Precis som många andra så var första frågan som dök upp i mitt huvud då Lina frågade mej om jag ville sommarblogga:  Vad skriver man om? Vad skulle jag kunna tänkas förmedla som nån har nått intresse av att läsa? Skriver dagligen på min egen blogg om allt mellan himmel och jord, men det är väl knappast nån här som är intresserad av alla galenskaper som rör sej i mitt huvudJ.

Men idag, då det äntligen blev min ”dag” att sommarblogga så föll det sej så naturligt. Det är helt självklart vad jag ska skriva om. Något som jag har nöjjet att dela med den underbara ägaren av den här bloggen. Nämligen träningsglädje. Glädjen av att ha en kropp som fungerar och ställer upp på det man ber den om. Glädjen över att känna hjärtat hamra hårt i bröstet under ett löppass, eller glädjen över att knappt kunna stå på benen efter ett tungt benpass. Eller för all del, alla dessa underbara endorfiner som bidrar med lycka som är svårt att jämföra med något annat!

I sommar jobbar jag på häktet här i Umeå. Varje dag möter jag människor som livet inte varit så snällt med, den ena olyckligare än den andra. En av våra intagna har det riktigt  tufft, och de gånger jag över huvudtaget sett nån levnadsglädje i hans ögon är lätträknade. En dag föreslog jag för honom att han kanske skulle ta en sväng i motionsrummet. Det är väl inget att jubla över egentligen, ett löpband och en motionscykel. Efter lite övertalning gick han dit, lika hängig som vanligt med fötterna släpande efter sej, och muttrade ”jaha, och vad ska det här ge”. 20 minuter senare ”flaggade han på” och meddelade att han ville gå tillbaka till sin cell.

Döm av min förvåning då jag öppnar dörren och möts av ett leende. Ett leende som når ögonen på en människa jag inte ens sett liv i förr! Han är rosig om kinderna, svettig och tilltufsad, tittar på mej och säger: ”Lisa… Det här var nästan kul. Vet du, det känns så himla bra! Va konstigt!”. Sen går han, rak i ryggen och med lätta steg, in i sin cell, vänder sej om, ler igen och säger tack.

Träningsglädje… Behöver jag säga nått mer? För er som inte upptäckt lyckan som ett riktigt ordentligt endorfinrus för med sej kan jag bara säga en sak: Prova! Jag sätter min högra hand på att ni inte kommer ångra er!

Det var det jag ville säga. Sen ska jag juh såklart berätta hur jag och Lina känner varandra. Det är en ganska lång historia, men för att göra den kort: Vi träffades i Kosovo, pratade knappt med varandra, åkte hem från Kosovo, hittade igen varandras bloggar, upptäckte hur lika vi egentligen var, började prata om allt mellan himmel och jord… och på den vägen är det. Och för er som inte tror att Lina kommer klara sej där nere i Holland säger jag bara: Ni känner henne inte. Har hon bestämt sej för nått så blir det så! You go girl!:)

(Ja just det, jag heter Lisa förresten. Vet inte om jag är nämnd i bloggen nån gång, så nått alternativt namn vet jag inte om det finnsJ Tack för att jag fick låna er en stund!)