Kanske kan vara dags att uppdatera lite här, tycker ni inte?
Vi börjar i rätt ände;v. 46! Under fredagen vecka 45 hade det bestämts vilka som skulle vara gruppchefer och vilka som skulle ingå i stridspar tillsammans. Och jag blev så klart hur glad som helst när gruppchefen meddelade på måndag morgon att jag hädanefter skulle kampera ihop med fröken H. Tjoho! Bättre än så kunde jag inte få det.

På måndagen fältlastade vi våra lätta attackbussar för en lång vecka. Vi drog sedan iväg på kolonn mot Stockholm och SIB-anläggningen utanför Livgardet.Vi var beredda på allt, vi hade lastat så väl tält som maskeringsnät så vi förväntade oss tältförläggning men se, så fel man kunde ha. I Sundby väntade nämligen ett litet hus på oss och vi fick bo i ”kvarter” som det så fint heter. Vi fick dock både upprätta poster, fixa eldställningar och resa högantenn. Bra träning liksom.
Duscharna och toaletterna höll väl inte precis logementsstandard, de var inte använda det här seklet kändes det som, men man slapp göra sina behov hängande fritt från en björk i mörkret i alla fall. Rinnande varmt vatten – whoha, rena lyxen!Bara för det var jag packad för tält, så jag hade världens minsta handduk och endast en tvål med mig.
Men det gick ju att låna… :)I lektionssalen hade vi genomgång hela kvällen och övade att besätta våra eldställningar. Jag och fröken H hamnade på varsin sida om ett buskage, men det gick det också.
Så fick vi då slutligen sova – i full belysning eftersom vi inte, trötta och förvirrade, lyckades hitta lysknappen. Som tur var hade vi tejpat plastsäckar för alla fönster, annars hade vi nog synts hela vägen till Livgardet! Satt som signalist på natten, det var fullt sjå att hålla sig vaken. På tisdagen fick vi åka till Stora Sätra -  strid i bebyggelseanläggningen. Den hade jag varit med och ”intagit” på söndagen med Hemvärnet, så den var jag väl bekant med.
Vi började lära oss grunder för strid i bebyggelse, ”ta och genomsök!” samt hur man passerar korsning och tar trapphus.
Var ett jäkla kutande och springande och vevande i största allmänhet. Kul var det, trots att det var kallt! Blev inte direkt varmare när man skulle ut på natten och gå post heller. Hutter, hutter…Men, vi fick sova i mörker eftersom något snille lokaliserade lysknappen!

På onsdagen gick ”ta och genomsök” över till ”ta och rensa” vilket innebar att vi fick kasta handgranat igen. Bara övningshandgranat så klart. (Annars hade det inte varit något kvar av Stora Sätra, som vi kastade…!)
Det finns många sätt att göra det på, men bara ett som är bra. Det tog ett tag att få in rätta knycken i handleden.. ;)
Vi kutade runt och tog och genomsökte lite olika hus, det var hur skoj som helst.
På kvällen fick vi lära oss att använda bildförstärkare, GN1 (även kallade ”Gnettor”). Dessa monteras som en kikare framför ögonen på en mycket obekväm ställning som man har på huvudet. Dessutom ser man inte klok ut.
Vi fick trava ut i skogen och leta efter en känd svensk sångerska som kapten P hade gömt. Jag och fröken H sa ”Pfftt! Så mörkt kan det inte vara när man ser så hääär bra med GN1” så vi provade att vinkla upp bildförstärkaren och insåg att vi stod i ett totalt mörker där man knappt såg handen framför sig. Hoppla. De VAR bra alltså. Världen blev lite grönare än vanligt bara…

Vi hittade sångerskan också, och jag förlorade vadet, jag hade gissat på Jill Johnson och fröken H hade gissat på Lena PH så det vadet torskade man ju direkt.
Sångerskan illustrerades för övrigt av en pappfigur med en namnbricka på. Så det var inte PH själv som satt i skogen utanför Dödmanstorp.  På torsdagen skulle det repeteras och repelleras. Vi fick repetera en massa sånt vi lärt oss och körde strid i olika hus. Efter lunch kom löjtnant B och hämtade oss till höghuset där vi skulle lära oss att repellera. Det betyder att man ska ta sig ner från fjärde våningen på ett hus utan att använda trapphuset. Typ. Iförd världens tunnaste band runt magen och under rumpan går man ner längs väggen med hjälp av ett rep. Ja, visst låter det sunt?! Jag var övertygad om att jag skulle banga, kallsvettades och var knappt talför när det var min tur. Jag höll fullt fokus på löjtnantens ögon, heeela tiden. Försökte låtsas som om jag inte ALLS stod på tåspetsarna på fel sida om balkongräcket med X antal meter ner till marken. Sen sa han bara ”luta dig bakåt och börja gå”. Yeah, right.
Så jag höll krampaktigt i det där repet och gick. Och gick. Och gick. Tillslut hörde jag äntligen gruppchefen som stod och säkrade mig säga ”nu är du nästan nere” och då höll jag på att släppa repet av ren glädje.
På natten var det dags att patrullera igen. Nu började bristen på sömn göra sig påmind och vi var allt segare...

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fortsätter att leva livet på : http://www.linaleverlivet.nu, välkommen! ...

Nu har jag bestämt mig.   Från och med nu är denna blogg nedlagd och ligger bara kvar som minne.   Tack för 3,5 fina år, tack för alla kommentarer, tack för uppmuntran när livet varit jobbigt, tack för att ni gjorde mig upprörd nog att kliva ...

Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag att bloggen gjort sitt. Den går på grym tomgång.   - jag kan inte berätta något om mitt nya jobb (eller åtminstone väldigt lite)- hur kul är det för er att läsa om mina fyrtioelva svängar på c...

43 kvadratmeter bostad är fixad i stora staden från mitten av juni.   Åh! ...

Just nu är det väldigt många bollar i luften, hela tiden, på jobbet. Roligt! Drar strax iväg på planeringskonferens, ska bli spännande. Kanske jag får ännu mer att göra? :)I övrigt har jag huvudet fullt av snurr i vanlig ordning, vill gärna komma...