gråta som en tok, dels sista kvällen, dels på vägen hem men också under medaljceremonin då jag verkligen ska säga "Hej då!" till 240 personer som har rockat min värld i nästan åtta månader.
En del träffar jag på återträffen i vår, men de flesta kommer jag förmodligen aldrig mer att se. Sorg. :(
"Vi sjunger, hemåt det bär för varje minut..."

Igår hade vi något som vi alla sett fram emot med spänning; civilkväll på mässen! Det var röjt så att det fanns dansgolv, man fick ha civila kläder och utsläppt hår. Whooho! :)

Jag hade, dagen till ära, färgat på mitt hår, lackat naglarna och lagt ansiktsmask. Försökt bli lite mer tjej än vanligt...
Sen på med svarta jeans, högklackade svarta skor, tunn blus och väst. Skinnpajen över för att inte frysa ihjäl. Håret fick jag hjälp med, så det blev fläta, tänk att mitt hår är tillräckligt långt nu. Tokigt. Utsläppt var inget alternativ, då hade jag fått spel efter fem minuter. Jag är inte van att ha utsläppt efter att ha varit tvungen att ha hästsvans i över ett år!

Ner till mässen och där var det redan fullt med folk, och mer blev det.

Tjatade med mig Stina upp på dansgolvet och snart var det fullt med folk som rockade loss. "DJ:n" spelade både disco, gamla godingar som ABBA och han spelade låtar man kunde bugga till. Sooom vi buggade! Uj uj uj.
Rena showbuggen där ett tag. Svetten rann och fötterna protesterade hejvilt. Men ack, så roligt det var.

Så i morse vaknade jag och var trött i benen, det var intressant.

Tog en sovmorgon innan jag pallrade mig upp och käkade sista brunchen här nere. Gott som vanligt.

Idag har jag varit till amerikanska campen på lite ärenden, jag var bland annat till sjukhuset och lämnade två t-shirtar till min brevkompis som jobbar där. :)

Spinning som vanligt efter middagen, mina ben var seeeega kan man säga.

Och nu ska jag gå hem och umgås med min sambo Stina som precis har flyttat in i vår numera gemensamma tjugofotscontainer. ;)

Hej igen.

Tror jag fått ihop tillräckligt med ord för att skriva igen. :)

Jag var ganska ledsen i onsdags kväll, så jag hoppade över filmvisningen i mässen och höll mig i min barack i stället. Som tur var så har jag vänner som inte accepterar sånt, utan ger mig sällskap, uppmuntran, kramar och får mig på bra humör igen. Tack, du vet att jag uppskattar det otroligt mycket! <3

På jobbet har vi börjat få en del att göra, det är paketrusch och i samband med att alla måste flytta i helgen så blir det mycket som sorteras ut och skickas hem. Det ramlar in paket i en sällan skådad ström.

Igår morse frågade skyttekompaniet dessutom om vi kunde ställa upp och jobba i maingate under natten, så mellan kl 22-06 satt jag i vakten i natt.
Sov som en klubbad säl till kl 12, masade mig upp och åt lunch och sen har jag försökt jobba lite, men huvudet hänger inte riktigt med... ;)
"Öh, 22 + 8...Ehum. Ja! Trettio!" ;)

Igår kväll var jag lite sen till spinningen, jag skulle börja köra kl 20, men kom bara ett par minuter innan eftersom jag haft problem att hitta min cd-skiva i villervallan i baracken. Jag visste att jag hade fyra anmälningar till passet, men när jag öppnar dörren är det fullsatt. Det är folk på alla cyklar! Det meckas med diverse verktyg för att få även de mindre hela cyklarna funktionsdugliga, det plockas bort innebandysarg för att få plats och vi hade förmodligen kunnat generera ström att hålla campen lysande i veckor.
Tolv personer, två italienare, en slovak och resten svenskar, så det fick bli ett pass på engelska, vilket var synd, det är lättare att peppa på svenska.

Men jag hade en kick efteråt som höll mig i gång i flera timmar efteråt. Häftigt! En snabbdusch så bar det av till vakten sen.

Nu har det gått en vecka igen, så nu är det bara TVÅ kvar tills vi stänger och TRE tills jag är hemma.

Jag både längtar och bävar...