Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag att bloggen gjort sitt.

Den går på grym tomgång.

- jag kan inte berätta något om mitt nya jobb (eller åtminstone väldigt lite)
- hur kul är det för er att läsa om mina fyrtioelva svängar på cykeln, egentligen?
- tanken var från början att jag skulle hålla familj och vänner uppdaterad om mitt liv i lumpen, det förlängdes över min sväng i utlandsstyrkan, hostade vidare över tiden i Abisko och sen nästa vända utomlands.
Alltså bör den ha gjort sitt nu.

Invändningar på det?

Alltså. Det har tydligen hänt grejjer när jag har varit borta.

Det här med Apoteken, till exempel. Kliver in på ett alldeles vanligt Apotek för att öka på förrådet av skavsårstejp inför marschträningen och får frågan, "har du medmerakort?".

Sen när tar Apoteket Medmerakort liksom?
Sen dom avvecklade det här med apoteksmonpolet. Visar det sig.

Happ.
Där ser man.

Avvecklat, sa du?

Plötsligt har dom Alvedon på ICA.
Jag har missat nåt.

Sen klurar jag några dagar senare på varför det är så många som inte har några skattemärken på sina bilar.

Det har man tydligen slutat med i Sverige när jag var borta.
Jaha.
Därför jag inte fått något i år, kanske.

Förlåt, men jag hänger inte med ibland.

Dessutom sägs det att det är val i det här landet i år.

Det hade jag nog däremot förträngt snarare än missat.

Gäsp.

Har haft en allmänt ganska kass helg som liksom kulminerade och blev extra eländig i lördags. Drabbades av akut hemlängtan och befann mig ett par timmar senare under mitt duntäcke, i min fina nya soffa som jag är så glad för och hade marathonsittning med Gossip Girl på TV, vilket var ungefär vad jag orkade med.

Jag har även i liten skala börjat packa, för helgens absoluta höjdpunkt (nåja, konkurrensen var inte så stor!) var att innehavaren av en lägenhet med krypavstånd till jobbet hörde av sig, och jag ska få titta nästa måndag, gillar jag det jag ser är lägenheten min, åtminstone för 1½ år framöver.
Vilket är helt okej eftersom jag har ett tvåårigt vikariat och det kan vara precis lagom vad jag behöver för att veta om jag blir kvar eller om jag ska söka mig någon annanstans. Yey.

Dessutom är den exakt på kvadratmetern lika stor som den jag har nu. Bara en sån sak.

Annat meck; trumpetfirman jag brukade jobba för har, på alldelens eget bevåg, tappat bort min avskedsansökan. Så chefen ringde och frågade om jag tänkte infinna mig idag och.. Nej, det hade jag inga planer på. Fick helt enkelt skicka en ny och sen hoppas att den kommer fram.

Mer röra;

- jag fick lön från ovan nämnda trumpetbolag eftersom jag fortfarande är anställd, eftersom ansökan inte kommit fram. Så den ska betalas tillbaka. (Meeeeckkk)

- jag fick lön från utlandsstyrkan, som också ska betalas tillbaka eftersom det är "fel" lön, jag ska inte ha kontraktslön utan semestern utbetald i pengar eftersom jag började jobba direkt. Knöligt.
- jag fick däremot ingen lön från mitt nya jobb eftersom vi inte kunde skriva kontrakt i tid, så den kommer i maj.

Harrejösses!

Men, som tur är så är det måndag, och jag är på jobbet som jag tycker så mycket om, solen skiner, det är vår i luften, jag vaknade för första gången på ungefär fyra veckor utan ont i halsen och utan att behöva snyta mig fjorton gånger före frukost, och det är så klart startskottet för att börja träna ordentligt igen.

Som jag längtat..!

Så; jobba, träna, planera för en helg med kartonger, kassar, sortering och packning.

Det är i motvind och inte medvind som en drake lyfter.

Och efter moln: solen.

I år är det mitt år, i år väljer jag det som är bäst för mig, i år väljer jag kärleken.

Hell yeah!

"nej, jag såg mig inte för
var jag satte min fot
jag gjorde mina misstag
lät det mörka slå rot
jag vill vända blad nu
vill börja om
ett nytt kapitel
en annan sång

och du sprang i solen
på den varma sanden
gudarna log
och höll dig i handen
jag visste redan då
att det bara var en dröm
jag kan se det så tydligt
igen och igen

jag hoppas du mår bra
var du än är
en dag i en framtid
så kanske vi kan sluta fred

och rytmen av ett ensamt hjärta
slår sina ensamma slag
och utanför mitt fönster
gryr en ny dag

juryn börjar samlas
och harklar sig
lutar sig framåt
och stirrar på mig
han där är skyldig
till att inte våga tro
på en riktigt kärlek
av kött och blod

och är det inte krig
så är det fredsförhandling
denna vilsna själ
i sin ständiga förvandling

och rytmen av ett ensamt hjärta
slår sina ensamma slag
jag vänder mig om i rummet
men här finns bara jag"

Mauro Scocco/Ratata

Det har varit en bra dag, med strålande sol, femton grader, morgonpromenad i morse, soldäcket på lunchen, medaljparad och fin middag och en fullpackad bil hela dagen.

Lik förbaskat hjälper det inte.

Litet och taggigt inuti, och ledset och i stort behov av en kram.

"jag har rest över länder
över vidsträckta hav
och hur jag än försöker
så går tankarna tillbaks

och hjärtat det dröjer sig kvar
där det en gång blev lämnat
där söker det ett svar
och hjärtat som gör som det vill
som vill veta vad som hände
som vill älska en gång till

och här finns inget mer att hämta
jag borde ha gått hem för längesen
men jag återvänder alltid
för att känna nåt igen"

"jag saknar dig
till och med dina sämre sidor
din envishet
och alla dina tvivel

jag saknar dig
ja det låter ganska platt
men jag skulle göra vad som helst
för att ha dig här inatt

och vad ska man säga
till nån som inte hör
när det inte längre spelar roll
exakt vad man gör

du har börjat om
man får väl säga lycka till
jag har aldrig varit typen
som vet vad jag vill

...

ja så kom, kom, kom
kom och gör mig hel igen
kom och gör mig trasig
gör mirakel, gör vad du vill"

För nästan exakt två år sedan citerade jag Sunrise Avenue, bröt ihop och kom igen, över dig. Det var första gången jag erkände vad jag egentligen kände, och svaret var samma då som det varit hela tiden.

Så jag gör samma sak igen. Citerar alltså.

"This is the end you know
Lady, the plans we had went all wrong
We ain’t nothing but fight and shout and tears

We got to a point I can’t stand
I’ve had it to the limit; I can’t be your man
I ain’t more than a minute away from walking

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
I slowly realized there’s nothing on our side

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad

Another night and I bleed
They all make mistakes and so did we
But we did something we can never turn back right

Find a new one to fool
Leave and don’t look back. I won’t follow
We have nothing left. It’s the end of our time

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
There’s no more rabbits in my hat to make things right

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave the mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad"

Så är det.

My limit.

Leave.
Won't follow.
Fairytale gone bad.

Köpte en tidning när jag var hemma senast, Kattis & Company. Fastnade för en krönika av Tilde de Paula, som jag gillade.
Hon beskriver hur hon numera, varje nyårsafton, lovar sig själv att bli lite bättre än det gamla året. Lite bättre på… Ja, vadsomhelst.
Lite bättre människa. Lite bättre på att möta människor.

I år har hon lovat att bli modigare, i kärlek, att inte ”vända ryggen till kärleken när den kommer, för att jag hellre flyr än sätter ytterligare ett plåster på mitt hjärta.” För att citera henne själv.
Klokt sagt.

Själv har jag efter att ha varit singel i fyra år vant mig ganska väl med ensamheten.
Färden har inte varit tråkig, det har passerat människor i mitt liv, och nog har jag provat, trillat och plåstrat om det där hjärtat några gånger. Ibland har samma person passerat flera gånger och jag har plåstrat allt eftersom. Ensamheten har dock fört med sig möjligheten att göra precis vad jag vill, jag har gjort nya saker, jag har rest, jag har jobbat utomlands, jag har utvecklats och jag har lärt mig massor. Jag ska inte säga att jag är färdig, men jo, det känns som om jag varit ensam färdigt. Jag har sörjt det jag miste och jag har lärt mig vad jag önskar mig av tvåsamheten.

Den person som varit mest rädd om mig men ändå orsakat de flesta plåstren, är han som är svårast att glömma och svårast att komma över.  Han har alltid varit noga med att påpeka att han inte vill göra mig illa och varje gång säger jag att det inte är någon fara.

Och varje gång faller jag handlöst.
Det hjälper inte att åren går. Det hjälper inte att han gång på gång avvisar mig.
Det hjälper inte att han, som idag, berättar hur kär han är, i någon annan.

Eller?
Är det nu jag ska släppa taget? Är det nu jag ska inse att jag faktiskt gråtit över samma person i snart tre år? Utan att vi någonsin kommit någonstans?
Är det nu jag ska sluta hoppas och tro att det någon gång ska vända? Inse att har det inte vänt de senaste åren så lär det aldrig göra det heller?

Är det nu jag ska sätta plåster på hjärtat och börja om?

Ja. Det är det. Jag säger som Tilde;
"Nu är det dags. I år vågar jag mig ut igen. Och i bästa fall in. In i ett förhållande. Jag har tänkt att jag inte behöver någon annan. Att jag klarar mig själv. "Ensam är stark" har jag tänkt, och spänt mina späda muskler. Men hur skönt det än är att ha kontroll över sitt eget liv så är alternativet bättre. Jag ser fram emot ett år av kärlek. När det svartvita blir till fullfärg. När dofter och smaker återvänder. I år väljer jag kärleken."

Så, kära, älskade. Jag har sagt det förrut och aldrig klarat av att hålla det, men nu lovar jag. Jag önskar dig all lycka i hela världen och lite till, det vet du och du kommer alltid vara en stor del av mitt liv, men nu, nu är det dags för mig att gå vidare.

För i år, i år väljer jag kärleken!

Att jag aldrig lär mig.



Det känns som om jag går sönder, inifrån, i små, små bitar.

Jag glömde det viktigaste!

9 janari är helt klart den GRATTIStätaste dagen på året ju!

GRATTIS således till;
- Flisan, mitt kära gudbarn som fyller år idag!
- Fröken P, som också fyller år idag (dock något fler år än Flisan va?) :)

...och till världens bästa pappa som inte fyller år (inte än, men snart,snart!) men däremot har namnsdag..! Som han delar med ingen mindre än favoritfarbrorn. Så grattis till er också. :)