Har skött medicineringen enligt doktorns order och nu verkar hostan äntligen ge med sig. Tur. Har vilat, inte tränat alls, inte gått promenader, ingenting. Jättesvårt, men nödvändigt.
Nu kliar det i kroppen och jag vill kasta mig ut och ta igen allt jag missat bara för att jag känner mig lite piggare, men.. Jag ska inte. Lovar.
En dag till vila, sen ska jag börja lite försiktigt.

Men jag behöver inte längre ta i från tårna för att kunna andas, jag sover gott på natten och låter inte som en gammal skruttig bil som harvar på startmotorn längre.

Framgång!

Fast, lördagens fystest blir nog ogjort för min del. Känns inte som om jag är på toppen av min fysiska förmåga precis, eftersom jag nästan flåsar ihjäl mig när jag går uppför trappen. Hmmm.

I övrigt har jag blivit helt fast i det här med att göra överlevnadsarmband av fallskärmslina, så jag knyter och knopar för brinnande livet. Roligt. Har lite beställningar, får väl se vad jag kan få till.

Provar mig fram än så länge och har två försökskaniner som utvärderar.. :)

Fick höra häromkvällen att min nya soffa äntligen hittat fram och nu ska jag bara fixa pengar så ska världens snällaste pappa hämta den åt mig. Ska bli jätteroligt att se när jag kommer hem!

Nu måste jag packa, för i morgon bitti flyttar jag (IGEN), byter camp, chef, jobb, bil...

Ska bli roligt och ändå lite sorgligt att säga hej då till allt här.

Bäst att packa och städa av lite så det bara är att sticka i morgon! :)

Har hostat hela natten. Det var inte någon höjdare precis.

Så i morse klev jag åter in på sjukan och kraxade lite.
Kom ut en halvtimme senare efter en mycket grundlig genomgång, med tre mediciner och diagnosen akut bronkit/övre luftvägskatarr.

Det finns ord för eländet alltså. Tur det.

Så nu ska här vilas. Massa vila.
Som jag är så bra på. Inte...

Oj, vilken helg!

Är en kort sammanfattning på de senaste 58 timmarna.
Stress, är en annan…

Fredag morgon klev jag upp kl 5, klev i civila kläder, packade det sista, tog mig till bilen, lastade den, borstade av och körde fram. Klockan 5.30 kom min chaufför för dagen och vi begav oss mot flygplatsen.
Det var som att köra i filmjölk, för plötsligt var allt vitt, vitt, vitt. Tjock dimma och nästan noll sikt.
Men, vi tog oss fram i alla fall. Checkade in väskan, som vägde precis 20.0 kg, det var bra packat av mig tycker jag. :)
Flygbolaget lät sig inte skrämmas av dimman utan vi startade mot Wien bara några minuter sena.
Landade i Wien, jag kastade mig ut i ankomsthallen, fixade en tågbiljett i en automat (min tyska är dessvärre obefintlig, så bara det var en bedrift!), hittade tåget, åkte in till stan, sprang runt 90 minuter med kameran i högsta hugg, shoppade armband och sprang sen tillbaka till tåget, in på flygplatsen, in till gaten, slängde i mig en kycklingmacka, stod redo vid gaten i precis lagom tid…
…bara för att inse att de flyttat avgången till en annan gate… i en annan byggnad…
GAH! Fick springa lite där.
Men, hann, som tur var. Jag börjar bli kung på säkerhetskontroller! Senaste halvåret har jag väl gått igenom sisådär femton stycken. Minst.
Flög till Arlanda, var lagom övertygad om att min väska följt med i bytet, men döm av min förvåning var min väska den andra som trillade ut på bandet. :)
Fiskade upp den, åt lite middag och gav mig i kast med tågkaoset.

För min del var tågkaosguden god, för mitt tåg var bara ett par minuter sent till Arlanda och hemma var vi bara tio minuter sena. Över all förväntan!
Sen knatade jag upp från tågcentralen mot lokalbussen och sprang på min kusin, vilket var ett oväntat men kärt återseende. Så jag hann få en kram där i snöyran också. :)

Hade tur, min lokalbuss stod inne, fem minuter till avgångstid, ingen kö. Eftersom jag inte hade några svenska pengar på mig räknade jag med att kunna betala med mobilen, men se, det gick inte.
För när jag klev ombord och sa det, och att jag behövde numret man skickar till, fick jag ett surt svar att det skulle jag ha tänkt på tidigare, sms skickar man INNAN man kliver på bussen.
Jo, men, det fanns ju inget anslag i busskuren (som var trasig) vart man skulle skicka, svarade jag (underförstått; det är fem minuter tills du ska åka, vi har ju tid att fixa det här ändå.)
Då förklarade han ännu surare att då fick man tänka sig för innan man skulle ut och åka och ta reda på det på Internet eller ringa trafikupplysningen och fråga, för fråga chauffören gick verkligen inte för sig. Då tappade jag humöret lite och sa att det kanske inte är så enkelt när man arbetar utomlands och kommer direkt från flyget, men nej, då fick jag se till att hitta ett annat sätt att betala, var svaret.
Då lackade jag ur, tog mina två väskor med 30 kg bagage, bad som mycket om ursäkt för att jag stört honom och klev av. Gick tre kilometer hem, i snöyra, tio minus, med trettio kilo packning, tajts och sommarjacka. Så runt kl 20 var jag hemma i mitt eget hem. Efter att ha varit i farten sedan kl 5. Lite slut som artist…

På lördag morgon var jag till Ica och hämtade paket, stressade ner på stan, sprang runt 20 minuter, ut, blev upphämtad av storasyster, åkte till mina föräldrar, åt jättegod mat, satte oss i bilen och körde till Dalarna.
Väglaget var inte så dåligt trots allt och vi var uppe på två timmar. Fick låna ett rum på herrgården och bytte om innan vi huttrande och frysande tog oss till kyrkan. Jag i skinnpaj, svarta höga läderstövlar, svarta strumpor, kort grå/svart klänning, svartsilvrig sminkning, mitt nyfärgade mörkbruna (läs svarta!!) hår och Canon kameran i högsta beredskap. Lite ”Bröllopsfotografen” över det hela. Lisbeth Salanderlooken, som A så tjusigt förklarade den… ;)
Väl där var det många glada återseenden, eftersom vi i min släkt (på både mamma och pappas sida) inte precis är bra på att höra av oss eller att ses.
Så några kusiner hade jag inte sett på flera, flera år. Tio… Femton... Kanske..
Vigselakten var precis som en vigselakt ska vara. Bruden var vansinnigt vacker i en klänning som var precis i min smak, detaljrik utan att vara prålig, fluffig utan gräddbakelsevarning, med ett fint släp och lagom stor slöja. Brudgummen var stilig så klart, han är ju min kusin, klart han är stilig då!
Andra kusiner och kusinbarn bjöd på underhållning och sjöng så att håret reste sig på armarna.
Och ja, jo, okej då, det kom väl eeen och annan tår. :)

Efteråt blev det fest i bystugan och det var en väldigt trevlig tillställning. Jag fick prata mer kusinerna och kan ju bara tacka bordsplaceringsansvarige för det smarta draget att sätta vår klan tillsammans så att vi ÄNTLIGEN styrde upp lite gemenskap. Utöver detta var det som det ska vara, det hölls tal och skålades, åts god mat, skars upp tårta med tillhörande matning, det skänktes en tanke till brudgummens mor, min faster, som dessvärre inte fick stanna hos oss tillräckligt länge för att uppleva dagen, varvid det utbröt ett massivt tårtorkande vid vårt bord, men samtidigt så vet vi att hon är ju med oss ändå, på något vis.

Efter det var det paketöppning och det var mängder med fina saker, sedan var det dags för dans och jag som längtat så efter att få bugga fick kasta mig ut på dansgolvet med pappa, som är grymt bra på att dansa. :) Vi drog av en snabb bugg där så att min stackars kjol förmodligen visade mer än den dolde men raaackarns vad roligt vi hade!

Och sen var plötsligt klockan nästan midnatt och vi hade tre timmar bilfärd framför oss.
Jag hade den stora äran att köra, det var snörök och det var dålig sikt bitvis men det gick bra. Strax efter klockan två lämnade jag av mamma och pappa, bytte bil och fortsatt med storasyster till stan, lämnade henne strax efter kl tre, kom hem till min säng kl halv fyra. Duschade, packade ur och packade väskan, la mig på sängen en timme (och hostade, hostade, hostade) innan jag klev upp igen, drog på mig kläderna, tog packningen, sopade av bilen, åkte till syrran, ställde bilen utanför, hade tur att porten inte gått i lås, gick upp med nyckeln, pulsade till Centralen och stod där som ett fån kl 6.30 bara för att inse att det inte GICK NÅGOT TÅG. Eftersom det var INSTÄLLT. Utan någon som helst information! Ingen skyltning. Ingen att ringa hos bolaget (de öppnade kl 9), SJ vägrade ta på sig att skicka taxi, ingen ersättningsbuss… Så klockan sju stod jag på stationen och hade ett flyg att passa klockan 10.20
Hur. F*N. Gör. Jag. Nu?!
Taxi skulle kosta 1800:-, det var i princip omöjligt.
Ingen som kunde skjutsa. Ingen bil.
Räddningen blev en buss, som rullade från stan kl 8. Mamma och pappa telefonsupportade med pepping och försökte ringa Arlanda.
09.29 stod vi i Uppsala, jag skickade sms till mamma ”Det här går aldrig!”

10.04 sprang jag in i avgångshallen på Arlanda. Sprang först åt fel håll, fick vända, springa tillbaka, beskedet i automaten var ”Din flight är stängd”, jag haffade en kvinna i SASkläder som förmodligen såg paniken i mina ögon, hon slet upp walkietalkien och fick höra att sista passagerarna höll på att boarda. Men hon skrev ut ett boardingkort åt mig och sa ”De håller så länge de kan, går det så går det!” Och jag sprang. Sprang. Sprang. Mot gaten, visa boardingkort, hojtade stressat i säkerhetskontrollen vilket gjorde att vakten tog mig före alla andra som sa ”jo, det är väl klart, skynda dej!” när jag sa att jag hade superjättejättebråttom.
Tog jacka och väska, sprang genom all taxfree, ut till gaten och precis, precis när jag kommer fram säger kvinnan: ”nu hade du tur!” Hon stod nämligen med fingret på knappen för att stänga…
Dock fanns jag inte längre i systemet och hade ingen plats, men hon följde med mig in i planet där två snälla österrikiska flygvärdinnor lade huvudet på sned, tryckte ner mig på ett tomt säte i businessclass, gav mig ett glas vatten och en tidning och försäkrade att det inte alls gjorde något att jag kom in i planet när vi egentligen borde vara på väg ut till starten…

Jag fick fin mat också, det första jag åt på hela dagen, med riktigt porslin och bestick, efterrätt och alldelens varmt bröd. Tänk att man kan få bli uppgraderad till businessclass bara för att man kommer för sent. Kanske inget man ska prova fler gånger, dock.

I Wien tog proceduren med att checka in för nästa resa också upp stressnivån till oanade höjder, men med sura blickar från tanterna på andra sidan disken fick jag checka in på Pristinaflighten fem minuter för sent...
Sen fick jag springa genom flygplatsen där. Också. Men jag hann med planet.
Jag sov som en sten hela vägen, vaknade när vi satte ner hjulen på marken igen.
På parkeringen stod en välbekant kärra med en lika välbekant chaufför och väntade.

Så, slutet gott, allting gott. Men nog är det en resa jag sent ska glömma.
Dagens stora tack går till mamma och pappa för stöd, Karin på SAS som höll planet, damerna i gaten som medvetet sinkade planet för att jag skulle ha en chans, flygvärdinnorna på Austrian Airlines för servicen… Och till Y-buss som lyckades med det SJ inte klarade av, dvs. ta mig till Arlanda.

Nu sitter jag i min Corimec, på min camp och ska nog sova en stund innan kvällens möte. Känns som om det kunde vara en bra idé.
I morgon blir det sjukan och mer hostmedicin, för idag trodde jag på allvar att lungorna skulle hoppa ur kroppen…  Kan det bero på att jag sprungit 1000 meter hinder idag?!

Bilder kommer. Jag ska bara... Ni vet..

Intervjun avklarad. Känns inte som om den gick katastrofdåligt i alla fall.

Fyra personer i telefonkonferens från Sverige, det var en intressant upplevelse.

Nu väntar vi. Två veckor tar det.
Lååånga två veckor..

Kanske bäst vi fortsätter hålla tummarna?

I morse bestämde jag och chefen att det är färdigrosslat och färdighostat. Slängde oss i bilen och körde till svenska campen och sjukan där. Sjukmönstrade och kom, efter i det närmaste löpande band behandling eftersom vi har samma symptom, ut med varsin flaska hostmedicin, varsin flaska nässpray och en ask Alvedon. Nu järnspikar.
Tog varsin "hutt" direkt, och det må vara enbart psykiskt, men jag hostar betydligt mindre nu i alla fall.
Alltid något! Kanske jag slipper vakna i natt av kvävningskänslor när halsen slemmat ihop och jag inte kan andas. ;)

Efter det har vi varit på vägarna och farit, pratat en massa tok i vanlig ordning, vi skulle lätt kunna ställa upp i SM i värdelöst vetande, för sånt är vi riktigt bra på.
Hann med en sväng i civila kläder i Makedonien också, och det där värdelöst vetande är ju något vi har gemensamt som sagt, vilket slutade med att vi såg ett bygge, blev intresserade, gick dit, glodde på en skylt på makedonska, försökte traggla oss fram till var det var de byggde och lyckades tillslut. Tror vi i alla fall...
Fortsatte med en liten shoppingrunda där jag bara köpte saker jag behövde (schampoo och balsam!), vilket är ovanligt för att vara jag.. ;)

I morgon är det dags för samtalet jag är nervös för, telefonintervjun. Naturligtvis har nätet för inkommande och utgående utlandssamtal brakat ihop på min camp, med min vanliga tur, så har fixat en paniklösning med personalchefen på svenska campen. Phuhuu. Åker dit och lånar hans kontor och deras lina helt enkelt. Tur!

Nu ska jag gå ut och promenera lite, försiktigt, ska inte träna så mycket med den här hostan, visade det sig. Höpp. Hade jag ju kunnat gissa, om jag tänkt, vilket jag inte är så känd för. :)
Benet är efter en intensivbehandling med liniment, bandage och värme, = inlindad i en filt hela natten, ganska mycket bättre. :)
Måste gå en vända och försöka rensa skallen, för just nu snurrar det eventuella arbetsintervjufrågor och tillhörande bra respektive dåliga svar i huvudet..

Snurr-snurr-snurr....

Alltså, jag skulle vilja lämna tillbaka den här förkylningen. Till nån. För jag är trött på den nu! Jag har host-snörvel-snor-ontihalsen-kraxat i två veckor snart.
Halsen känns som ett sandpapper varje morgon. Visserligen lättar det lite framåt dagen när man hostat igång, men uuh. Jag är färdig med den här sjukan nu!
Och till råga på allt skräp har jag dragit på mig nåt som verkar väldigt likt benhinneinflammation i höger ben, vilket gör oohohohont.

Naturligtvis hindrade inget av det där att jag i morse klev upp kl 5.30, drog på mig träningskläderna och gick ut på två varv runt campen med stavarna.
Det jag INTE räknat med var att jag skulle få pressa upp ytterdörren eftersom det kommit en decimeter nysnö i natt. Tung, blöt nysnö. Igår hade vi vårväder och barmark. Cirkus Kosovo. Man orkar inte ens bli förvånad längre.

Har ägnat dagen åt att skriva checklistor och instruera de som ska ta över mitt jobb när jag slutar (nästa vecka!). Känns märkligt.
Ikväll lämnar chefen över stafettpinnen och sen ska vi liksom bara glida med. Monitorera. Ge goda råd. Fötterna på skrivbordet och tankarna på annat håll.
Eller nåt. :)

Ser fram emot intervjun på onsdag med skräckblandad förtjusning.
Håll tummarna från kl 9!

Bjuder på några bilder:

På vift med stora bilen.

Österikiskt svar på vakthund..!

"Om vi gör så här, är vi söta då?!"

Svenska campen i vinterskrud.

Ops! Lär ju bli några tior det där. :) Västerås Centralstation.

Och det är för övrigt klargjort att jag inte lärt mig nånting:
har anmält mig till Nijmegen.

Igen. :) Sexton mil på fyra dagar. Vilket suveränt sätt att spendera sina stackars fattiga semesterdagar!

Först händer det ingenting. Sen händer det... ingenting.

Och sen. Sen drar nån ur proppen.

.förlängning
.arbetsintervju inbokad (på telefon) den 17:e
.förfrågan om ny mission

Någon drog ur proppen och jag bara ler. :)

Idag flaggar vi på halv stång och alla våra tankar är hos våra vänner och kollegor i Afghanistan.

Igår var det en tung dag av väntan, eftersom jag har flera kollegor från min förra misson där, jag har bästa E, min fd. plutonchef och lumparkompisen BK på plats och innan namnen släpptes hann man oroa sig väldigt, väldigt mycket men nu vet jag att de är fysiskt okej.

Läs mer på: http://www.mil.se/sv 

Mina djupaste sympatier till de familjer som förlorat sina söner.