Jag har blivit utmanad;

Åtta ovanor. 

* Saltar på maten innan jag smakat den – även på sallad.

* Hatar att diska, drar mig i det längsta – och är dessutom riktigt dålig på det.

* Läser alltid morgontidningen det första jag gör på morgonen. Även när jag går upp kl. 4.50

* Har så många böcker att det händer att jag kommer hem från biblioteket med en lånad bok och inser att jag redan har en egen av samma titel i bokhyllan.

* Äger nio par träningsskor, cykel- och promenadskor inräknade. Alla par står just nu på hallgolvet…

* Måste stryka sängkläderna innan jag bäddar rent i sängen. (Det finns en rolig historia kring ett sånt tillfälle, den innehåller ett rosa påslakan med Barbie på, en skrattande överstelöjtnant, en sen lördagkväll efter mässen, ett dåligt strykjärn och en svärande sergeant i en korridor i Kosovo…)

* Avskyr att frysa på nätterna, vill sova varmt, gärna med både duntäcke och pyjamas och elementet på, vilket inte alltid uppskattas... (Stina vet precis...)

* Är en hamster. Samlar på saker som vykort, presentpapper, grodor, snören,  pennor…

Den utmaningen fick jag av Simon, tack tack. :)

Utmaning nr 2!

1. Servitris på restaurang i Furuviksparken

2. Butikssäljare på Clas Ohlson

3. Turistinformatör på hembygdsgården

Tre platser jag bott på

1. Torsåker

2. på andra sidan Staffansbron

3. på Campus Sätra

Tre saker jag gillar att se

1. Solsken

2. Syskonbarnen

3. ...och en (icke namngiven) person jag träffar alldelens för sällan.

Tre favoriträtter  

1. Kyckling

2. Lax

3. Tacos

Tre platser där jag helst skulle vilja vara nu  

1. Utomlands i solen!

2. I fjällen

3. Hemma hos mamma och pappa

Tre personer som jag utmanar:

Ja, Simon (right back at ya!), Stina och fru From då. :)

Den utmaningen plockade jag med mig från Lisa. :)

Nu ska jag kliva upp, käka frukost, gå ner på stan och träna, sen ska jag shoppa hårfärg, hem och pyssla med det och sen vette katten vad jag ska göra. Kanske hyra en film och ligga på soffan? Jaaa!

Historien upprepar sig. Känslan i maggropen exakt den samma som för ett år sedan. Vad gör jag för fel?  :/

Idag  - återbesök hos ögonläkaren, träning och sen möte ikväll. Kommer att stupa i säng. I morse sov jag 40 minuter extra, orkade inte gå upp.

Vart kommer min trötthet ifrån, vart tog det överenergiska jaget vägen?

Ge mig sol åtminstone...

Nä, nu är jag riktigt less, dumma Schenker har tappat bort mitt paket och verkar inte vara speciellt mån om att hitta det heller. Humpf!! Tänk att det ska vara Posten till allting. :(

Annars är det en bra dag, har till och med hunnit med en liten shoppingrunda på lunchen. Bra men förbjudna saker för undertecknad. Dock ska de inte in i min mun utan ner i en kartong och skeppas iväg. Så, det går nog bra. :) Alla hjärtans dag är ju på ingång, gäller att ligga steget före om man vill hinna i tid när avståndet är långt.

Igår gick jag över tjugofyratusen steg, bara en sån sak. Till jobbet (5 km enkel väg) och hem, till gymmet (2,5 km enkel väg) och hem. Plus att jag kutade runt som ett skållat troll i vanlig ordning på dagen.

Bodypump på kvällen, det var riktigt roligt. Tre stackars gymnasiegrabbar fick en liten knäck på sina egon när vi brudar lastade på dubbla vikterna och inte med en min visade att det var jobbigt. Själva höll de på att vika sig flera gånger om. :)
Skadeglädje? Ja, lite. Står man och är kaxig innan och tror att det är en lätt match så...

Idag blir det en timme spinning utöver promenaden till och från jobbet. Är även sugen att prova ett nytt program på axlarna. Hm. Men jag hinner det också, eftersom kvällen inte blev som det var tänkt.
Hade planerat för filmkväll med grabbarna grus, men den är inställd på grund av skolarbete. Måste vara jobbigt sånt där. ;)
Vi får göra ett nytt försök när det lugnar ner sig.

Nä, om man skulle försöka få något jobb gjort. Har just inget att sysselsätta mig med för stunden eftersom jag passar kassan och det är tvääärlugnt, men nåt litet kan jag väl kratta fram...

Just nu ramlar veckorna på i ett aldrig sinande tempo. Jag hänger inte riktigt med. Jobbet är kaos och panik, stressmätaren står på rött stup i ett, det är snabba beslut, ett pusslande utan dess like för att få ihop folk, det är bita ihop tänderna och låtsas som om man inte hör kritiken, det är fullt ös i sjutimmarochtrettiosexminuter sen får man gå hem, om man har tur.

Efter jobbet har det varit annat som tagit tid och kraft, positivt och negativt. På den positiva sidan hamnar senaste sjukgymnastmötet, där jag äntligen, ÄNTLIGEN, fick grönt ljus att börja löpträna. Oh, härliga värld..!
Så nu har jag skramlat igång i sakta mak. Det går inte fort men det går, och foten gör inte ont, peppar, peppar...

Har varit på upptakt med Hemvärnet och inser att foten måste hålla, för det här vill jag inte gå miste om, massor av roliga övningar..
Det får bli Stadiums starka medicintejp och stadiga kängor!

Igår var jag och hela syskonbarnsskaran samt min ena storasyster till Stockholm. Vi åkte tåg, som tur var, väglaget var inte det bästa precis. Hann springa på stan några timmar, äta god mat på Kungshallen och sen bar det av till Göta Lejon och "High School Musical". Den var riktigt bra! Ujj vad de kan dansa och sjunga.
Vi höll dock inte på att hinna dit, det blev stopp i tunnelbanan så vi hade lite hjärtklappning ett tag, men hann precis. Tur. :)
Jag shoppade lite småsaker, ett par nya jeans (eftersom mina är två storlekar för stora nu när jag tappat tio kilo, kärt problem), en stickad tröja på rea (50:-), lite prylar från Lagerhaus (doftljus, allahjärtansdagpresent, vykort, bordstabletter), en t-shirt, en tunika till sommaren, en tygpåse och ett par solglasögon (20:-).

Idag är det en slö dag (nåja, sprang 6 km i snön i morse) med tvätt, städning, disk och plantering av blommor på schemat. Skönt.

Maud; nääe, det var ICA som bakat... Jag är inte så bra på kaffebröd tyvärr. Det var kul att ni uppskattade det i alla fall! :)

(För er som inte hängt med på det där så gjorde jag ett bus i fredags, packade två kanellängder och lite kakor i en kartong och skickade till mina f.d arbetskamrater ute i Skutan som kompensation för det uteblivna julkortet. Bilen som lastar av hos oss på morgonen åker dit efteråt så det var enkelt..) :)

Nej, nu måste jag ner i tvättstugan igen.

Vi hörs! Kram på er.

Jag ska aldrig mer säga att jag inte kan.
Aldrig mer låta min svaghet sätta stopp för mina drömmar.

Aldrig mer vika ner mig innan jag ens försökt.

Jag har lärt mig av två mästare, herr E och världens bästa Lisa, att min svaghet inte sitter i musklerna utan i huvudet.

Den här gången höll det på att kosta mig drömmen om livet i gröna kläder och en framtid som officer.
Jag vet inte än om jag någonsin kommer in på utbildningen, men det spelar ingen roll nu, för att jag försöker är för mig ett sätt att visa styrka.
Jag tog upp kampen med det stora monstret på min axel som sa att jag aldrig skulle klara det.  Efter en helg av negativa funderingar hade jag bestämt mig för att kasta in handduken och ge upp redan en månad innan sista ansökningsdag. Men se, det fick jag inte. För det var någon som sa att jag var bättre än så. Så jag tog erbjudandet om hjälp, och tillsammans sparkade vi igång Projektet med dunder och brak.

Hade jag inte försökt hade jag fått fundera hela mitt liv, vad som hänt om jag gett det en chans, gett mig själv en chans.

Fem veckor in på Projektet kan jag konstatera att jag är starkare än jag trott, både i huvudet och i musklerna.
Att jag sitter här, 9 kilo lättare, 12,5 cm smalare bara i midjan, med ett humör som inte längre är en berg- och dalbana, med ett sockersug som numera är obefintligt och med en garderob full av för stora kläder... 

Det finns inga ord för hur tacksam jag är för att du tog mig i kragen Lisa, skakade om mig när jag som bäst behövde det. Tack räcker inte, men det är allt jag kan säga.

Jag ska i alla fall aldrig mer säga att jag inte kan innan jag ens har försökt.

Jag glömde en sak när jag summerade året.
Årets investering prylmässigt är, som jag skrev, helt klart min iPod. Men årets investering av mig själv, till mig själv måste ju vara operationen.

Det har gått ett år sedan jag la mig under lasern och det är något jag aldrig har ångrat, inte ens när jag låg med en sjal över ögonen i tre dagar utan att kunna öppna ögonen för att minsta ljus skar som en kniv. Som tur var hade jag pappa som tog hand om mig, gav mig ögondroppar åtta gånger om dagen och serverade färdigskuren mat i djuptallrik så att jag kunde äta med sked..

Att gå från ett liv där synen var klar till endast max 20 cm framför ögonen till att varje morgon vakna och se från första stund, är en otrolig upplevelse.  
Jag behöver inte leta glasögon på nattduksbordet, inte famla mig ut till badrummet för att hitta och försöka få i linser i morgontrötta ögon. Jag behövde inte släpa linser till Kosovo, inte vara rädd att mina ögon skulle bli för torra för linser i värmen där nere, inte vara orolig att glasögonen skulle gå sönder.

Mitt mörkerseende som blev en aning sämre efter operationen har repat på sig senaste två månaderna och nu känner jag mig inte längre osäker när jag kör bil i mörker. (Dock har jag konstaterat världens sämsta lyktor på min bil också, vilket inte precis underlättade!)

Så att investera i en ögonoperation var värt varenda krona!

Foten tar sig så sakterliga. Härligt. Sjukgymnasten var något mer positiv idag. Äntligen, äntligen. Kanske jag kan få börja springa snart.

Fystesten, som jag inte ens vet om jag kommer att bli antagen till, närmar sig med stormsteg. Well, oh well.
Ansökan filar jag fortfarande på, hm. Skrivkramp! Sista dag om en vecka.

Körde spinning idag, och sooom vi körde. Jag var alldelens stum i benen efteråt. Skönt med en riktig genomkörare, var ett långt pass, 55 min. Nästan i stil med mitt och Marias "Oruppass" i Kosovo.

Livet på jobbet är lika hysteriskt som vanligt och jag tappar liksom sugen allt mer. Längtar till Skutan, där var det åtminstone ordning och reda, arbetsmoral och solidaritet. Något jag saknar varje dag just nu, jag inser allt mer att saker jag tar som självklara och är van med inte alls är lika uppenbara för resten av arbetsplatsen... Lite frustrerande, milt uttryckt.

Har en lägenhet som ser ut som skräp, men ingen större lust att göra något åt den, tyvärr. Får bli i helgen, någonstans mellan dubbla fyspass, vila, matlagning, oljebyte i bilen, tripp till hembyn och alla känslor som virvlar i huvudet.

Har du en famn för mig?

Ibland undrar jag om jag jobbar på ett dagis.

För när man får plocka porslin efter vuxna karlar som i vredesmod slängt kaffekoppen i golvet i fikarummet så att chokladen stänker, utan att ta reda på det sen, då blir man lite fundersam.
Är det så här det ska vara?

Annars? Jo, det rullar på, även om huvudet snurrar som aldrig förr. Kroppen har lyckats prestera en liten förbättring av läkningen i foten i alla fall, i morgon blir det återbesök och kanske kan jag knuffa bort tanken på att ta fram vinkelslipen och kapa av den efter det.

Dock kräver jag konstant sysselsättning, annars grubblar och funderar jag en massa. I måndags fick jag gråta hinkvis då storasyster tog med mig på bio, Benjamin Buttons otroliga liv. Otroligt sevärd, fast sorglig!

Nu ska jag ut på en kvällspromenad med min bästa kompis iPoden, vi ska lyssna på kloka ord från Melissa Horn och Sonja Aldén.

"Du får inte knacka på min dörr
om du inte är beredd och komma in
du får inte göra om mitt namn
och börja kalla mig för din.
Du får inte vandra på min väg
utan att visa mig ditt mål
och inte stjäla av min godhet
för att fylla upp ditt hål."

Sonja Aldén - Du får inte.

Det är så sant, att jag inte kunnat säga det bättre själv.