Jag gjorde något dumt när jag var hemma. Jag öppnade en dörr jag inte haft öppen på väldigt länge, det ramlade ut en massa… rosa.
Fluff och vadd och saker jag glömt. Minnen. De rasade ut som om de stått och väntat och tryckt mot dörren sen jag stängde sist. Jag hann vända och vrida på dem, minnas, le, skratta, fundera. Sakna.

Men det finns bara en sak att göra, så när jag åkte packade jag in allt det rosa där det ska vara, låste dörren ordentligt med dubbla slag och hängde tillbaka nyckeln, tills nästa gång jag blir ...

...liten

och

svag

och

saknar

dig

igen…

"Leave me alone I'm lonely
Alone I'm lonely
Say goodbye."

..jag bor i ett dårhus just nu.

Blod i hissen, blod i trappen, blod på golvet, sönderslagna fönster, knarkpåverkade idioter som hotar en i trappen, störningsjour, krossade ölflaskor, världens bästa vaktmästare som alltid rycker ut med moppen, väktare med hårdhandskarna på, polis, skrik, bråk och tappra grannar som gaddar ihop sig mot buset.
Plötsligt lär man känna folket i huset och vi sitter utanför på bänken och skrattar åt eländet.

Mitt hem är min borg, men det är svårt att gräva vallgravar i betongen. 

Så kom samtalet jag bävat för och väntat på en längre tid. Världens bästa bonusmorfar finns inte längre. Jag kommer att sakna dig!

Bra får det ju inte vara. Inte speciellt länge i alla fall.
Vad hade jag väntat mig?

Beccs- du hade rätt, ljuset i tunneln var ett tåg...

Problemet den här gången är att jag förtjänat det.

...nu kan ni titta på bilden nedan och sen förstå hur min skärm på den gamla bärbara ser ut... :P

Insåg inte förrän nu att skärmdumpen även tog med mönstret... ;)

Det är SOOOL ute, så min bokreashopping är inställd till förmån för lång, lång, lååångpromenad. Oh, me like!

Ska bara jobba klart först. Hm. :)

Bocken har brunnit! :(

...but life is no storybook, säger du.

Sant. Men jag lånar någon annans ord och återkommer när det slutar göra ont, om någonsin.

"du springer aldrig i fatt

när jag väl är där

jag vill inte tänka framåt

men är livrädd för att fastna här

nu kan det vara för sent

att säga som det är

vi testar nya vägar

som aldrig tycks ta slut

vi har försökt att fånga den andra

men aldrig nått ut

jag vill ha en sista chans

så jag säger det rakt ut

jag vill ha dig nu

som jag hade dig förut

jag vill ha dig nu

som jag hade dig förut

jag vet att det är svårt över telefon

men när jag har dig nära

vill du därifrån

jag vet att du har tänkt

men berätta hur du mår

jag försöker träffa andra

men det är inte så lätt

jag har försökt tänka bort dig

på alla sätt

det är dags att lägga på

men att stanna känns så rätt."

Melissa Horn - Som jag hade dig förut

En sång som framkallar minnen från en solig eftermiddag på terassen på campen i Kosovo. Brevet i handen, tårarna som rann av både glädje och sorg.

Skivan som medföljde och sedan gick varm i cd-spelaren resten av tiden. Texthäftet och brevet låg i min byxficka under hela missionen, skamfilat och sönderläst.
Samtalen på en lina med fördröjning, sms:en, den långa natten vi pratade i mörkret på min leave, den spontana resan i Skolådan, terapisamtalen och saknaden.

Texthäftet är tillbaka i omslaget till cd-skivan som står i hyllan.
Brevet har jag bränt.
Telefonnumret är raderat.

Nu är det bara jag som ska förstå och förlåta och försvinna ur ditt liv för gott.

Det är svårt när ekot hela tiden upprepar det som stod i brevet.

"På något vis så älskar jag dig"

Men jag säger som dig; you write such pretty words, but life is no storybook.

Jag gav upp för länge sen.