Som ni säkert räknat ut vid det här laget är jag på plats nu.

Resan gick bra, det var lite strul med flyget men vi kom iväg tillslut.

Har inte hunnit göra så mycket av värde ännu, har inte heller fått komma på plats i mitt boende utan bor tillfälligt i en tjugofotscontainer längst bort från allt. :)

Har dock fått veta att alla papper är klara så jag borde vara inflyttningsklar i morgon bitti om allt går som det ska. Men det ska man tydligen inte räkna med... ;)

Min packning bör dyka upp sisodär framåt nästa vecka. Kanske...

Håhåjaja.

Vi hörs mer snart!

Idag har jag ett ganska tajt tidsschema. Städa klart här hemma. Diska. Gå med massor av pappersinsamling. Städa bilen. Ska på biblioteket och fixa skolböcker till nästa kurs. Ska till gudbarnets skola och spänna ögonen i väl valda barn, sen hem och säga hejdå till syskonbarn, svåger och storasyster. Och tvätta.

I morgon ska jag passa busHugo hela dagen när pappa ska iväg och tävla i bowling. :)

Ska passa på att klippa mig också, när jag ändå är i byn. Kan behövas, nu är luggen så där lång att jag knappt ser något igen. Klart obra.

I morgon kväll väntar innebandyträning igen, skriva klart arbetet som ska vara inne på söndag.

Phu, det är mycket nu!

Fick höra följande idag;

"Jag stör mig på att du gör så stor sak av det, när du redan varit med om det en gång".

Jepp. Stör dig allt du vill. Det här ÄR en stor sak för mig.

En jättestor sak.

Så det så.

Vilken dag!

Vaknade i gästsängen i hembyn i morse, fick stadig frukost "vem vet när du kan äta igen!" och drog sen med mamma till hennes jobb för att få min visdomstand urdragen.

Väl där fick mamma, som egentligen var ledig, ta av sig kappan och lägga bedövning på sin inte allt för kaxiga dotter. Det ska nämligen göras på ett speciellt sätt för att jag ska våga vara med. Prinsessbedövning kallas det visst i tandläkarkretsar. (Enkelt egentligen; man lägger bedövningssalva innan man sätter sprutan.)
När det var klart kom tandläkaren in och sa "det här tar tio sekunder" och det gjorde det nästan också.

Tjillevipp så hade jag tandskrället i näven och en bomullstuss i munnen och fick en klapp på axeln. Hm.

Då började jag skratta hysteriskt, va fan är det egentligen jag är rädd för? Ingenting kände jag..!

Världens bästa mamma och världens bästa Håkan. Bättre än så blir det inte.

Men sen kom jag hem, fick meddelande på telefonsvararen att min resa är bokad men än var inte pappren klara, men så ringde jag och se där, nu var alla papper klara! Så nu åker jag snart, det är liksom klart.
Gulp! Nu blev det liiiite bråttom här... Packa&fixa&säga hejdå&åka.

Så hörs vi inte på ett tag så vet ni var jag är. I närheten av en stor svart väska, antagligen.

Nej men hallå. Ösregn, det var inte med i min plan. Hm...

Laddade precis ur mobilen, bjuder på följande från veckan som gick:

Fordonsutbildning

"Här ska ni upp!" - sa löjtnanten

J är ute och rekar, själv ser jag visst mest skeptisk ut.

 Kaptenerna tittar på resultatet av vår framfart. (Vi fastnade med bakaxeln på den stora stenen i mitten efter att ha försökt ta den med bakhjulet men pga. leran halkat av. Stenarna i framkant la vi under framhjulet för att höja bilen. Det gick bra till slut, men vi fastnade på exakt samma ställe igen på nästa varv, framdiffen funkade inte så bilen orkade inte upp utan kasade i sida och gled av med bakhjulen.)

Skolådans nya bästis! En lednyckel storlek 10 mm.. ;)

Packning, blev en del innan det var klart (tre bärsäckar, en p-påse)

Ja, jag skriker fortfarande och är arg, men det hjälper inte direkt.
Gah.
Behöver dom kloka orden men dom lyser med sin frånvaro, just idag när jag behöver dem som bäst.

Det mesta av det jag är förbannad över kan jag inte berätta om, det hör liksom till saken att det är mycket hyschhysch och så i mitt liv just nu, arbetsmässigt och känslomässigt och livet-i-största-allmänhet.
Så. Jag lämnade veckan ganska nöjd. Lite frustrerad, men med hyfsad pejl på livet.
Bilen spinner som en katt igen. Solen skiner. Det är helg.

Lite irriterad över att fortfarande inte fått koll på det här med avresedatum, eftersom de behagat ändra. Igen. Två olika bud, bara idag. Men ändå. Hyfsat nöjd liksom. Utbildningen är klar och jag är godkänd i alla moment och känner mig säker på vapnen och säker på utrustningen och säker på bilen och säker på att det här går vägen.

Sen ringer telefonen.
"- Jooo, det är X det här, på XX, och jag tänkte säga att dina papper inte är klara så du kanske inte får åka."

Say what?! Nä. Jag har fastnat i myndighetens papperskvarn. Det har gått tre veckor sedan jag skickade in mina papper men nä, dom är inte klara.
"- Visste du inte det?"

NEJ, det visste jag inte!
Och sen;

"- Men när ska du åka? VA? Vet du inte det?!"

NEJ, det vet jag inte heller!

Så klart. Det är ju den där gröna firman vi pratar om.

Så nu är jag arg. För det är liksom ingen jäkla ordning på nånting och jag är mest bara sjukt irriterad på allting. Och hade det inte varit för att min blivande chef verkar vara helt grymt bra och jobbet verkar vara best thing ever så hade jag sagt tack och hej och struntat i det.

Bilen ja. Den var helt död i tisdags. Totalt tvärtyst. Inte ett knäpp i bilen när man vred på nyckeln.
Planerade besöket hos bästa Anna fick jag ställa in. Tur exsambon kunde lotsa mig till Barkarby på shopping i alla fall för logementet var tomt och tyst och tråkigt.
Vi provade med kablar, J och jag. Inget resultat.
Så på onsdagen meckade vi loss batteriet, körde in det på regementet och med hjälp av J:s kontakter på verkstaden sedan lumpen fick vi tag i en batteriladdare och en spänningspryttel och kunde konstatera att batteriet var helt slut.
Men, det fick sitta i laddaren under tiden som vi hade fordonsutbildning (och geggade ner både bilar och oss själva eftersom vi fick gräva och skotta och spetta sten, eftersom vi liksom...fastnade lite... Men kul hade vi! J lotsade och jag gasade som en dåre...) och sen fick jag hjälp av en farbror på verkstaden att sätta i batteriet och TAHHTAAAA! så lös lamporna. Farbror skrockade och sa att jag glömt lyset på.
Men nä. Så enkelt var det inte. De har hängt sig. Lamporna alltså. Det gick inte att slå av... Alls.
För att bryta strömmen och få lamporna att slockna måste man med hjälp av en skiftnyckel skruva loss minuspolen på batteriet varje gång man stannar.. :) Liiiite meckigt, men det är ju bättre än att stå där utan ström igen!

Så lite kärlek, lite el och en skiftnyckel senare går bilen åter som ett skållat troll. :)

(Farbror + motoravd fick en princesstårta och J är jag skyldig en tjänst, hon får väl inkassera den på plats sen)

Nu håller jag som bäst på att lägga upp kvällens studerande av innebandyträning (skoluppgift) och planera min eventuella avresa som eventuellt blir nästa vecka eller eventuellt veckan där på. Kanske.

Välkommen till mitt liv som soldat. Man hänger in sitt liv på förrådet när man kvitterar ut sina gröna kläder och sen blir man vallad som ett får. Ändå älskar jag det här livet mer än allt annat. Jag måste ju vara konstig någonstans.

...skriker, svär och hoppar jämfota.

Återkommer när frustrationen lagt sig.

Nej, det här är inte precis min vecka.Ligger i sängen på logementet och tycker att livet är lite krångligt just nu. Ute på parkeringen står nämligen en väldigt ledsen bil. Som inte startar trots ihärdig övertalning. 18 mil hemifrån. Åh, va kul. Inte. :(Får försöka göra något åt det idag, vet bara inte hur. Ska dra lite i olika bekanta och se vad de säger... Och sak nr2 som retar mig till vansinne är att de åter backat om mitt avresedatum. Sånt gör mig så grymt frustrerad. Att inte veta alltså. Men men. Pallra sig upp och käka frukost kanske livet känns lättare sen.