Tillbaka i Corimecen. Tillbaka hos plusgrader och barmark. Tillbaka på jobbet.

Me like.

"Jag är en lugn person med takt och ton måttfull och balanserad
Jag är tyst och still och det ska mycket till innan jag blir exhalterad
Men jag har en last som håller mig fast i ett järngrepp varje vinter
När året är slut snön ligger djup och slädarnas smedar slinter

Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul

Tusen stjärnor som tindrar
Glitter så långt jag ser
Av juleljus som glimmar vill jag ha mer

En show glöms bort om den bara visar upp
effekter som man knappast anar
Så ge mig trettio grader kallt
tomtar överrallt och en skog av gröna granar
Jag vill ha snötyngda hus, tusentals ljus
kulörta kulor i drivor
Bjällerklang som akompangemang och alla julens skivor

Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul

Tusen stjärnor som tindrar
Glitter så långt jag ser
Av juleljus som glimmar vill jag ha mer

Ge mig en svårknäckt nöt, sötare gröt, djupare dopp i grytan
Glittrigare glim och grötigare rim och mer Arne Weise i rutan
Jag vill ha rymligare säck, segare knäck, fetare fläsk från grisen
Krimsigare krams, längre långdans och raskare räv på isen

Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul
Jag vill ha mer jul
ge mig mer jul

Tusen stjärnor som tindrar
Glitter så långt jag ser
Av juleljus som glimmar vill jag ha mer

Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer
Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer
Jag vill ha mer, mer
ge mig mer, mer....."

Har en helt annan text på hjärnan, men den är liksom lite för personlig, så det är säkrast jag håller den för mig själv. Men den här är den mest beskrivande jullåt jag vet. Så. GE MIG MER JUL, vet ja!

Var en lång dag, började med att jag skulle lämna in finbilen på verkstaden i morse och låna en annan för att ta mig tillbaka. Jodå. Jag hittade bilen jag skulle låna, men ingen nyckel... Suck. Stod vid disken och såg ledsen ut tills signalisten lånade mig en annan bil. :)
Sladdade hem, attans vad halt det är, jobbade, skottade fram min andra bil, fixade en massa pappersjobb, handlade lite julklappar, slog in dem, skrev rim, klistrade och fixade... Sen ringde de från verkstaden och sa nänänä, den där bilen får du inte tillbaka. Den är det körförbud på tills vi får tag i reservdelar. *snörvel*
Så nu får "Kylskåpet" (stor - vit - kall = kylskåp) fira jul på svenska campen med dom andra Landcruiserna. Nåväl. Åkte ner för att lämna lånebilen och sen.. Ja. Sen var jag liksom fast där. Tills jag gick till opsroom och såg ledsen ut igen så att signalisten ringde efter en chaufför som körde mig hem. :)
Whehoo. :)
Så nu har jag fixat lite julgodis till folket i opsroom som tack för hjälpen...

Nu ska jag pallra mig i säng, trött som en tok, ska bara läsa lite bok innan jag somnar. Klockan fyra i morgon bitti ska fransyskan åka så det är väl bäst jag laddar med sömn för det blir tidigt i morgon...

Den här förkylningen går upp och ner. Feberfrossa hela natten. Rätt okej i morse, rätt kass mitt på dagen, helt okej på eftermiddagen, körde spinningpass (lugnt och stilla, blev inte ens svettig! Nästan...) och nu är jag super-duper-snorig. :/

Min fina sommarstuga på svenska campen ståtade med åtta plusgrader också. Inomhus. Huuuu. Som tur är så har jag kontakter och nu har jag fått värmeljus, dragit på elementet på högsta och med ett par timmars terapisamtal också är det hela sexton grader där inne. Whooho! :)
Så nu kan jag snart kravla ner i sängen utan att frysa fast!

Framgång.

Har lite svårt att förstå att det är fyra dagar till julafton, mycket märkligt...

Är, min vana trogen, sjuk. Som jag alltid blir i december. Tradition.
Feber, som vanligt. Jag är nästan aldrig sjuk, utom just i december, som det verkar. För två år sedan var det halsfluss, öroninflammation, urinvägsinfektion och feber (samtidigt, det var lagom underhållande mitt i GSU) och förra året bara feber och urinvägsinfektion.
I år kör jag en ny kombination - feber och luftvägsproblem. Weeho. Vilket funkar bra så länge jag inte behöver andas. :P
Det här med djupa andetag är inte min grej riktigt, för då håller jag på att hosta upp lungorna på köpet.
Så all fysisk aktivitet får vänta. Enkelt. Orkar knappt ta mig upp för trapporna.

Har jobbat som en bäver idag ändå, och det blir lika i morgon, så jag ska sova nu och vila mig i form. Tyvärr är det redan någon som snarkar här inne så hur det blir med sömn vette katten. :/ Längtar allt mer till den där sommarhytten.

Sova sova säng säng säng.
Pigg i morgon - jajjemän! Eller jadijadi, som vi säger på jobbet.

Frisk - okijadijadi!

(Allt eventuellt svammel skyller jag på amerikanska blå piller..!)

Har skaffat mig en sommarstuga. Ett litet krypin att sova gott (och ENSAM) i, långt från snarkande rumskamrater. Passar bra eftersom hon numera är värre än någonsin eftersom hon är förkyld... :/

Nå väl. Sommarstugan är en tjugofotscontainer och ligger på den svenska campen. Så spännande var det. Men skönt. Att kunna byta om inför spinning i lugn och ro bakom en egen dörr och inte intryckt på toaletten känns bra.

Att ha möjlighet att övernatta och inte gasa hem ensam i mörkret nu när det börjar bli halt och jäkligt, det är en fördel.

I övrigt har jag fått ett leende att leva på ett par veckor, det är märkligt hur en del människor berör!

Och i morgon är en bra dag. Trots att jag börjar jobba kl 6. Men det gör jag såå gärna...... ;)

Har idag representerat konungariket Sverige igen.
Lite mer seriöst, denna gång. (Kalendern där jag tillslut fick spela svenska trots att jag är mörkhårig har för övrigt kommit ut och nej, jag är inte blond.. De försökte och misslyckades alltså med projektet att göra mig blond i Photoshop..)
Höll i svenska fanan när ÖB var här på besök, diskret manövrerad av en tysk sergeant - major som viskade i mungipan.. ;)
Det skulle liksom göras på ett speciellt vis. Så klart. (Sakta upp. Fäll fram. Håll i!! Fäll tillbaka. Sakta ner)
Men jag lyckades, jag tappade den inte, jag petade inte ut något öga med spetsen, jag slog inte ner någon av generalerna och till skillnad mot under träningen så höll sig fanan still och slog inte chefen i ansiktet.. :)

Dock hade de amerikanska vakterna lovat att om jag tappade taget så skulle de genast tappa sina vapen också, så att det skulle se ut som om det ingick i planen. :) Sötnosarna!

En av vakterna försöker tappert prata svenska med oss, eftersom hans fru är svenska, så han tränar på oss. Riktigt roligt är det, hon ger honom glosor att lära sig, häromdagen var det smörgås han hade problem att uttala så på väg ut i vakten fick vi öva lite. "Smooerrgaaas.." "No no! SmÖÖrgÅÅs!" "Ah, Smorgos?" "Eh. Yeah..."

I övrigt har jag insett att jag har en rätt bisarr böjelse, jag blir nämligen märkligt nöjd när jag får skita ner min bil jätte-jättemycket, som idag när vi var på studiebesök vid en ny kolgruva (sammanfattas i tre ord; kallt, lerigt och dystert!) och min bil var totalt lerindränkt efteråt och sen fick jag gå loss med högtryckstvätten och DET är bland det roligaste jag vet...  :D

Och just ja! Vi fortsätter pepparkakshusbyggandet och del två kommer i morgon! :)
Tornet finns alltså i verkligheten; klicka HÄR så får ni se.

Nä, nu måste jag sova. Har knölat i mig Esberitox och C-vitaminbrus, för jag har något skit i kroppen som ligger och ruvar men inte bryter ut. Vill inte bli sjuk!

Har varken tid eller lust om man säger så.. Så håll en tumme eller två!

Det hela startade som en galen idé på ett möte i november. Klart vi ska baka ett pepparkakshus! Någon kom med den briljanta idén att göra en replika av ett mycket aktuellt torn och sen var diskussionen i full gång.
Hur får man tag i deg? Vi måste göra ritningar! Hur högt är det egentligen?

Det mesta gick att lösa. Degen skickade mamma med fältposten och vi kunde snart hämta ut 1,5 kilo pepparkaksdeg och tillhörande tips & trix kopierade ur Hemmets Journal ur postfacket på svenska campen. Så långt allt väl.
Vi skickade ut den gotländske majoren på uppdrag att mäta och han återkom med mått som han stegat upp under förvånat betraktande från närvarande vaktsoldater.
Vi arbetade även på bred front när det gällde bilder från platsen, klassisk und-inhämtning gjordes med airscanen och vi hade snart bilderna i vår hand.
Stora diskussioner följde angående vilken skala som skulle användas, men det blev till slut ett avgörande i mitt i baket och byggnaden är därför i skala så-stor-som-gick-att-få-in-på-plåten.
Är man inte så bra på de lokala språken här nere kan det vara problematiskt att försöka hitta florsocker och ättika på snabbköpet, men se, det löste sig, även om vi inte var säkra på att det verkligen var florsocker förrän vi smakat, ättikan avslöjade sig på doften.

Ritningar gjordes och klipptes ut i styvt papper. Kompletterande bilder googlades fram på nätet. Sen skred kommendören och korpralen till verket. Det kavlades, skars, skrattades, gräddades, fotograferades, skrattades lite till, smygsmakades av degen och till slut kunde vi konstatera att alla bitar var i någorlunda skick.
Limningen gjorde med amerikanskt superlim, vilket fick till följd att vi båda två vinglade hem, för ångorna från limmet var inte att leka med.

Kristyr blandades efter tipsen i Hemmets Journal och vi insåg tacksamt att kristyr är bra att täcka skavanker med. Några lager kristyr på halvsneda limningar så ser det inte allt för hemskt ut.

Luciaglitter som taggtråd, lite bomull och väldigt mycket pudrat florsocker, så var Operation Pepparkaka slutförd. Och på bilderna ser ni resultatet:
Gazimestan i snöstorm!

Glad Lucia på er!

Kommendören klurar på ritningarna

Mmm.. Deg...

Fram och baksida och en i reserv...
 

Korpralen skär ut bitar...

Bitarna på plats..
  

Glitter som taggtråd

Gazimestan i snöstorm!

Vi vill särskilt tacka världens bästa mamma som fixat deg och tips och kommit med goda råd! TACK!

Det är sällan jag är arg. Så där riktigt glödhett förbannad.
Men idag har jag varit det. Vansinnigt ARG.

Man får en chans att göra ett gott första intryck. EN.
Inte två eller tolv eller fyrtio utan EN.
Och om man då, som jag, jobbat stenhårt en vecka med att fixa allt, allt, ALLT, för att det ska klaffa precis på millimetern trots att jag inte är där själv, då blir jag så jävla (förlåt!) förbannad när nån bara skiter i att dyka upp. Ignorerar order, stänger av telefonen och lämnar mig ensam, sviker våra besökare och mig, när jag egentligen borde vara på ett helt annat ställe, för att följa MIN order.

Jag har tappat det lillalilla förtroende jag hade kvar för den mannen och från och med nu är jag rakt av iskall. Det är med första intryck som med mitt förtroende, har man sumpat sin chans får man inga flera. Tyvärr. Världen är full av människor jag gillar, så vad ska jag med energitjuvar och idioter till?

Så när jag äntligen kunde fullfölja min egen order och satt i bilen på väg norrut var jag fortfarande galen av ilska, så att chefen, som visserligen höll med mig fullständigt men har lite längre stubin än mig, sa att jag nog behöver nån timme med boxningssäcken ikväll.

Men nej, jag ska gå till gymmet och springa mördarintervaller.

Så det så.