Och idag fyller bloggen två år. Det betyder att det idag var två år sedan jag och de 39 andra som bildade Dalapluton ryckte in...

TVÅ ÅR! Kan inte förstå vart tiden tog vägen. Minns den där dagen väldigt väl.

Minns den hösten som om det var igår.

Jag saknar er!

...idag är det ett år sedan jag ryckte in!

Dalapluton -07, så många tårar, så mycket skratt,

så många vänner, så många möten.

Jag saknar er!

Har varit iväg och levt lumparliv igen, hela helgen. Träffat nästan hela plutonen och gaggat minnen till höger och vänster. Bodde på kära gamla Kasern, i MIN säng, på MITT logement. Nostalgi...
Sjukt skoj!

Fick även en pik om att jag uppdaterar bloggen för sällan, så jag kontrar med att NI kommenterar för sällan! :)
Får man ingen feedback så vet man inte om det är någon som vill läsa...

Idag är det exakt tre veckor kvar tills jag rycker in igen och det börjar kännas väldigt pirrigt! Har börjat packa saker jag ska ställa undan, saker jag ska skicka ner så jag får dem på plats och saker jag ska slänga.
M som ska bo här delar av tiden jag är borta ska inte behöva brotta sig in i linneskåpet till exempel.
Jag jobbar bara fem dagar till, FEM! På fredag har jag lovat att bjuda på räksmörgås (jättegott, synd bara att jag är allergisk....). Direkt på fredag eftermiddag kastar jag mig i Skolådan och drar tillbaka till Kasern för att åka vidare på vinterutbildning på ArtSS, långt ute i de djupa skogarna.
Vita blixten, bo i tält, tolka efter bandvagn, kan det bli roligare?
Antagligen inte!

Annars då, jo, på torsdag ska jag till ögonläkaren och få ny bedömning. Hoppas och håller tummarna hårt att allt ser bra ut.
Jag tycker själv att jag har fullgod syn, vilket märktes idag när vi låg på skjutvallen och lärde oss att skjuta AK5. Jag såg tavlan precis lika bra som jag gjorde med linser förr. Förvånade mig själv genom att vara bäst i knästående skytte idag, det som jag var sämst på tidigare. Mystiskt.
Gjorde ett par snygga serier så jag är mer än nöjd. Att jag sedan sköt en serie som tog överallt UTOM där de skulle ta - det tar jag som en bonus. 

Nu ska jag ner i tvättstugan och hämta upp ett lass tvätt, sen ska jag nog skutta i säng, titta på ett avsnitt av Gossip girl och sen sova. Lång dag i morgon, jag jobbar kväll. IGEN. Segt! Men det är min sista kvällsvakt (någonsin?) ute i Skutan så jag ska inte klaga egentligen.
Sista arbetsveckan - sju dagar till semster - 21 dagar till inryck.

Livet flyter. Även utan dig.

Fredag var vår sista dag på SIB-anläggningen. Det var ingen bra dag för kapten R, som först gjorde pipstöt i örat på löjtnanten och sen lyckades med bedriften att kolva mig tvärs över läppen så att blodvite uppstod och fläskläpp framträdde. Hoppsan. Men lite is på det så var det lugnt igen.
Vi körde strid från stridsställningar i olika hus, det var skoj! Det som var lite jobbigt var att jag var tvungen att bära radion och den är ju varken lätt eller speciellt enkel att ha på ryggen då den gärna halkar runt lite överallt där den inte ska vara.
Vi hoppade ut ur fönster, in genom fönster, försökte kommunicera via radio med huset bredvid under beskjutning, med propp och kåpa. Gruppchefen gör en stressad 180 graders vändning mot mig och skriker ”Kolla sambandet!” och jag fipplar fram luren på radion och försöker med ”ERIK ADAM, ERIK ADAM!!” och se på fan, fick man inte ett ”Erik Adam KOM” tillbaka. Gossas var på hugget. :D Det går, även om det är svårt att höra vad de säger. :) Sen skulle vi dra oss ur – övergå till alternativ stridsställning. Vi springer ner i källaren och jag är sist in i kulverten och kaabaaamm, så smäller radioantennen i taket på kulverten så det tar tvärstopp.
Var bara att backa ut, vinkla ner antennen, böja på knäna ytterligare lite och sen in i kulverten igen.
Inget såg man och radion bara skumpade runt…
Kommer fram vid kulvertens slut, där väntar ett litet hål och en stege. Hm. Jag är ju smidig som en panter i vanliga fall och med radion på ryggen är jag om möjligt ännu smidigare.
Men jag kom upp. Tillslut. Med lite hjälp av löjtnanten som bände och vred på mesen underifrån och med gruppchefen som ömsom skrattade så han grät och ömsom drog i mig och mina knäskydd som fastnade i stegen…

Sitter signalistpost på natten och hinner bara landa på kudden knappa timmen innan larmet går – fullt ös, besätt eldställningarna! Vi flyger ut, jag i långkalsonger och fältskjorta, en del i bara kortkalsonger. Får span på en misstänkt bil men får sedan order att gå in, vi är ”avslöjade” och måste riva förläggning och dra. Så det är bara full fart framåt som gäller. Packar allt och rullar ut från Sundby.

Förarna rattar bilarna norrut igen, vi somnar som stenar efter den hårda natten. Efter halva vägen tar vi kisspaus och då får jag en bilnyckel i min hand och en bedjande blick från fröken A och det är klart jag ställer upp och kör. Vi rullar in i Avesta och får snabbt order om att se ut lämpliga eldställningar.
Jag och P får till uppdrag att fixa upp högantennen, vilket vi lyckas med tackvare att vi lånar loss signalisten ur första grupp som ger oss en välbehövlig snabbrepetition. Det och Stadiums starka vita medicintejp!

Vi väntar på att få höra var vi ska resa tälten. Var ska vi sova i natt, sista natten i fält borde ju bli i tält? Det är snö, blött och kallt och när order kommer att upprätta kvarter i lagerlokalen utbrister vi i ett tyst jubel. Plötsligt ler fyrtio soldater igen…

Snabbt rullar vi ut liggunderlag och rättar in trosspackningar. På kvällen har vi genomgång och sedan åker vi ut på ett dubbeluppdrag i Grusgropen. Det är spaning med GN1 mot ett stort hus och det är brytande av gisslansituation.
Spaningen går… så där. Milt uttryckt. Vi hann;
- tappa bort fröken H i ett stort buskage (tjejen är ju tre äpplen hög! Och jag är döv… )
- tappa bort Janssonmeister och P
- hitta både Janssonmeister och P när de älgar som bäst genom skogen för att undkomma FI:s vakter…
- lyssna med ett halvt öra på gruppC vilket leder till att vi pratar om två heeelt olika saker och går åt olika håll…
Men det var roligt!

Gisslansituationen bröts på ett mycket snyggt vis – dock inte av oss utan av fjärde grupp som rockade som sjutton. Vi var bara med och gav beskydd.

På kvällen när vi kommer tillbaka till Avesta får vi veta att vår bevakning – signalistposten och dubbelposten – är löst av ”annat kompani” och vi får en enkel order som inte ens vi kan misstolka; SOV!!
Men först ska vi äta mat. Får varsin grön påse med frystorkad mat och sen är det bara till att värma vatten i snuskburken. Klockan närmar sig midnatt med en rasande hastighet och det är ju så där kul att försöka få maten ätbar… Somnar två sekunder efter att jag lagt huvudet på ”kudden”.

Vi sover gott, ja alla utom B & B som får för sig att de ska besätta eldställningar INNE i lagerlokalen mitt i natten… B1 jagar upp B2 och sen sitter de där med AK:n i mörkret innan B2 vaknar till och inser det puckade i att sitta där när alla andra sover…

På söndagsmorgonen inser vi att vi inte kommer att få någon frukost. Det har inte blivit beställt så det finns ingen. Fyrtio soldater surar direkt ihop. Vi ska alltså köra slutövning i SIB utan frukost i magen…
Fjärde grupp som är utspisningsgrupp lyckas dock trolla i sina gömmor och hittar knäckebröd och apelsiner. Så alla får två brödskivor och en apelsin… Varmt vatten kan vi koka på spisen och överblivna chokladpåsar samlas in och fördelas.

Slutövningen innebär att vi ska ta och genomsöka en mycket stor byggnad – ett gammalt sanatorium. Vi åker LAB ut och parkerar på behörigt avstånd. Vi går genom skogen fram, första grupp är inbrytningsgrupp och vi är dem precis i hasorna. Vi får det inte helt lätta jobbet att ta och säkra trapphus samt säkert rum och andra våningen. Jag och fröken H jobbar stenhårt och gör ett superjobb med att mata av vår sida av våningen. Men så kommer vi till fjärde rummet och jag känner på mig att här är det något lurt. Korridoren är full av bråte och precis utanför rummet står en gammal diskbänk och där reflekteras ljuset hela tiden annorlunda, som om någon rör sig försiktigt där inne.
Jag tecknar till H att det är något djävulskap på gång – än har ingen skottlossning förekommit i huset – och hon nickar att hon har förstått. Jag går som etta, står i vinkel med pipan mot dörröppningen och har H precis dockad mot min rygg, hon klappar att hon är beredd och jag tar ett steg in mot rummet. Då smäller det. Jag kastar mig över till andra sidan dörren samtidigt som jag trycker ner omställaren på P och brakar iväg några skott. H är kvar på sin sida och nu står vi i skydd på varsin sida om dörren.
GruppC kommer och jag rapporterar ”Ensam skytt klockan tolv!”. Hur jag har hunnit uppfatta det vet varken han eller jag. H & A får till uppgift att rensa rummet, jag kan inte komma ifrån utan måste säkra korridoren åt mitt håll.
A slänger in en handgranat och sedan rensar de rummet. Skytten skadas och måste tas omhand. Vi för honom till ”säkert rum” och sedan avdelas jag och H att ta hand om skadade. (H är sjukvårdare) Jag får ta de ”lätt skadade egna och oskadade civila”. Antagligen för att jag som signalist är en jäkel på att prata och kan prata hål i huvudet på vilken skärrad civil som helst… ;)
Vi blir kvar på övervåningen resten av övningen, tar hand om skadade, lägger förband och rapporterar läge.

Till slut är hela huset säkrat och vår bov som vi jagat hela helgen; Scaramanga, är gripen.
Vi kallas ner på planen utanför av BlåGul och får en genomgång. Tydligen har vi imponerat på en del av befälen, att vi kan så mycket efter så kort tid. Vi sträcker på oss hela gänget…

Marschen går tillbaka till bilarna där vi äter efterlängtad lunch, köttfärsbiff, sås och potatis. Vi packar sedan in oss i bilarna och drar till Falun, får högervänster om efter en del vård.
Middagen består av köttbullar, sås och potatis, vilket vi tycker är lite kass fantasi av köket så vi bestämmer oss för att gå ner på stan och äta, jag och tre ur första grupp.
Det var sååå gott!

Måndagen var lugn och sansad, mycket vård och pyssel. Tisdagen ägnades åt information och på eftermiddagen fick vi åka iväg och simma. En del olika livräddningsövningar och sen simprov. Kvällen gick i avslappningens tecken – löjtnanten hade hyrt relaxavdelningen och vi fick bada olika sorters bastu, bubbla och mysa i största allmänhet. Tokhärligt efter en jobbig vecka!

På onsdagen fick vi högervänsterom och stack hem på permis över helgen. Jag drog hem i en jäkla fart och myste ner mig i min goa säng! På torsdagen träffade jag först ögonläkaren, sedan världens bästa Beccis och sedan kom herr E på besök.
Jag fick också beskedet att tjänsten i Kosovo var min om jag ville ha den.
På fredagen intervjuades jag till en tidning och lämnade av herr E vid tåget igen.

Resten är ju historia nu.

Kanske kan vara dags att uppdatera lite här, tycker ni inte?
Vi börjar i rätt ände;v. 46! Under fredagen vecka 45 hade det bestämts vilka som skulle vara gruppchefer och vilka som skulle ingå i stridspar tillsammans. Och jag blev så klart hur glad som helst när gruppchefen meddelade på måndag morgon att jag hädanefter skulle kampera ihop med fröken H. Tjoho! Bättre än så kunde jag inte få det.

På måndagen fältlastade vi våra lätta attackbussar för en lång vecka. Vi drog sedan iväg på kolonn mot Stockholm och SIB-anläggningen utanför Livgardet.Vi var beredda på allt, vi hade lastat så väl tält som maskeringsnät så vi förväntade oss tältförläggning men se, så fel man kunde ha. I Sundby väntade nämligen ett litet hus på oss och vi fick bo i ”kvarter” som det så fint heter. Vi fick dock både upprätta poster, fixa eldställningar och resa högantenn. Bra träning liksom.
Duscharna och toaletterna höll väl inte precis logementsstandard, de var inte använda det här seklet kändes det som, men man slapp göra sina behov hängande fritt från en björk i mörkret i alla fall. Rinnande varmt vatten – whoha, rena lyxen!Bara för det var jag packad för tält, så jag hade världens minsta handduk och endast en tvål med mig.
Men det gick ju att låna… :)I lektionssalen hade vi genomgång hela kvällen och övade att besätta våra eldställningar. Jag och fröken H hamnade på varsin sida om ett buskage, men det gick det också.
Så fick vi då slutligen sova – i full belysning eftersom vi inte, trötta och förvirrade, lyckades hitta lysknappen. Som tur var hade vi tejpat plastsäckar för alla fönster, annars hade vi nog synts hela vägen till Livgardet! Satt som signalist på natten, det var fullt sjå att hålla sig vaken. På tisdagen fick vi åka till Stora Sätra -  strid i bebyggelseanläggningen. Den hade jag varit med och ”intagit” på söndagen med Hemvärnet, så den var jag väl bekant med.
Vi började lära oss grunder för strid i bebyggelse, ”ta och genomsök!” samt hur man passerar korsning och tar trapphus.
Var ett jäkla kutande och springande och vevande i största allmänhet. Kul var det, trots att det var kallt! Blev inte direkt varmare när man skulle ut på natten och gå post heller. Hutter, hutter…Men, vi fick sova i mörker eftersom något snille lokaliserade lysknappen!

På onsdagen gick ”ta och genomsök” över till ”ta och rensa” vilket innebar att vi fick kasta handgranat igen. Bara övningshandgranat så klart. (Annars hade det inte varit något kvar av Stora Sätra, som vi kastade…!)
Det finns många sätt att göra det på, men bara ett som är bra. Det tog ett tag att få in rätta knycken i handleden.. ;)
Vi kutade runt och tog och genomsökte lite olika hus, det var hur skoj som helst.
På kvällen fick vi lära oss att använda bildförstärkare, GN1 (även kallade ”Gnettor”). Dessa monteras som en kikare framför ögonen på en mycket obekväm ställning som man har på huvudet. Dessutom ser man inte klok ut.
Vi fick trava ut i skogen och leta efter en känd svensk sångerska som kapten P hade gömt. Jag och fröken H sa ”Pfftt! Så mörkt kan det inte vara när man ser så hääär bra med GN1” så vi provade att vinkla upp bildförstärkaren och insåg att vi stod i ett totalt mörker där man knappt såg handen framför sig. Hoppla. De VAR bra alltså. Världen blev lite grönare än vanligt bara…

Vi hittade sångerskan också, och jag förlorade vadet, jag hade gissat på Jill Johnson och fröken H hade gissat på Lena PH så det vadet torskade man ju direkt.
Sångerskan illustrerades för övrigt av en pappfigur med en namnbricka på. Så det var inte PH själv som satt i skogen utanför Dödmanstorp.  På torsdagen skulle det repeteras och repelleras. Vi fick repetera en massa sånt vi lärt oss och körde strid i olika hus. Efter lunch kom löjtnant B och hämtade oss till höghuset där vi skulle lära oss att repellera. Det betyder att man ska ta sig ner från fjärde våningen på ett hus utan att använda trapphuset. Typ. Iförd världens tunnaste band runt magen och under rumpan går man ner längs väggen med hjälp av ett rep. Ja, visst låter det sunt?! Jag var övertygad om att jag skulle banga, kallsvettades och var knappt talför när det var min tur. Jag höll fullt fokus på löjtnantens ögon, heeela tiden. Försökte låtsas som om jag inte ALLS stod på tåspetsarna på fel sida om balkongräcket med X antal meter ner till marken. Sen sa han bara ”luta dig bakåt och börja gå”. Yeah, right.
Så jag höll krampaktigt i det där repet och gick. Och gick. Och gick. Tillslut hörde jag äntligen gruppchefen som stod och säkrade mig säga ”nu är du nästan nere” och då höll jag på att släppa repet av ren glädje.
På natten var det dags att patrullera igen. Nu började bristen på sömn göra sig påmind och vi var allt segare...

Åh, hej, jag vet att jag är usel på att uppdatera just nu, men hang in there - på fredag är det muck och sen ska jag uppdatera med allt viktigt som hänt! Som typ...
- att vi körde SIB hela vecka 46 och det var huuur kul som helst.
- att vi varit på slutövning och eskorterat VIP och träffat rikshemvärnschefen.
- att vi lärt oss använda hundar i plutonen
- att "allt som kan gå åt helvete GÅR åt helvete"
- att supersnygga blixtlås höger inte hjälper om man missat att man har en fiende som skjuter en i ryggen...
- att alla befäl kanske inte är så strama som de verkar
- att jag har världens bästa syster som eftersände alla mina Kosovopapper
- att jag snart får klinker och parkett i min lägenhet. Tror jag.
- att på torsdag kör vi alternativ lucia
- på torsdag kväll är det plutonsmiddag!

Nu ska jag gå och ladda för Coopertest i morgon. Under 11 minuter och minst åtta personer bakom mig är målet. Håll tummarna...

Blev ingen heldag i skogen för mig.

Jag blev skickad i säng med order om att ringa kompanisjuksköterskan.
Enligt mina kamrater gick ansiktsfärgen ton i ton med snödräkten.
Smärtan var bortom det vanliga och jag kände mig knäsvag. Gick ner på knä av smärta under städningen i morse. Knepigt.

Så kan det gå. Så det blev sjukskrivning på logementet, en sträng kapten pekade med heeeela handen, en sväng till vårdcentralen och sen vila, vila, vila. Och antibiotika. IGEN.

En långsam dag kan man säga, men ack så välbehövlig. Febern tar ny fart på kvällskvisten och jag känner mig allt annat än fit for fight..
Men i morgon så!

Kocken i köket gav oss sjuklingar (vi är två) en Fanta till kvällsmaten som plåster på såren för att vi inte får vara ute i mörkret och skjuta lys...

Ja ja.. vad är väl en bal på slottet...*snyft*

Ligger i min säng på logementet och provar att uppdatera via mobilen. Har haft en bra dag, först orientering och sen en eftermiddag med lektion i lys. Vi var ut och provsköt ett varsitt skott- övade inför i morgon då vi ska köra mörkerstrid. Sen fick jag och K ett ryck och gick ner på stan efter högervänsterom. Vi jagade BH åt K som köpt en superfin topp till plutonsfesten. Hm. Jag vill också. Var dock ganska nöjd när jag insåg att jag fick plats i en kjol i strl 42. :) Nu ska jag sova. Lång dag i morgon!