Jag vet att jag är tjatig, men faktum kvarstår ändå;

utan mina vänner här nere och min familj där hemma hade jag aldrig klarat den här resan.
Jag älskar er, allihop, för att ni står ut med mig, med mina toppar och dalar, med mina fel och brister, med mina knasiga idéer och storslagna planer.
Utan er hade jag fortfarande suttit i en dammig tvåa i Sätra och funderat över livet utan att leva det. Tack!

Där vi bor nu, i Jägarbyn, står barackerna tätt, tätt ihop, i mitten bildas en korridor som det är tak över, så vi kan ha dörrarna öppna utan att det regnar in. Detta - och det lilla problemet vi har som heter värmereglering, (tokhett/svinkallt är de enda alternativen) gör att vi gärna har dörrarna öppna och då känns det lite som att bo i kollektiv. Eller hur jag föreställer mig att kollektiv är.
Folk som tittar in oanmälda och bjuder på många glada skratt.

Förutom att vi har städerskor som städar våra hygiencontainrar och kockar som lagar vår mat. Jaja. Känslan finns åtminstone där.

Känslolivet har erbjudit en berg- och dalbana utan dess like senaste veckorna och jag mår ömsom bra, ömsom gråter jag.
Jag är mest arg dock. Arg på mig själv, på honom, på mina val, på det faktum att jag är för svag... Alltid.

Igår tog jag paus från allting och drog till Skopje över dagen. Roooligt.
Ett gäng grabbar och jag... Dagen till ära klädd i skinnjacka, läderkängor, utsläppt rufsigt hår och slitna jeans. Såg ut som en gangster.
Vi åt oootroligt god mat, grilltallrik med bröd och grekisk sallad, njöt av vädret, shoppade lite, åt glass och strosade runt.

Hur kul som helst. Dock hade det varit ännu trevligare om Stina varit med.

När vi kom hem på kvällen var det bara att duscha och byta om till finskjortan och gå på NSE-middag. Drygt åttio personer blev vi, det var välordnat med god mat, trevligt sällskap och tal.
Det blev sedan en sväng på mässen, jag fick ett ryck och städade efteråt och blev kvar i baren och pysslade bra nog länge, innan jag blev medsläpad på biljardmatch med tillbehör som allsång, dans och kramkalas.

Sämre kan man ha det. Tack grabbar för det!

Idag har vi haft full rulle på jobbet, det börjar röra på sig ordentligt och jag är rätt trött i skallen nu. Dock har jag det roligaste kvar - räkna kassan. Lika bra jag börjar nu..! Ikväll kommer vår efterträdare.

Har insett att jag kommer att gråta som en tok, dels sista kvällen, dels på vägen hem men också under medaljceremonin då jag verkligen ska säga "Hej då!" till 240 personer som har rockat min värld i nästan åtta månader.
En del träffar jag på återträffen i vår, men de flesta kommer jag förmodligen aldrig mer att se. Sorg. :(
"Vi sjunger, hemåt det bär för varje minut..."