Jag fortsätter att leva livet på : http://www.linaleverlivet.nu, välkommen!

Man kan ha dåliga dagar, men inte hur länge som helst.

Idag har jag ett leende från öra till öra.
Drog till finska campen efter jobbet och lyssnade på svenska fältartisterna som är här och spelar, de rockade loss ordentligt..!
Och jag fick jämfotahoppa och klappa takten och sjunga med så att jag nästan inte hade någon röst kvar. Mee liiike!
Så nu laddar vi för lördagens finalspelning... :)

Nu ska jag försöka sova, dock är jag LITE för uppe i varv så vi får se hur det går.

Och jag har hittat en ny text att citera.

"This time, I wonder what it feels like
To find the one in this life, the one we all dream of
But dreams just aren't enough
So I'll be waiting for the real thing, I'll know it by the feeling
The moment when we're meeting, will play out like a scene
Straight off the silver screen
So I'll be holding my breath, right up 'til the end
Until that moment when, I find the one that I'll spend forever with

Cause nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me like that
Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there

Tonight, out on the street, out in the moonlight
And dammit this feels too right, it's just like déja vu
Me standing here with you
So I'll be holding my breath, could this be the end?
Is it that moment when, I find the one that I'll spend forever with

Cause nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me like that
Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there

You can't give up, (when you're looking for) a diamond in the rough (cause you never know)
When it shows up, (make sure you're holding on)
Cause it could be the one, the one you're waiting on
Cause nobody wants to be the last one there
And everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me, oh

Nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there
Nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there"

I.År.Väljer.Jag.Kärleken

...att världen såg lite annorlunda ut.

Kaos och förödelse på Haiti, tusentals människor som behöver hjälp med allt.
Medicinsk personal, räddningspersonal, vakter och materiel.

Här är dagens stora grej att tio pers vandaliserat en billboard som vi äger för att de inte gillade budskapet.

Jag kan komma på ett ställe som bättre behöver tiotusen soldater.

Även jag vet att det inte är så enkelt. Men som sagt. Önska kan man alltid.

...är allt mitt internet klarar av just nu.

Men den är å andra sidan ganska bra. :)

Solnedgång, planet på väg ner i Budapest.  

Hur sammanfattar man 2009? Året då inget var som det skulle riktigt, då man fick lära sig att uppskatta det man har, nu, bums, hela tiden, alltid, för man aldrig vet när det tas ifrån en, året då familjen och vännerna blev viktigare än någonsin. Utan er hade jag aldrig orkat vara stark när så krävdes och heller aldrig förstått att man får vara svag ibland också.

Men om man ser bortom det uppenbart mest katastrofala med 2009 finns det ändå gott om guldkorn. Det finns fantastiska människor, det finns glada miner, skratt, positiva överraskningar och ett hur det än är så kommer jag alltid att bära med mig 2009.

Året då ingenting och allting hände.

Årets förändring;
Att ta tjänstledigt och fly, hals över huvud, 140 mil, bara för att korthuset som var mitt liv plötsligt rasade över mig i början av februari. Men att även ha mod nog att komma hem, räta upp livet och komma tillbaka, kasta iväg en ansökan, bli antagen, ta ledigt igen och vilja åka, utan att fly, det känns stort.

Årets insikt;

Jag har alltid vetat att mitt hem är min borg och visst har jag värdesatt min familj och mina vänner, men efter det här året är vi tajtare än någonsin. Jag vet var jag har er, jag vet att ni ställer upp till 120% och jag är alltid beredd att göra samma sak för er.

Årets roligaste;
Sommaren! Sommar i TPT med D&L och med bollsparkande grannen som ständig sidekick, det var en höjdare. Så mycket tok, så mycket skratt men också ett samarbete som gick som på räls, fungerade utan ord. Skönt då allting annat hängde löst och var ostrukturerat. Jag sa någon gång att sommaren skulle bli grym, och det blev den!

Årets onödigaste;

Att lägga energi, kraft och kärlek på människor som inte förtjänar det. 

Årets bekantskap;
Är framförallt två personer; E - tjejen som jag träffade i Holland och klickade så vansinnigt bra med, som bar mig med ord och berättelser när skavsåren gjorde att varje steg var som att sticka en kniv i foten.
Och så klart, min chef här nere, som lär mig saker om firman, om jobbet, om livet, om u-båtar, om landet, ja, mer saker på tre månader än jag lärt mig på år och dar.

Årets investering; 
En ny TV. Platt-TV, välkommen till 2000-talet Lina!

Årets överraskning;

"Vill du följa med mig utomlands, jag bjuder?" - syster bjöd på sju slappa dagar på Cypern. All inclusive, sol, sand, pool, bad... Uppladdning för vad jag trodde skulle bli en lång och tung höst + vinter. Ack vad fel jag hade.

Årets ”ja jävlar!”;
När jag äntligen klev in under ordet "Finish" i Nijmegen efter 17,2 mil på fyra dagar.

Det var en känsla som inte går att beskriva, den måste upplevas!

Årets resor;
Till Abisko med tåg, till Umeå i bil, till Väddö i buss, till Cypern, till Livgardet, till Kosovo, till Eskilstuna, till Västerås, till Strängnäs, till Sigtuna, till Dalarna, till Stockholm, till Uppsala, hem och hemhem.. Kappsäcken är ständigt packad.

Årets partaj;

Sommarpartajet hos syster L, med en krogsväng, dans tills man var såphal av svett, promenad genom natten och sen efterföljande dags sms-konversation med storasyster, från en soffa till en annan, var en av höjdpunkterna på året.

Årets pryl;

Min externa DVD-spelare jag köpte till datorn, den har räddat mången tråkig kväll i Kosovo. (Den interna är trasig.)

Årets nästan;
Jobbet i Stockholm - som det var tur att jag inte fick, för då hade jag aldrig kommit dit jag är nu, men just då var jag ledsen.

Årets ”ja tack”;

"Hej, jag ringer från Försvarsmakten, kan du tänka dig att åka till Kosovo igen?...Va fint, om två veckor, blir det bra?"

 
Årets misstag;

...är fler än någonsin. Men det som inte dödar, härdar. Sägs det.

Årets bästa klädköp;
Är ett par skor, i år igen. Meindl Performancekängorna som tog mig fram i Abisko, som följde med mig på marschträning i maj och juni och som följde med till Holland och senare till Kosovo.

Årets ”trodde jag aldrig”;  

Hade någon sagt till mig förra nyårsafton att jag skulle fira nyår här, hade jag förmodligen skrattat. Att åka ner igen kändes så otroligt långt borta..

Årets gräl;

Med grannarna. I år. Igen. Knarkande grannar, fulla grannar, musikspelande grannar...

Årets låt;

Infinity - Guru Josh

Jo, jag har flyttat.

Eller det har jag inte heller, men jag har gjort adressändring (både på riktigt och på webben, förvisso) och återfinns numera på www.linaleverlivet.nu

Men, det blir ingen större skillnad för er. :)

Ni kan ramla in via båda mina gamla adresser också. Det är luuugnt. (Säger skånepågen, som är den som har koll på läget...)

Och vill ni nå mig i det verkliga livet framöver så kan man be om min postadress. :)

Först längtar man efter helgen hela veckan, sen när den väl kommer inser man att man inte har något speciellt att göra. Alls.

Knepigt.

Idag är det en extrainsatt inhoppare istället för mamma Ulla-Britt, som hade lite problem med nätet tror jag. Sånt som händer! :) Jag tackar för förtroendet att ersätta henne, men hon visste tyvärr inte vad hon gav sig in i...

Eftersom jag har lite dåligt minne (alzheimer light?) så minns jag inte när jag träffade Lina första gången, men jag tror det var så sent som förra sommaren, på en fest hemma hos hennes storasyster. Jag visste ju redan vad hon var ute på för äventyr, (Kosovo) men fick då oxå chansen att prata med henne om det. Sen började jag följa hennes blogg. Det var en fascinerande/spännande/farlig

värld för en som aldrig skulle våga själv.Nu i efterhand har jag även fått se en film om hur tråkigt dom kunde ha det ibland, å jag skrattar fortfarande när jag tänker på den tristessen... ;)

När hon kom hem till Sverige kändes det lite för privat att läsa den, eftersom jag ju faktiskt inte kände henne, men jag kunde inte låta bli att kika in ibland, särskilt för att titta på hennes bilder. Jag är själv mycket intresserad av fotografering, och Lina har verkligen öga för sånt, så jag tittar och inspireras av hennses fantasifulla och fina bilder av enkla ting. Särskilt naturbilderna från

hennes "små" promenader häromkring (träningslägret inför marschen...) och hennes tripp till Abisko.

Efter hemkomst från A träffades vi av förklarliga skäl ganska ofta, och det var en otroligt jobbig och tung period, men inget ont som inte har nåt gott med sig!

Jag fick i allafall upptäcka att Lina är en kanontjej, men jag är inte förvånad eftersom jag känner båda hennes systrar sen lång tid tillbaks, och dom är ju likadana! Jag skriver gladeligen på syster-adoptionspappren, för då kanske det finns hopp om mig oxå!! :)

Man har nu även fått en inblick i hur posten och dess utdelare fungerar. Det är ju oxå intressant, eftersom man bara ser att posten ligger på hallmattan där hemma annars. Eftersom hon inte kör i mitt kvarter, så kan jag väl inte lasta henne personligen för att jag bara får räkningar och annan tråkig post, men nog borde hon väl kunna göra NÅNTING åt detta? Ska prata med henne om det när hon kommer hem.

Kommer hem ja, hem från det senaste äventyret. Ska bli kul att höra om allt som har hänt, för det har väl knappast varit nån semester! Men det visste hon redan innan hon åkte. Eftersom jag själv är en riktig soffpotatis så är jag galet imponerad av hennes bedrifter. Dom enda skador jag kan dra på mig är väl liggsår då... :) Inga blåsor på fötterna i allafall...

Man ångrar bara sånt man INTE har gjort!

Tack å hej, ser fram emot en utförlig rapport från Holland snart!! Å jag tror det är min tur att fixa käk nån kväll!!

Over and out och trevlig helg!

//Pryon Lena