...med min frånvaro. Jag vet.

Men jag är mitt uppe i att växla från utlandsmission till nytt jobb, flytt och massor av tankar. Sitter på tåget på väg till det som snart inte längre är mitt hem.

Ser fram emot en fullspäckad men underbar helg med stora doser av allt jag längtat efter.

Jag landar nog snart. Och då ska jag berätta för er.

Tills dess:

- jag mår bra

- jag har haft kosovomuck och landat i Sverige

- jag börjar jobba på mitt nya jobb på måndag

- jag längtar intensivt efter mitt hem och min säng

Kram!

Det är dags för nedräkning igen.
Människor i min närhet frågar; längtar du hem?
Och nej. Jag längtar inte hem, jag ser bara fram emot att åka hem.
Det är inte så att jag inte trivs, eller att jag inte kunnat stanna längre, jag vill hem för att jag har något att se fram emot.

Senaste dagarna har spenderats på mestadels roliga saker men också på övning och pappersarbete och krångliga byråkrater.
Jag har hunnit med en resa till Skopje, jag har legat i en solstol, jag har skrattat mycket, jag har försökt packa, jag har sagt hejdå till min chef som åkt hem på leave och just nu försöker jag lära min efterträdare allt jag kan. :)

Nedräkning var det ja. Vi säger... 6 idag då.

Jag saknar er, men snart är jag hemma.

Det blev en lång kväll, med mycket barjobb, men ohhh, så kul vi haft.

Krängt "Vodka and something" till höger och vänster, och lådvis med öl.

Det blev ett farewell som sent ska glömmas.

Tyvärr kan ju inte alla bjuda på sig själva, och till mångas stooora förvåning var jag som vanligt nykter, även jag var den som dansade mest. :)

Om mindre än två veckor är jag hemma.

Det är snart...

Just nu;

- flyttar jag för femte gången, denna gång från min barre till ett liiitet, liiitet gästrum som jag delar med J tills missionen är slut. Vi kan inte stå upp båda två samtidigt för det räcker inte golvytan till. Ungefär.
- har jag fått ett lönebud från nya jobbet som jag blev förvånad men glad för.
- har jag blivit erbjuden ytterligare ett jobb, men det tackade jag nej till på stående fot.
- skiner solen.
- är det jättevarmt.

- är jag glad och nöjd och tacksam över allt jag fått uppleva, allt jag fått lära mig och alla människor jag fått träffa den här missionen.

- räknar jag dagarna till hemfärd, snart är det mindre än tvåsiffrigt.

- har jag beställt en hel trave kläder som kommer med posten lagom tills jag kommer hem. Nödvändigt eftersom mitt nya jobb är i civila kläder... För första gången i mitt yrkesverksamma liv ska jag varken ha postuniform, M90, vit serveringsskjorta och förkläde, Fjällrävenbrallor och Abisko t-shirt eller  Clas Ohlsonskjorta och blåbyxor.

LÄSKIGT!

Sa jag att jag längtar? Jag LÄNGTAR, oh, så jag längtar..!

"Hemåt det bär för varje minut..!"

Idag:

- tjugo grader varmt

- strålande sol
- fint sällskap
- obegränsat med ammo
- pistol och AK5
- t-shirt & solbrillor

Det var helt klart en bra dag. Jag mår så himla mycket bättre... :)

Ja, nu går klockan som en elvisp igen.

Dagarna må se tomma ut men på något vis så blir det läggdags innan jag hunnit fatta hur det har gått till.

Märkligt.

Det är mycket planerande angående hemfärd (hur ska jag få hem alla mina grejjer?), om nya jobbet (spännande, spännande!), om flytt (a. var ska jag bo? b. var är mitt kontrakt så jag kan säga upp lägenheten i betongen?) och allt annat som kan snurra i min skalle.

Och det vet ni ju, att det inte är så lite som får plats att kränga runt i den.

Idag var jag SUUUR. Jag åkte på en körning jag absolut inte ville ha och ptja, var väl lite grinig för det. (Avdelningen ska finnar åka ska finnar köra, kan man tycka) men insåg på plats att jag inte behövde närvara på genomgången eftersom jag redan hört den och förutseende som jag var hade jag med mig en bra bok, solen sken, det var bara att sätta sig tillrätta i solen med boken, på med solglasögonen, en kall cola inom räckhåll och näsan i vädret. Oh ja.
Synd det var om mig.
Inte.

Sen blev vi borta nästan hela dagen, men jag klagar inte. :)

En dag närmare hemfärd!

Ikväll har vi tittat på "Män som hatar kvinnor", det var väl ungefär femte gången jag såg den men vad gör man inte för lite sällskap, snack och ligga i soffan en stund.

I övrigt har jag fått ett mail från långtbortistan som jag blev jätteglad över, tack tack tack, och häromdagen lyckades jag få tag i en bra telefonlina och kunde prata med min mamma i nästan en hel timme. Så skönt. :)

Nu ska jag ta och kasta mig i säng, studsa upp i morgon och INTE alls ha ont i halsen, som jag har nu, så jag hinner träna innan jobbet.

I morse höll jag på att slänga ut min pulsklocka genom fönstret då den envist hävdade att jag hade 82 i puls trots att jag cyklade som en dåre.

Skräp. Att vara tjej och ha... ja, ni vet, och försöka ha pulsband på sig är inte SÅ lätt alla gånger. Mwaarghh!!

Gör ett nytt försök i morgon bitti. Vill den inte då heller åker den ut genom fönstret.

Så det så!

Ja, då har det lugnat ner sig lite igen, i mitt snurriga huvud råder det fortfarande fullskaligt kaos men i resten av livet är det stilla.

Helgen bjöd på något fler överraskningar än vad som var riktigt nödvändigt, från stilla filosoferande i kontorsvärmen och krångel för att fixa nytt spinningpass så fick jag en order och fick springa som en dåre för att hämta bilen och bara minuter senare lämnade vi campen för att köra in till stan med min chef och tolk och... Ja, det var rally in till sjukhuset där vi hade fyra skadade soldater.
Inte varje dag man vinkar ner amerikanska räddningshelikoptern, men det fick jag göra i helgen. Två gånger. Och utöver det även den tyska. Säkra helikopterplatta var kanske inte något jag räknat med att göra i helgen, men det gick det också.
Och på söndagen stod vi ute i blåsten på flygplatsen och vinkade av de två svårast skadade som flögs till sitt hemland innan vi åkte och hälsade på den tredje på sjukhuset.

Ja, vad ska man säga. Det var en tung helg.

Och sen var det bara att ladda om för en ny arbetsvecka och sen arbetsintervjun igår med allt vad det innebär för mina framtidsplaner, som nu måste stökas om ganska ordentligt, det krävs ett boende, en flytt och en hel del annat innan det är färdigt. Fast, det är ju ett kärt problem.

Jobbet är till att börja med ett tvåårigt vikariat, så visst funderar man på om det är värt att säga upp en fast tjänst för det här, men samtidigt, om man aldrig vågar, vinner man heller inget. Det är dags nu. Släppa taget.
Livet går vidare, även för små skitiga brevbärare.

Med handen på mobilens sändknapp ångrar jag mig plötsligt. Jag har fixat det här en månad nu. Det finns inget att säga, även om det är för dig jag vill berätta.
Jag klarar mig utan dig.
Tror jag.

I år är det mitt år. I år väljer jag det som är bäst för mig. I år väljer jag kärleken.

När man precis trodde att de flesta dörrar öppnat sig (och stängt sig också, för den delen), så är det någon som hör av sig. Ringer, mailar och skickar SMS.

Och erbjuder en intervju. Till ett jobb jag inte sökt. Men gärna vill ha.

Bara så där.

Helt oväntat.

Så på tisdag behöver jag tumhåll igen! Telefonintervju med hemlandet, treårigt vikariat på tapeten.

I övrigt: det snöar. Det är råkallt. Det är fortfarande lite förvirrat i min skalle. Jag kan erkänna att jag har ganska dålig koll på vad det egentligen är jag gör. (Men!"If you can't make it, fake it!")

Men vet ni? Det är fredag.

Det blir inget fredagsmys denna vecka heller, men väl mässhäng, en kram eller två, lite quiz och förmodligen en trevlig kväll.

Det är inte kattlort det heller.

Sen är det bara på't igen, för i morgon är det lördag, med spinning på schemat!