Känner lite stolthet att jag får vara först ut men samtidigt lite panik. Vem är jag? Jag är känd som storasyster i bloggen men som i vanliga fall heter Ulrika.

Jag är hon som inte har ngn som helst koll på datorer.. Lina skrev ju till oss och berättade vad som skulle göras - tryck här så händer så å tryck där så fixar det sig på sidan…ööö…D får bli som det blir.. Det e ju bara en dag…

När jag var 12 år så blev jag storasyster till damen i fråga. Jag var så stolt och hon är det bästa som finns i att vara lillasyster och med allt det innebär.

Åren går fort och det är tur att bloggen finns så vi vet vad hon gör för plötsligt är hon stor och gudmor till min Felicia..

Hon åker tryggt fram eller ska man säga racande i sina gula bilar. Lina säger att vi aldrig ser henne, så nu hejar vi på alla gula postisar i stan.

Det där med att ”kriga” har jag ingen koll på, vi är lika och tänker lika MEN här är en skillnad.

Hälsade på Lina när hon gjorde grundutbildningen i Falun. Vi blev bjudna på middag och kaffe med tårta i den finaste av salarna..

Men wow… hade verkligen ingen aning vad man gör i det militära.. man kryper, sitter på rad på en pinne och skiter i en grop, kastar granat, ligger i bakhåll, smyger och är grön och skitig…

I nästa stund så förvandlas hon till en partypingla som ger järnet, dansar och dricker Jäger tills hon stupar, och man får kyssa många grodor innan prinsen står där!! Hon testar och chansar och man får gå på många nitar, men även det för något lärorikt med sig och ”det är alltid som allra mörkast innan det ljusnar” lär någon ha sagt.

Lina skrev den 4 maj att hon var hemma en vecka tidigare än beräknat från Abisko.. Hon ville inte skriva om varför..

Nu idag är det jag som får vika bladet från det och det e med en sådan känsla att få skriva om vilken underbar lillasyster jag har:

”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och någonting alldeles oväntat sker.

 Världen förändrar sig varje dag men ibland blir den aldrig densamma mer”

Den 27 april valde min sambo helt plötsligt att möta döden ensam och vandra vidare till ett annat liv bortom oss.. Det är många frågor man har och allt blir liksom svart och det är svårt när man har två barn med lika många frågor som söker svar..

Lina satt sig på tåget direkt, flyttade in och fixade allt som ska göras. Ringa massor av samtal, tvätta, fixa så vi får mat, ordna så tjejerna kom till skolan å så bara sitta där mitt i natten och bara vara och lyssna på alla suckar..

Kommer aldrig att kunna tacka henne för allt som hon gav och jag tog.. Och nu står vi här vi står, och är på g, och Lina är åter ute i stora världen, vi vet att hon aldrig kommer ge upp men några skavsår är nog att räkna med - för ge upp skulle hon aldrig göra för hennes namn är LINA och är min bästa lillasyster.

TACK för att jag fått låna er en stund..

                                           Trevlig sommar, Ulrika