Gästblogga….då kan jag ju direkt inte skriva om det jag skriver om i min egen blogg…. för där är oftast bara massa hundprat, om hundträning och livet tillsammans med två hundar!

Kanske för en gångs skull skulle skriva sånt som jag tänkte skriva i min egen blogg från första början? Min ursprungstanke med min blogg var att jag skulle skriva underfundiga små texter om livet, både små och stora saker, jag skulle skriva små roliga anekdoter om saker som hänt i mitt liv. Men hur blev det? Ja, hittills väldigt ont om anekdoter, som för övrigt är ett väldigt roligt ord, men underfundiga texter har det blivit ännu mindre av….

Vad handlar då MIN blogg om? Jo, den handlar om mig, Carolin och mitt liv med maken Nicklas, hundarna Arrac o Dizni. Här hos LKarlsson (som uttalas Älkarlsson, med betoning på Ä, nästan som att säga eldkarlsson, men bara nästan ;) )är jag inte omnämnd som Carolin en endaste gång tror jag…. Först kallades jag Kindman, sen blev det sakta men säker From, och nu på slutet Fru From.

Hur korsades då våra banor? Jo det var en solig dag omkring den 17 september 2007, då sammanstrålade 43 smått nervösa människor i en kasern i Falun för 3 månaders knegande i försvarets kläder. Vi hamnade i olika grupper, jag o LKarlsson, men ganska snart insåg vi att vi hade rätt lika syn, på rätt många saker, framförallt på hur livet ska levas! Vi hade många långa samtal om kärleken, livet och inte minst om livet i uniform…..

Vid muck hade jag inte bara fått massa ny kunskap, jag hade fått en mycket nära vän! Vi ses inte jätteofta, men ändå har vi upplevt mycket tillsammans, vi har bl.a upptäckt att det går bättre att tolka på skidor om man INTE har skidorna i kors, vilket kan tyckas vara en självklarhet, men vi var ju bara tvungna att testa om det gick att tolka med skidorna i kors…. Vilket resulterade i att vi i vanlig ordning gav omgivningen ett par goda skratt J   Vi har också testat att skjuta ballonger på 300 meters håll, vilket resulterade i förvånade uttryck i macho-befälens ansikte, vilket gav oss själva ett par goda skratt J Vi har krypit, ålat och hasat oss fram i Dalarnas mörka skogar, vilket resulterade i att vi fick bära den tjusiga svarta basker vi såväl förtjänat. Sist men inte minst har vi tillsammans delat den hittills bästa dagen i mitt liv, nämligen min bröllopsdag, jag blev så oerhört stolt/glad/rörd över att LKarlsson kom ända från Kosovo för att vara med på vår fest! Sen att hon hoppade på kryckor, ja det är ju inte särskilt förvånande ;)

Jag lever ju numer ett stadgat liv med make, sommarhus, kombi och två hundar, kort sagt ett riktigt drömliv för många och jag skulle inte vilja byta! Men ändå kan jag inte låta bli att vara lite avis på Lina som huxflux bara kan sticka till Abisko, eller bara huxflux sticka till Kosovo, eller som nu bara åka iväg och gå massa mil på utländska vägar, visst kan jag också göra det, det kräver bara så himla mycket planering, Lina kan ju bara bestämma sig och så tuta&köra! Å bestämma sig har hon ju inte så svårt för, å för den delen inte heller för att genomföra det hon bestämt, så det är väl tur att hon inte bestämt sig för att plocka ner månen ännu, för då skulle vi här på jorden inte ha nån måne att kika på!!

Herregud, blev ni nå klokare av detta inlägg? Förmodligen inte….. Men jag har iaf gjort debut som gästbloggare, o jag tror tyvärr inte P1 ringer och frågar om jag vill sommarprata 2010, men vad tusan? Blir man lyckligare för att man sommarpratar i radio, tveksamt… blir man lyckligare av att fått gästblogga? Jojjemän, för det betyder ju att man har en vän som Lina som vågar upplåta sitt space i cybervärlden till mig! Kram vännen!   

Mitt namn är Anton och jag hatar sommaren.

Där har ni det. Jag är less på sommaren.

I ett land som Sverige är det nästan olagligt att säga så, man får som svensk inte hata sommaren, den ska njutas, varje solig dag måste spenderas ute, varje sjö måste badas i och varje grill måste tändas.

Man kan fråga sig varför vi har detta beteende, varje sommar som barn sa dom vuxna alltid åt mig om somrarna att gå ut och göra något medans det var soligt och varmt, varför detta var så enormt viktigt sa dom alldrig och det verkar ha fallit mellan stolarna i min uppfostran.

I mitt jobb så möter jag många olika människor, varje människa spenderar jag ca tio minuter med innan jag aldrig ser dom med. Under denna tid kommenteras så gott som alltid vädret, är det inte sommar så säger folk att dom längtar dit och är det sommar så är det en ändlös harrang om soltimmar, varma dagar och vilken del av landet som har bäst väder.

Som ni säkert gissat blir jag ganska trött på att prata om vädret, framförallt blir jag trött på denna tillrättalagda attityd att sommar är det enda man vill ha. Man kan ju fråga sig varför vi alla bor i sverige om vi älskar solen på detta vis och avskyr vintern.

Jag kan inte påminna mig att vi var ute mindre om vintrarna, när man inte var i skolan var det fullt upp med pulkor, hockeyspel, skidåkning eller att bygga snögrottor. Trots detta kan jag inte heller påminna mig om att de vuxna sa åt mig att gå ut nu när det var snö och kallt, detta trots att den vita perioden är betydligt kortare än den gröna, även på mina breddgrader.

 Och ser vi vartåt det barkar med global uppvärmning kanske det är betydligt bättre att låta sina barn uppleva snön medans vi fortfarande har den i sverige än att tvinga ut dom i en värme som dom med all säkerhet kommer att uppleva i hela sina liv.

Trevlig vinter! (och passar det inte så är spaniens gränser fortfarande öppna)

/Anton

Myggbett i nacken. Dumt att ha balkongdörren öppen...
Kliar så man kan bli galen.

I övrigt skönt trött i kroppen efter dagens styrkepass.
Avslappnad.

Laddar för en nästan tom helg. Bara ett kvällspass, sen breder den ut sig som ett hav.

Elgiganten meddelade att TV:n är på väg idag förresten.
Så har jag tur kanske jag kan övertala den bollsparkande grannen att hjälpa mig att frakta hem och bära upp den på middagsrasten... ;)

Tröttheten tar ut sin rätt och jag känner att jag inte har mer att ge idag.

Vi hörs i morgon hörrni.
Och tills dess;

"Det finns inget bättre
Än när det vänder" - LeMarc, så klart, vem annars.

Ja, första halvan av året är avklarat.

Ett halvår som bjudit på något fler överraskningar än vad som var riktigt nödvändigt, men sånt är livet.

Nyss hemkommen från långpromenad på skjutfältet och picknick i stadsparken. Underbart väder och roligt sällskap.

Nu - trött. Sängen väldigt lockande. Kanske ett par avsnitt av Sjukhuset först..? ;) I morgon - sovmorgon, kvällsjobb och träning.

Förlåt, men jag undrar bara när det blir min tur?

Jag behöver lite kärlek...

2008 är året då…

…jag packade mitt liv i kartonger återigen, denna gång för att stuva undan det, packa en kappsäck och fara till Kosovo. Året kom att kretsa kring det, och således gör listan det också.

Årets förändring;
att släppa livet här hemma, att anpassa sig ett helt annorlunda liv, där man får maten serverad och tvätten tvättad och städningen utförd. ;)
Och att komma hem igen.

Årets insikt;
Jag behöver inte människor som bara tar och tar när det finns vänner som vänder upp och ner på min värld, som tar mig med storm och får mig att le konstant med sin blotta närvaro.

Årets roligaste;
Festen på postkontoret i Kosovo, i skydd av mörkret, bakom fördragna gardiner dracks det Jäger ur små pappersmuggar och spelades kort in till småtimmarna en helt vanlig måndag. Grabbarna grus och fröken K var som vanligt med och rockade min värld!

Årets onödigaste;
Ramla och stuka foten på första leaven var dumt. Att ramla igen på hemvärnsövningen i Stockholm var om möjligt ännu mer korkat. Tolv röntgenplåtar, en vecka på kryckor och en rehabilitering som fortfarande pågår.

Årets bekantskap;
KS17...! Framför allt finns det tre personer som jag aldrig kommer att glömma.
Utan er hade jag inte klarat det.

Årets investering;
iPoden. Jag går ingenstans utan min iPod!
 

Årets överraskning;
Födelsedagsfesten. Log.sektionen ställde till med överraskningskalas på kvällen innan jag fyllde och jag hade inte fattat nååånting… :) Kände mig lätt korkad när jag kidnappades från ”kvällstjänsten” och sattes vid dukat bord. Jordgubbspaj!

Årets ”ja jävlar!”;
Att klara av sju månaders frånvaro från livet och det välkända här hemma.
Att fixa det även när det kändes svårt och jobbigt och hemlängtan var enorm.

Årets resor;
Många vändor med tåg, pendel och buss till Livgardet, minst lika många vändor i Flygvapnets propellerplan till Kosovo.

Årets läskigaste;
Ögonblicket då jag trodde att trafikolyckan var ett faktum, ensam på hårdtrafikerad väg utanför Pristina. Tack och lov gick det bra.
Årets hoppsan;
Ibland tar det lite längre tid än vanligt att inse att vänskapen finns runt hörnet. När man minst anar det så dyker den upp på en blogg nära dig.

Årets partaj;
mässen sista söndagen i Kosovo var en galen kväll men bästa partajet var 29/2, när jag hade femton av de allra bästa hemma på ”Do Videnja” – på återseendeparty.

Årets pryl;
ny dator. (Acer Aspire)

Årets nästan;
Jobbet i Tällberg. 233 sökande – åtta till intervju, jag var en av dem.

Årets ”ja tack”;
Det är klart man säger ja tack till att gå på årets bröllop; när soldat Kindman blev fru From!
(Även om det är lite krångligare när man befinner sig 2000 km från Rättvik..)

Årets misstag;
att släppa in personer jag inte mår bra av i mitt liv igen. Och att hyra ut lägenheten till fröken slarvmaja.

Årets bästa klädköp;
är ett par skor; mina turkosa Asics som jag köpte – och slet ut, under en intensiv sommar på Balkan.

Årets ”trodde jag aldrig”;
Resultatet av Projektet, så här långt.

Årets gräl;
med den otroligt slarviga hyresgästen om den dessutom uteblivna hyran.
Årets låt;
Pink; ”So What”

Det är bara att konstatera; jag ska hålla mig till att äta, träna och på sin höjd läsa böcker resten av månaden.

Allt annat gör så förbannat ont.