Jag ska aldrig mer säga att jag inte kan.
Aldrig mer låta min svaghet sätta stopp för mina drömmar.

Aldrig mer vika ner mig innan jag ens försökt.

Jag har lärt mig av två mästare, herr E och världens bästa Lisa, att min svaghet inte sitter i musklerna utan i huvudet.

Den här gången höll det på att kosta mig drömmen om livet i gröna kläder och en framtid som officer.
Jag vet inte än om jag någonsin kommer in på utbildningen, men det spelar ingen roll nu, för att jag försöker är för mig ett sätt att visa styrka.
Jag tog upp kampen med det stora monstret på min axel som sa att jag aldrig skulle klara det.  Efter en helg av negativa funderingar hade jag bestämt mig för att kasta in handduken och ge upp redan en månad innan sista ansökningsdag. Men se, det fick jag inte. För det var någon som sa att jag var bättre än så. Så jag tog erbjudandet om hjälp, och tillsammans sparkade vi igång Projektet med dunder och brak.

Hade jag inte försökt hade jag fått fundera hela mitt liv, vad som hänt om jag gett det en chans, gett mig själv en chans.

Fem veckor in på Projektet kan jag konstatera att jag är starkare än jag trott, både i huvudet och i musklerna.
Att jag sitter här, 9 kilo lättare, 12,5 cm smalare bara i midjan, med ett humör som inte längre är en berg- och dalbana, med ett sockersug som numera är obefintligt och med en garderob full av för stora kläder... 

Det finns inga ord för hur tacksam jag är för att du tog mig i kragen Lisa, skakade om mig när jag som bäst behövde det. Tack räcker inte, men det är allt jag kan säga.

Jag ska i alla fall aldrig mer säga att jag inte kan innan jag ens har försökt.