Ju mer jag läser det mina vikarierande sommarbloggare skrev, ju mer rörd blir jag. När jag kom på tanken var det inte för att de skulle skriva om mig. Inte alls.

Men så många fina ord, jag vet inte riktigt hur jag ska kunna tacka.

Jag bäddar helt enkelt in orden i hjärtat och tar fram dem när jag tvivlar på mig själv nästa gång.

Jag är så väldigt tacksam att jag har vänner och familj som er.
T A C K!

Det är ju bra att man är så lättskrämd att man nästan kan skrämma slag på sig själv. Hm.

Hjärtat gjorde en rejäl volt i bröstet när jag kom ut i vardagsrummet nyss och i ögonvrån såg något stort och svart stå på balkongen och "titta in".

Det var sovsäcken jag själv riggat upp på det ihopfällda parasollet för vädring. Bra där.

I övrigt börjar det klia i mina fingrar, jag måste gööööra något.
Storasyster anser att jag bör städa mina köks-, städ-, kläd- och linneskåp. :)

De ser ut som en katastrofzon. Meeeh. Sånt är ju supertråkigt.

Men å andra sidan kommer jag börja klättra på väggarna typ i morgon om jag inte gör något radikalt, så det får väl bli städning antar jag. I brist på annat. Har jag tur får jag svänga till Dalarna och fika med Lilleman på torsdag i alla fall. Alltid något!

Jaja. Jag städar väl då!

Tur jag ska börja träna igen i morgon, annars hade jag blivit galen. :)

Så har jag semester på riktigt. Förra veckan var ju inte direkt någon semester.. ;)

Idag har jag tagit tag i saker, ringt och fixat och sen har jag varit på stan och klippt mig. Jätteskönt.

Nu vilar jag min fot, för det var ingen höjdare att gå på stan ens i sandaler.

Dumma häl.

Nu ska jag fortsätta med den väldigt välbehövliga men ack så tråkiga sysselsättningen; tvätt. Allt jag hade med mig till Holland är nämligen fuktigt och luktar inte precis hallonbåtar. :/

Har fått tillbaka en nyvaxad Skolåda av pappa också, han har meckat med den under veckan och nu inväntar vi bara ett rejält regnväder så ska vi se om den fortfarande läcker som ett såll!

Spänningen är ooooliiidlig. :)

Lördag
Bussen hämtade mig kl 6.30, storasyster var snäll och skjutsade mig och min monsterpackning.
Väl på bussen sov medpassagerarna som stenar, de hade varit på väg sedan tidig fredagkväll.
Norrland är stort!
Fick en plats ordnad och somnade. På väg in i Hufvudstaden åkte vi vilse och hamnade på Karolinska. Ödets ironi, det var ju där jag hamnade för ganska precis åtta månader sedan med trasig fot.

Stannade ganska länge på Klarabergsviadukten, så länge att jag hann få i mig frukost och köpa några böcker att ha på bussen. Stod utanför bussen när en av chaufförerna presenterade mig för familjen W från Burträsk, som sedan adopterade mig och tog hand om mig resten av resan. Kanon!
Dottern i familjen, J,  var också förstagångare, så vi kunde vara nervös ihop.  :)
Nästa stopp var i Nyköping för att tanka, sedan rullade vi ner till Jönköping och efter det var det ett kort stopp i Malmö innan vi lämnade Sverige via Öresundsbron.

Söndag
Jag sov större delen av Danmark, vaknade i Rödby när vi skulle på färjan, sov sedan från Puttgarden tills det var dags för frukost i en liten tysk by.
Vi hann med ytterligare ett stopp i Tyskland innan vi kom till Holland och Nijmegen vid åttatiden på morgonen.
Rullade in på Camp Heumensoord som är en provisorisk camp som byggs upp varje år. Bostadstält, toaletter, duschtält, raktält, stabstält, matsal, öltält, souvenirshop… Allt byggs upp och tas sen ner. Galet.

Bostadstält

Lite lera, en av de TORRA dagarna.. ;)

Toaletter med rinnande vatten.. :D

Mattält.

Öltält

Huvudgatan - Tango South

Blev tilldelad en sovplats i logement Q som dessutom lämpligt nog befolkades av bara kvinnor. :)
Insåg genast att jag hade mycket att lära av proffsen som gått förr, så det var bara att börja lära!

Logement Q

Vi hann med att gå campwalk, lära oss att hitta alltså.
Mina ben hade svullnat rejält på bussen ner så jag la upp dem i högläge så fort jag fick chansen.
Invigning på stadion på kvällen, det var riktigt roligt! Hur mycket folk som helst och massor att titta på. Tänk er OS-invigningen i miniatyr, ungefär.

 Måndag
Först hade vi storsamling i öltältet, hela svenska kontingenten, hemvärnsmusikkåren spelade och alla regler drogs. Efter det var det avresa på utflykt till bl.a ett museum i Groesbekk och till bron i Arnhem, känd som ”En bro för mycket”, från militäroperationen MarketGarden under andra världskriget. Läs mer om det HÄR.
Regnet hällde ner på oss stundvis, mindre underhållande.

Bron i Arnhem

Sedan åkte vi in till stan!

Hem och packa för morgondagen, tejpa fötter och lägga sig i god tid.

Tisdag
Revelj kl 3. Frukost, sista tejpningen, iväg kl 4.30
Jag hängde med familjen W, när vi kom upp på Nijmegenbron gick solen upp.

Bron framåt

Bron bakåt - folk precis ÖVERALLT.

Luftballonger kom det också.

Bedövande vackert.
Första dagen gick hyfsat smärtfritt. Visst kände jag av mina lilltår men det var ingen större fara. Fick ta ur en sula ur högerkängan för att få plats med foten efter halva dagen bara…

Vi knatade på och kom i mål vid 15.30 ungefär. Då var det duschen som hägrade mest, tätt följt av mat och sedan omplåstring av uppkomna skador.

Onsdag

Revelj kl 3 igen.  Jag kände mig förvånansvärt pigg i benen och ville gärna knata på lite, vilket gjorde att jag tappade bort familjen W vid några tillfällen. Vid första rastplatsen började det regna…
Som tur var så kom det bara en skur, så vi kunde ta av oss regnkläderna nästan lika fort som vi tagit på dem. :)

Efter andra rastplatsen kom E ikapp oss, och hon började prata med  J och blev sedan kvar, på tredje rastplatsen väntade vi för att E och J skulle få sina blåsor punkterade av sjukvårdarna och sen gav vi oss iväg på sista biten in i mål.

När de övriga tog rast fortsatte jag och E ensamma, en konstellation som sen höll i sig. Det är inte ofta man hittar någon man klickar med så grymt! Vi hann lära känna varandra ganska bra på resterande tio mil som vi knatat tillsammans.
 När vi äntligen kom till ”Suckarnas allé” som de sista 900 metrarna in till campen kallas var vi trötta men på väldigt bra humör. :)
Insåg ganska omedelbart att jag, i brist på sula i högerkängan under 1½dag lyckats dra på mig en djup blåsa på höger häl. Så det blev dusch och fotbad och sedan sjukan. Fick hjälp av en norsk sjuksköterska att tömma lilltåblåsorna och lägga på förband på dem över natten. Norska läkaren ansåg inte att hälblåsan behövde tömmas eftersom den i så fall skulle göra mer ont… Så i valet mellan pest eller kolera valde jag att låta den vara.

Torsdag

Revelj kl 3 och gemensam utmarsch kl 4.50, logementsvis. Efter att vi marscherat ut och gjort honnör och allt försökte vi gruppera om oss i allén, och jag kunde inte hitta familjen W, men däremot hittade jag E, och det var då vi bestämde oss för att vi skulle fixa även den här dagen ihop.
Vi klev iväg i ett lite högre tempo än jag hållit tidigare, vilket passade mig utmärkt.
 
På väg mot andra rastplatsen började det ösregna, mindre upplyftande. Detta höll sedan i sig några timmar, när det började rinna på insidan av kläderna insåg man att alla klädesplagg förutom strumporna var genomvåta. Uuuh!
Det hjälpte ju inte precis heller att tredje dagen är en av de allra backigaste, med sju ganska rejäla motlut på vägen.  På tredje rastplatsen satte vi oss knappt utan slängde i oss näring och mutade till oss extra choklad innan vi drog iväg. Efter ett tag upphörde regnet men vi var så blöta att det inte fanns en chans att vi skulle hinna torka.
Vi insåg på väg in mot en defileringspunkt, där man marscherar förbi en massa ”högdjur” och gör honnör, att vi tar lika långa steg, vi haltar på samma vis och det var inga som helst problem att gå i takt. Gött!

När vi äntligen vek in i ”Suckarnas allé” för sista gången småjoggade vi (det enda som inte gjorde ont eftersom man har en annan isättning och en annan viktfördelning då..) och sjöng för allt vad vi var värda ”Hemåt det bär”. Så pass att en brittisk grupp vek åt sidan, garvade och applåderade åt oss när vi studsade förbi, höga på hemlängtan… ;)
Dock studsade jag ganska omedelbart vidare till sjukan och fick bita mig i armen ganska länge under tiden om en av de svenska sjukvårdarna med hjälp av en kanyl tömde min stackars häl…
AAAAJJJJ, säger jag bara.

Fredag

Revelj kl 2, utmarsch kl 3.30 Mörkt och eländigt men jag hade redan bestämt med E att vi skulle gå tillsammans, så det var ingen konst. Vi hakade med hennes gamla grupp en hel del under dagen och sjöng marschvisor och snackade skit, vilket var ett skönt sätt att få tiden att gå.
Det här var dagen då man fick bita ihop mest. Hälen gjorde sig påmind, lilltårna helt avskavda, fötterna var svullna och fulla av värmeutslag och mina allergiska utslag (eftersom jag är allergisk mot tejpen…).
Det var mycket vilja, en hel del våld, men också massor av skratt och spex med publiken.

På väg in i Grave

Rastplats 2, dag 4

Ja, just det! Informativa skyltar. :)

Finfrämmande - Rikshemvärnschefen minsann!

Sista rastplatsen innan mål!

Full av sånna där.. :/
Vi peppade varandra och när vi började närma oss målet kändes det overkligt att vi verkligen klarat det!
Men i mål kom vi. In på Charlemagne marscherade vi, ut över gräset, hittade de svensk/dansk/norska flaggorna och ramlade ihop i varsin liten hög på gräsmattan. ÄNTLIGEN!

Mål!

Sedan var det bara att hämta medaljen, äta, stretcha, vila och sedan bar det av på inmarsch till staden för att defilera för alla generaler.
Vid det laget var jag stel, öm, hade ont i princip hela kroppen och var mindre motiverad att marschera i takt i fyra kilometer, men det gick det också.
Naturligtvis öppnade sig himlen och det ösregnade som besatt.
När den officiella FINISH dök upp över vägen och det var slutet på 17,2 mil, då grät jag.
Av glädje över att det var över, att jag faktiskt orkade och av smärta när alla mina muskelfästen samtidigt var på väg att ge upp.  
Efter lång väntan kom jag med en buss till campen, kastade mig i duschen och fick tillbaka lite livsgnista i musklerna.

Lördag-söndag

Revelj kl 5. Packade, baxade iväg allt till bussen, vi lämnade campen kl 7 och sen sov jag tills det var dags för frukost i Tyskland…
Vi färjade över till Danmark, rullade över Öresundsbron runt kl 20, åt glass på Shell, lämnade av E och lite annat folk i Jönköping vid midnatt, rullade in i Stockholm strax före kl 4 och när klockan precis passerat 6 så lämnade bussen av mig vid min väntande taxi. Ungefär en timme senare låg jag nedbäddad i min egen säng!

Hej Sverige!

Så där. Nu vet ni! :)

Svaret på frågan var alltså "Bra - men lite skadeproblem". Mina skador var nämligen väldigt små om man jämför med många andras. Av ca 255 startande svenskar fick 24 bryta och väldigt många av de som fullföljde gick på starka smärtstillande. Så jag är nöjd med min insats. :)

Hem ljuva hem!

Jag ska sova lite innan jag berättar om marschen, men jag måste bara få vara lite så där självupptaget skrytsam;

Till alla som inte trodde att jag skulle klara det säger jag;

VAD VAR DET JAG SA?

Allt går, med vilja, våld och vaselin.

Eller vilja, våld, världens bästa sällskap och tejp...

Nu - sova. Älskade säng, vad jag saknat dig.

Alla problem får vänta att tag till.

Så är det blogginnehavaren som talar igen, live från bussen i mörkret norr om Jönköping. Som ni redan läst är jag i mål. 17,2 mil senare. Jag har fått min medalj, jag har gått paraden, jag har gråtit över mållinjen. Av glädje och av smärta. Jag berättar mer senare idag. Vill passa på att tacka mina vikarier, ni har gjort ett kanonjobb!! Tack!Vi hörs, nu ska jag sova. :) 9 timmar kvar...

Idag är det en extrainsatt inhoppare istället för mamma Ulla-Britt, som hade lite problem med nätet tror jag. Sånt som händer! :) Jag tackar för förtroendet att ersätta henne, men hon visste tyvärr inte vad hon gav sig in i...

Eftersom jag har lite dåligt minne (alzheimer light?) så minns jag inte när jag träffade Lina första gången, men jag tror det var så sent som förra sommaren, på en fest hemma hos hennes storasyster. Jag visste ju redan vad hon var ute på för äventyr, (Kosovo) men fick då oxå chansen att prata med henne om det. Sen började jag följa hennes blogg. Det var en fascinerande/spännande/farlig

värld för en som aldrig skulle våga själv.Nu i efterhand har jag även fått se en film om hur tråkigt dom kunde ha det ibland, å jag skrattar fortfarande när jag tänker på den tristessen... ;)

När hon kom hem till Sverige kändes det lite för privat att läsa den, eftersom jag ju faktiskt inte kände henne, men jag kunde inte låta bli att kika in ibland, särskilt för att titta på hennes bilder. Jag är själv mycket intresserad av fotografering, och Lina har verkligen öga för sånt, så jag tittar och inspireras av hennses fantasifulla och fina bilder av enkla ting. Särskilt naturbilderna från

hennes "små" promenader häromkring (träningslägret inför marschen...) och hennes tripp till Abisko.

Efter hemkomst från A träffades vi av förklarliga skäl ganska ofta, och det var en otroligt jobbig och tung period, men inget ont som inte har nåt gott med sig!

Jag fick i allafall upptäcka att Lina är en kanontjej, men jag är inte förvånad eftersom jag känner båda hennes systrar sen lång tid tillbaks, och dom är ju likadana! Jag skriver gladeligen på syster-adoptionspappren, för då kanske det finns hopp om mig oxå!! :)

Man har nu även fått en inblick i hur posten och dess utdelare fungerar. Det är ju oxå intressant, eftersom man bara ser att posten ligger på hallmattan där hemma annars. Eftersom hon inte kör i mitt kvarter, så kan jag väl inte lasta henne personligen för att jag bara får räkningar och annan tråkig post, men nog borde hon väl kunna göra NÅNTING åt detta? Ska prata med henne om det när hon kommer hem.

Kommer hem ja, hem från det senaste äventyret. Ska bli kul att höra om allt som har hänt, för det har väl knappast varit nån semester! Men det visste hon redan innan hon åkte. Eftersom jag själv är en riktig soffpotatis så är jag galet imponerad av hennes bedrifter. Dom enda skador jag kan dra på mig är väl liggsår då... :) Inga blåsor på fötterna i allafall...

Man ångrar bara sånt man INTE har gjort!

Tack å hej, ser fram emot en utförlig rapport från Holland snart!! Å jag tror det är min tur att fixa käk nån kväll!!

Over and out och trevlig helg!

//Pryon Lena

Har just sett på Facebook att Lina gått i mål där nere i Holland. You go girl!

Är nog mest stolt över att hon inte lyssnar på dom som säger att hon inte kan. För själva grejen att gå 4x4 mil är helt normalt i den värld jag lever i, tufft och tungt men fortfarande helt normalt att utsätta sig för. Så klart man måste testa sina gränser och gärna flytta fram dom lite!

Så vem är jag då och varför tycker jag det?

Sara heter jag och jag tror inte att jag har blivit kallad något annat här. Jag lärde känna Lina när hon kom ner och tog över min tjänst i Kosovo. Jag var alltså Lill-postis på KS16. Tyckte först det var knepigt att någon annan skulle ta över mitt liv, men efter 5 minuter med Lina så var allt sånt glömt. Vi pratade i munnen på varandra i flera dagar, och inte var det tjänst vi pratade precis..;) Jag har alltid älskat friluftsliv och fjäll och gjorde min första säsong här uppe 1999. Numera jobbar jag som Husfru i Abisko och var följdaktigen den som drog upp Lina hit i vintras. Var lika roligt som innan att träffa henne och det var synd att hon blev tvungen att åka hem. Hoppas på att hon kommer tillbaka snart..

Jag tänkte berätta lite om hur det är att leva och arbeta här uppe, långt ifrån allt eller väldigt nära beroende på vad man vill ha.

Till att börja med så arbetar vi för fullt när alla andra är lediga. Dvs vi har som mest att göra nu under semestrarna och så blir jag ledig i november någon gång. Arbetsdagarna är intensiva men det är resten av tiden också. Vi i personalen (45 personer) äter, sover och arbetar tillsammans vilket inte alltid är helt friktionsfritt precis. Tidningarna kommer några dagar sent och internet är lika långsamt som ett gammalt telefonmodem. Veckodagar existerar inte och helg är det ingen som vet vad det är, allt är ju lika öppet eller stängt oavsett när. Här talar vi om 'ledigheter' istället för helg och framförallt vad man ska göra då.

Och nu kommer vi till den största anledningen till att jag har blivit kvar här uppe. Alla mina lediga dagar är jag ute. Det finns alltid något nytt hörn av fjällen att upptäcka! Så det är på med ryggsäcken direkt efter jobbet och iväg. Vandra och tälta två nätter och sen komma hem, packa upp, sova, iväg till jobbet och börja planera nästa tur för det är ju bara fyra dagar kvar innan man är ledig igen.. Man blir lätt lite sliten ;) Men oj vad det är värt det! Jag älskar mitt Abisko och känner lyckopirret i magen varje morgon då jag går till jobbet: 'Tänk att just jag får vara mitt i detta vackra!'

Dock är det långt till hem, familj och vänner ibland. Även jag sätter mig på tåget då och då för att i all hast komma hem och bara finnas till och bli kramad på lite. Eller bara för att få en helg i Stockholm med högklackat, nagellack, fest och civilisation.

Det får nog vara allt från mig. Är sent och dags att sova efter ännu en lång och hädelserik dag, och klockan ringer som vanligt 05.20 i morgon bitti :/ Måste bara bjuda på en bild ifrån den tur jag och en kompis gick iväg på tidigare i veckan. Vi gick upp till Lapporten efter jobbet på söndagen. Nästa dag gick vi upp på höger sida av den vackra dalen och fick oss en underbar kammvandrig. Dagen därpå gick jag upp på vänsta sidan innan jag packade ihop och gick hem. Visst är det vackert!?

Tack för att jag har fått låna er en stund och om igen; Grattis till väl utfört uppdrag Lina! Du är bäst!!!!!