För nästan exakt två år sedan citerade jag Sunrise Avenue, bröt ihop och kom igen, över dig. Det var första gången jag erkände vad jag egentligen kände, och svaret var samma då som det varit hela tiden.

Så jag gör samma sak igen. Citerar alltså.

"This is the end you know
Lady, the plans we had went all wrong
We ain’t nothing but fight and shout and tears

We got to a point I can’t stand
I’ve had it to the limit; I can’t be your man
I ain’t more than a minute away from walking

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
I slowly realized there’s nothing on our side

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad

Another night and I bleed
They all make mistakes and so did we
But we did something we can never turn back right

Find a new one to fool
Leave and don’t look back. I won’t follow
We have nothing left. It’s the end of our time

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
There’s no more rabbits in my hat to make things right

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave the mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad"

Så är det.

My limit.

Leave.
Won't follow.
Fairytale gone bad.

Så är mitt humör nu. Upp, ner, upp, ner.
Dagen har bjudit på mycket bra, så förutom det faktum att det känns som om någon vrider runt en kniv i hjärtat på mig med jämna mellanrum har den varit okej. Jag sov nästan ingenting i natt dock.

Är medveten om att det var det här jag behövde, även om det inte var det smidigaste sättet så var väl ett uppvaknande av den här kalibern ungefär det som skulle till. Ägnade nattimmarna åt att radera nummer, radera mail, radera sms, radera bilder, radera mms, radera msnloggar, riva sönder saker och.. ptja. Städa.
Välbehövligt och lite, lite som en befrielse.

Har varit ute på vägarna, tappade fästet i halkan med bamsebilen och det var ju en upplevelse. Det är mycket tyngd i den bilen, så det var tur att det gick sakta så det gick att parera enkelt.
Större delen av dagen har jag suttit och läst en bok, så hårt har jag haft det. Kört en stund - läst bok - kört en stund - läst bok.
När jag kom tillbaka hade jag en lapp på dörren att jag skulle höra av mig till kontoret som sköter boendet och jag knatade dit, bara för att få veta att jag måste flytta. IGEN. Det är ju bara tredje gången. Jag. Blir. Så. Trött. Jag satte upp mina bilder på väggarna igår, i morgon måste jag ta ner allt igen. Jag gick hem och satt på min säng och grät, av sömnbristen mest tror jag.

Men, det kom en oväntad halv lösning på det problemet. Jag har numera en egen barack. På en annan camp. Inte den svenska utan en tredje camp.
Eftersom jag fått förlängning av mitt kontrakt, det blev klart idag, så när min nuvarande chef åker hem flyttar jag över och börjar jobba åt en annan chef. Så jag har numera tre boenden, på svenska, här och på den tredje campen.
Detta gör att jag redan i morgon kan börja flytta över allt som jag inte använder dit och slipper på så vis flytta mina saker runtruntrunt de kommande tre veckorna, som jag gör just nu.
Och jag har bestämt mig för att flytta dit alla mina bilder, mina böcker, mina tidningar och all grön utrustning jag inte använder. Enklast så.

Jag har varit dit och blivit mottagen med stora famnen, så jag kommer nog att trivas väldigt bra. Och med en timmes varsel eller två, så fixade de alltså en egen hytt åt mig. Bara så där. Vilken service...

Så, förlängning, det betyder sex veckor extra innan jag kommer hem.
Sex veckor att läka ihop och fundera och ta reda på vad jag vill.

Jag klagar inte.