Det är lördag. Ni som känner mig vet vid det här laget vad det betyder.

stresstresstresstress!

Men nu är jag på en lång körning till svenska campen och ska strax avnjuta fältartisternas slutspelning. Wheehoo!
Vi har "släpp-out" också, dvs får ha utsläppt hår, total dekadens, men ack så trevligt.

Är dock trött i skallen efter senaste dagarnas jobb - körningar - spelningar - för lite sömn. Men i morgon är det sööööööööndag och jag har ledigt nästan hela dagen! Ack så trevligt.

Dagens citat; "Du! Nu igen? Åkte inte du... typ nyss?" - folket i opsroom på svenska campen efter att jag uppenbarat mig för fjärde gången idag.

Skytteltrafik är bara förnamnet.

Man kan ha dåliga dagar, men inte hur länge som helst.

Idag har jag ett leende från öra till öra.
Drog till finska campen efter jobbet och lyssnade på svenska fältartisterna som är här och spelar, de rockade loss ordentligt..!
Och jag fick jämfotahoppa och klappa takten och sjunga med så att jag nästan inte hade någon röst kvar. Mee liiike!
Så nu laddar vi för lördagens finalspelning... :)

Nu ska jag försöka sova, dock är jag LITE för uppe i varv så vi får se hur det går.

Och jag har hittat en ny text att citera.

"This time, I wonder what it feels like
To find the one in this life, the one we all dream of
But dreams just aren't enough
So I'll be waiting for the real thing, I'll know it by the feeling
The moment when we're meeting, will play out like a scene
Straight off the silver screen
So I'll be holding my breath, right up 'til the end
Until that moment when, I find the one that I'll spend forever with

Cause nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me like that
Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there

Tonight, out on the street, out in the moonlight
And dammit this feels too right, it's just like déja vu
Me standing here with you
So I'll be holding my breath, could this be the end?
Is it that moment when, I find the one that I'll spend forever with

Cause nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me like that
Cause nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there

You can't give up, (when you're looking for) a diamond in the rough (cause you never know)
When it shows up, (make sure you're holding on)
Cause it could be the one, the one you're waiting on
Cause nobody wants to be the last one there
And everyone wants to feel like someone cares
Someone to love with my life in their hands
There's gotta be somebody for me, oh

Nobody wants to go it on their own
And everyone wants to know they're not alone
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there
Nobody wants to be the last one there
Cause everyone wants to feel like someone cares
There's somebody else that feels the same somewhere
There's gotta be somebody for me out there"

I.År.Väljer.Jag.Kärleken

För nästan exakt två år sedan citerade jag Sunrise Avenue, bröt ihop och kom igen, över dig. Det var första gången jag erkände vad jag egentligen kände, och svaret var samma då som det varit hela tiden.

Så jag gör samma sak igen. Citerar alltså.

"This is the end you know
Lady, the plans we had went all wrong
We ain’t nothing but fight and shout and tears

We got to a point I can’t stand
I’ve had it to the limit; I can’t be your man
I ain’t more than a minute away from walking

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
I slowly realized there’s nothing on our side

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave this mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad

Another night and I bleed
They all make mistakes and so did we
But we did something we can never turn back right

Find a new one to fool
Leave and don’t look back. I won’t follow
We have nothing left. It’s the end of our time

We can’t cry the pain away
We can’t find a need to stay
There’s no more rabbits in my hat to make things right

Out of my life, Out of my mind
Out of the tears we can’t deny
We need to swallow all our pride
And leave the mess behind
Out of my head, Out of my bed
Out of the dreams we had, they’re bad
Tell them it’s me who made you sad
Tell them the fairytale gone bad"

Så är det.

My limit.

Leave.
Won't follow.
Fairytale gone bad.

Så är mitt humör nu. Upp, ner, upp, ner.
Dagen har bjudit på mycket bra, så förutom det faktum att det känns som om någon vrider runt en kniv i hjärtat på mig med jämna mellanrum har den varit okej. Jag sov nästan ingenting i natt dock.

Är medveten om att det var det här jag behövde, även om det inte var det smidigaste sättet så var väl ett uppvaknande av den här kalibern ungefär det som skulle till. Ägnade nattimmarna åt att radera nummer, radera mail, radera sms, radera bilder, radera mms, radera msnloggar, riva sönder saker och.. ptja. Städa.
Välbehövligt och lite, lite som en befrielse.

Har varit ute på vägarna, tappade fästet i halkan med bamsebilen och det var ju en upplevelse. Det är mycket tyngd i den bilen, så det var tur att det gick sakta så det gick att parera enkelt.
Större delen av dagen har jag suttit och läst en bok, så hårt har jag haft det. Kört en stund - läst bok - kört en stund - läst bok.
När jag kom tillbaka hade jag en lapp på dörren att jag skulle höra av mig till kontoret som sköter boendet och jag knatade dit, bara för att få veta att jag måste flytta. IGEN. Det är ju bara tredje gången. Jag. Blir. Så. Trött. Jag satte upp mina bilder på väggarna igår, i morgon måste jag ta ner allt igen. Jag gick hem och satt på min säng och grät, av sömnbristen mest tror jag.

Men, det kom en oväntad halv lösning på det problemet. Jag har numera en egen barack. På en annan camp. Inte den svenska utan en tredje camp.
Eftersom jag fått förlängning av mitt kontrakt, det blev klart idag, så när min nuvarande chef åker hem flyttar jag över och börjar jobba åt en annan chef. Så jag har numera tre boenden, på svenska, här och på den tredje campen.
Detta gör att jag redan i morgon kan börja flytta över allt som jag inte använder dit och slipper på så vis flytta mina saker runtruntrunt de kommande tre veckorna, som jag gör just nu.
Och jag har bestämt mig för att flytta dit alla mina bilder, mina böcker, mina tidningar och all grön utrustning jag inte använder. Enklast så.

Jag har varit dit och blivit mottagen med stora famnen, så jag kommer nog att trivas väldigt bra. Och med en timmes varsel eller två, så fixade de alltså en egen hytt åt mig. Bara så där. Vilken service...

Så, förlängning, det betyder sex veckor extra innan jag kommer hem.
Sex veckor att läka ihop och fundera och ta reda på vad jag vill.

Jag klagar inte.

Köpte en tidning när jag var hemma senast, Kattis & Company. Fastnade för en krönika av Tilde de Paula, som jag gillade.
Hon beskriver hur hon numera, varje nyårsafton, lovar sig själv att bli lite bättre än det gamla året. Lite bättre på… Ja, vadsomhelst.
Lite bättre människa. Lite bättre på att möta människor.

I år har hon lovat att bli modigare, i kärlek, att inte ”vända ryggen till kärleken när den kommer, för att jag hellre flyr än sätter ytterligare ett plåster på mitt hjärta.” För att citera henne själv.
Klokt sagt.

Själv har jag efter att ha varit singel i fyra år vant mig ganska väl med ensamheten.
Färden har inte varit tråkig, det har passerat människor i mitt liv, och nog har jag provat, trillat och plåstrat om det där hjärtat några gånger. Ibland har samma person passerat flera gånger och jag har plåstrat allt eftersom. Ensamheten har dock fört med sig möjligheten att göra precis vad jag vill, jag har gjort nya saker, jag har rest, jag har jobbat utomlands, jag har utvecklats och jag har lärt mig massor. Jag ska inte säga att jag är färdig, men jo, det känns som om jag varit ensam färdigt. Jag har sörjt det jag miste och jag har lärt mig vad jag önskar mig av tvåsamheten.

Den person som varit mest rädd om mig men ändå orsakat de flesta plåstren, är han som är svårast att glömma och svårast att komma över.  Han har alltid varit noga med att påpeka att han inte vill göra mig illa och varje gång säger jag att det inte är någon fara.

Och varje gång faller jag handlöst.
Det hjälper inte att åren går. Det hjälper inte att han gång på gång avvisar mig.
Det hjälper inte att han, som idag, berättar hur kär han är, i någon annan.

Eller?
Är det nu jag ska släppa taget? Är det nu jag ska inse att jag faktiskt gråtit över samma person i snart tre år? Utan att vi någonsin kommit någonstans?
Är det nu jag ska sluta hoppas och tro att det någon gång ska vända? Inse att har det inte vänt de senaste åren så lär det aldrig göra det heller?

Är det nu jag ska sätta plåster på hjärtat och börja om?

Ja. Det är det. Jag säger som Tilde;
"Nu är det dags. I år vågar jag mig ut igen. Och i bästa fall in. In i ett förhållande. Jag har tänkt att jag inte behöver någon annan. Att jag klarar mig själv. "Ensam är stark" har jag tänkt, och spänt mina späda muskler. Men hur skönt det än är att ha kontroll över sitt eget liv så är alternativet bättre. Jag ser fram emot ett år av kärlek. När det svartvita blir till fullfärg. När dofter och smaker återvänder. I år väljer jag kärleken."

Så, kära, älskade. Jag har sagt det förrut och aldrig klarat av att hålla det, men nu lovar jag. Jag önskar dig all lycka i hela världen och lite till, det vet du och du kommer alltid vara en stor del av mitt liv, men nu, nu är det dags för mig att gå vidare.

För i år, i år väljer jag kärleken!

Att jag aldrig lär mig.



Det känns som om jag går sönder, inifrån, i små, små bitar.