Köpte en tidning när jag var hemma senast, Kattis & Company. Fastnade för en krönika av Tilde de Paula, som jag gillade.
Hon beskriver hur hon numera, varje nyårsafton, lovar sig själv att bli lite bättre än det gamla året. Lite bättre på… Ja, vadsomhelst.
Lite bättre människa. Lite bättre på att möta människor.

I år har hon lovat att bli modigare, i kärlek, att inte ”vända ryggen till kärleken när den kommer, för att jag hellre flyr än sätter ytterligare ett plåster på mitt hjärta.” För att citera henne själv.
Klokt sagt.

Själv har jag efter att ha varit singel i fyra år vant mig ganska väl med ensamheten.
Färden har inte varit tråkig, det har passerat människor i mitt liv, och nog har jag provat, trillat och plåstrat om det där hjärtat några gånger. Ibland har samma person passerat flera gånger och jag har plåstrat allt eftersom. Ensamheten har dock fört med sig möjligheten att göra precis vad jag vill, jag har gjort nya saker, jag har rest, jag har jobbat utomlands, jag har utvecklats och jag har lärt mig massor. Jag ska inte säga att jag är färdig, men jo, det känns som om jag varit ensam färdigt. Jag har sörjt det jag miste och jag har lärt mig vad jag önskar mig av tvåsamheten.

Den person som varit mest rädd om mig men ändå orsakat de flesta plåstren, är han som är svårast att glömma och svårast att komma över.  Han har alltid varit noga med att påpeka att han inte vill göra mig illa och varje gång säger jag att det inte är någon fara.

Och varje gång faller jag handlöst.
Det hjälper inte att åren går. Det hjälper inte att han gång på gång avvisar mig.
Det hjälper inte att han, som idag, berättar hur kär han är, i någon annan.

Eller?
Är det nu jag ska släppa taget? Är det nu jag ska inse att jag faktiskt gråtit över samma person i snart tre år? Utan att vi någonsin kommit någonstans?
Är det nu jag ska sluta hoppas och tro att det någon gång ska vända? Inse att har det inte vänt de senaste åren så lär det aldrig göra det heller?

Är det nu jag ska sätta plåster på hjärtat och börja om?

Ja. Det är det. Jag säger som Tilde;
"Nu är det dags. I år vågar jag mig ut igen. Och i bästa fall in. In i ett förhållande. Jag har tänkt att jag inte behöver någon annan. Att jag klarar mig själv. "Ensam är stark" har jag tänkt, och spänt mina späda muskler. Men hur skönt det än är att ha kontroll över sitt eget liv så är alternativet bättre. Jag ser fram emot ett år av kärlek. När det svartvita blir till fullfärg. När dofter och smaker återvänder. I år väljer jag kärleken."

Så, kära, älskade. Jag har sagt det förrut och aldrig klarat av att hålla det, men nu lovar jag. Jag önskar dig all lycka i hela världen och lite till, det vet du och du kommer alltid vara en stor del av mitt liv, men nu, nu är det dags för mig att gå vidare.

För i år, i år väljer jag kärleken!

Att jag aldrig lär mig.



Det känns som om jag går sönder, inifrån, i små, små bitar.