Fredag var vår sista dag på SIB-anläggningen. Det var ingen bra dag för kapten R, som först gjorde pipstöt i örat på löjtnanten och sen lyckades med bedriften att kolva mig tvärs över läppen så att blodvite uppstod och fläskläpp framträdde. Hoppsan. Men lite is på det så var det lugnt igen.
Vi körde strid från stridsställningar i olika hus, det var skoj! Det som var lite jobbigt var att jag var tvungen att bära radion och den är ju varken lätt eller speciellt enkel att ha på ryggen då den gärna halkar runt lite överallt där den inte ska vara.
Vi hoppade ut ur fönster, in genom fönster, försökte kommunicera via radio med huset bredvid under beskjutning, med propp och kåpa. Gruppchefen gör en stressad 180 graders vändning mot mig och skriker ”Kolla sambandet!” och jag fipplar fram luren på radion och försöker med ”ERIK ADAM, ERIK ADAM!!” och se på fan, fick man inte ett ”Erik Adam KOM” tillbaka. Gossas var på hugget. :D Det går, även om det är svårt att höra vad de säger. :) Sen skulle vi dra oss ur – övergå till alternativ stridsställning. Vi springer ner i källaren och jag är sist in i kulverten och kaabaaamm, så smäller radioantennen i taket på kulverten så det tar tvärstopp.
Var bara att backa ut, vinkla ner antennen, böja på knäna ytterligare lite och sen in i kulverten igen.
Inget såg man och radion bara skumpade runt…
Kommer fram vid kulvertens slut, där väntar ett litet hål och en stege. Hm. Jag är ju smidig som en panter i vanliga fall och med radion på ryggen är jag om möjligt ännu smidigare.
Men jag kom upp. Tillslut. Med lite hjälp av löjtnanten som bände och vred på mesen underifrån och med gruppchefen som ömsom skrattade så han grät och ömsom drog i mig och mina knäskydd som fastnade i stegen…

Sitter signalistpost på natten och hinner bara landa på kudden knappa timmen innan larmet går – fullt ös, besätt eldställningarna! Vi flyger ut, jag i långkalsonger och fältskjorta, en del i bara kortkalsonger. Får span på en misstänkt bil men får sedan order att gå in, vi är ”avslöjade” och måste riva förläggning och dra. Så det är bara full fart framåt som gäller. Packar allt och rullar ut från Sundby.

Förarna rattar bilarna norrut igen, vi somnar som stenar efter den hårda natten. Efter halva vägen tar vi kisspaus och då får jag en bilnyckel i min hand och en bedjande blick från fröken A och det är klart jag ställer upp och kör. Vi rullar in i Avesta och får snabbt order om att se ut lämpliga eldställningar.
Jag och P får till uppdrag att fixa upp högantennen, vilket vi lyckas med tackvare att vi lånar loss signalisten ur första grupp som ger oss en välbehövlig snabbrepetition. Det och Stadiums starka vita medicintejp!

Vi väntar på att få höra var vi ska resa tälten. Var ska vi sova i natt, sista natten i fält borde ju bli i tält? Det är snö, blött och kallt och när order kommer att upprätta kvarter i lagerlokalen utbrister vi i ett tyst jubel. Plötsligt ler fyrtio soldater igen…

Snabbt rullar vi ut liggunderlag och rättar in trosspackningar. På kvällen har vi genomgång och sedan åker vi ut på ett dubbeluppdrag i Grusgropen. Det är spaning med GN1 mot ett stort hus och det är brytande av gisslansituation.
Spaningen går… så där. Milt uttryckt. Vi hann;
- tappa bort fröken H i ett stort buskage (tjejen är ju tre äpplen hög! Och jag är döv… )
- tappa bort Janssonmeister och P
- hitta både Janssonmeister och P när de älgar som bäst genom skogen för att undkomma FI:s vakter…
- lyssna med ett halvt öra på gruppC vilket leder till att vi pratar om två heeelt olika saker och går åt olika håll…
Men det var roligt!

Gisslansituationen bröts på ett mycket snyggt vis – dock inte av oss utan av fjärde grupp som rockade som sjutton. Vi var bara med och gav beskydd.

På kvällen när vi kommer tillbaka till Avesta får vi veta att vår bevakning – signalistposten och dubbelposten – är löst av ”annat kompani” och vi får en enkel order som inte ens vi kan misstolka; SOV!!
Men först ska vi äta mat. Får varsin grön påse med frystorkad mat och sen är det bara till att värma vatten i snuskburken. Klockan närmar sig midnatt med en rasande hastighet och det är ju så där kul att försöka få maten ätbar… Somnar två sekunder efter att jag lagt huvudet på ”kudden”.

Vi sover gott, ja alla utom B & B som får för sig att de ska besätta eldställningar INNE i lagerlokalen mitt i natten… B1 jagar upp B2 och sen sitter de där med AK:n i mörkret innan B2 vaknar till och inser det puckade i att sitta där när alla andra sover…

På söndagsmorgonen inser vi att vi inte kommer att få någon frukost. Det har inte blivit beställt så det finns ingen. Fyrtio soldater surar direkt ihop. Vi ska alltså köra slutövning i SIB utan frukost i magen…
Fjärde grupp som är utspisningsgrupp lyckas dock trolla i sina gömmor och hittar knäckebröd och apelsiner. Så alla får två brödskivor och en apelsin… Varmt vatten kan vi koka på spisen och överblivna chokladpåsar samlas in och fördelas.

Slutövningen innebär att vi ska ta och genomsöka en mycket stor byggnad – ett gammalt sanatorium. Vi åker LAB ut och parkerar på behörigt avstånd. Vi går genom skogen fram, första grupp är inbrytningsgrupp och vi är dem precis i hasorna. Vi får det inte helt lätta jobbet att ta och säkra trapphus samt säkert rum och andra våningen. Jag och fröken H jobbar stenhårt och gör ett superjobb med att mata av vår sida av våningen. Men så kommer vi till fjärde rummet och jag känner på mig att här är det något lurt. Korridoren är full av bråte och precis utanför rummet står en gammal diskbänk och där reflekteras ljuset hela tiden annorlunda, som om någon rör sig försiktigt där inne.
Jag tecknar till H att det är något djävulskap på gång – än har ingen skottlossning förekommit i huset – och hon nickar att hon har förstått. Jag går som etta, står i vinkel med pipan mot dörröppningen och har H precis dockad mot min rygg, hon klappar att hon är beredd och jag tar ett steg in mot rummet. Då smäller det. Jag kastar mig över till andra sidan dörren samtidigt som jag trycker ner omställaren på P och brakar iväg några skott. H är kvar på sin sida och nu står vi i skydd på varsin sida om dörren.
GruppC kommer och jag rapporterar ”Ensam skytt klockan tolv!”. Hur jag har hunnit uppfatta det vet varken han eller jag. H & A får till uppgift att rensa rummet, jag kan inte komma ifrån utan måste säkra korridoren åt mitt håll.
A slänger in en handgranat och sedan rensar de rummet. Skytten skadas och måste tas omhand. Vi för honom till ”säkert rum” och sedan avdelas jag och H att ta hand om skadade. (H är sjukvårdare) Jag får ta de ”lätt skadade egna och oskadade civila”. Antagligen för att jag som signalist är en jäkel på att prata och kan prata hål i huvudet på vilken skärrad civil som helst… ;)
Vi blir kvar på övervåningen resten av övningen, tar hand om skadade, lägger förband och rapporterar läge.

Till slut är hela huset säkrat och vår bov som vi jagat hela helgen; Scaramanga, är gripen.
Vi kallas ner på planen utanför av BlåGul och får en genomgång. Tydligen har vi imponerat på en del av befälen, att vi kan så mycket efter så kort tid. Vi sträcker på oss hela gänget…

Marschen går tillbaka till bilarna där vi äter efterlängtad lunch, köttfärsbiff, sås och potatis. Vi packar sedan in oss i bilarna och drar till Falun, får högervänster om efter en del vård.
Middagen består av köttbullar, sås och potatis, vilket vi tycker är lite kass fantasi av köket så vi bestämmer oss för att gå ner på stan och äta, jag och tre ur första grupp.
Det var sååå gott!

Måndagen var lugn och sansad, mycket vård och pyssel. Tisdagen ägnades åt information och på eftermiddagen fick vi åka iväg och simma. En del olika livräddningsövningar och sen simprov. Kvällen gick i avslappningens tecken – löjtnanten hade hyrt relaxavdelningen och vi fick bada olika sorters bastu, bubbla och mysa i största allmänhet. Tokhärligt efter en jobbig vecka!

På onsdagen fick vi högervänsterom och stack hem på permis över helgen. Jag drog hem i en jäkla fart och myste ner mig i min goa säng! På torsdagen träffade jag först ögonläkaren, sedan världens bästa Beccis och sedan kom herr E på besök.
Jag fick också beskedet att tjänsten i Kosovo var min om jag ville ha den.
På fredagen intervjuades jag till en tidning och lämnade av herr E vid tåget igen.

Resten är ju historia nu.