Det är bara att konstatera; jag ska hålla mig till att äta, träna och på sin höjd läsa böcker resten av månaden.

Allt annat gör så förbannat ont.

Så har jag äntligen återsett mitt älskade Hemlingby.
Spåren jag slet i fem dagar i veckan hela förra sommaren, slavandes under herr E's suveräna schema.
Tanken var att jag skulle gå sexkilometersspåret i raskt tempo, med ny musik på Ipoden och gå in mina nya Asicsskor.
Well. Det var innan Förståndet (F) och Kroppen (K) började sin konversation...

(F) - Det är bra att gå, för du har ju sprungit på hårt underlag två dar i rad. Man måste vara rädd om benhinnorna!
(K) - Mhm, gå är jättebra.
Men när jag gått fram till första femhundrametersmarkeringen började det grölas...
(K) - Bla, bla, tråååkigt! Det är tråååkigt att gå!
(F) - Men, det är ju bra!
(K) - Men det vore ännu bättre att bara provjogga lite, kolla om foten hänger med på ojämt underlag... Lite? Snälla?
(F) - Okej då! Lite jogga! Till nästa markering!
(K) - Jiihoo!
Sen var det klippt. En markering blev två och tre och fyra...
Upp för backarna studsade jag i lite högre tempo och det flöt på som bara den.

(F) - Men nu då! Gå sista biten då, varva ner..!
(K) - Gå?! Nu?! Är du inte klok! Nu är det ju bara monsterbacken kvar!

(F) - Just därför, akta lårskadan. Inte bra!
(K) - Ääääh! Fegis! Om du springer upp får du milkshake till efterrätt ikväll.

(F) - Mmmmm milkshake!
Och sen sprang jag. Som en dåre. Hela vägen upp för sista monsterbacken och sen var jag framme. Stretch på det och sen hem och duscha. Kan inte bli bättre. Dock lämnade de nya skorna ett snyggt skavsår efter sig, but hey, det var väl därför de uppfann plåster?

Nu har jag ätit kvällsmat och ska diska undan innan jag sätter mig med den efterlängtade milkshaken och tittar på "Ensam mamma söker" eller vad det heter.
Jag undrar varför det inte finns något som heter "Ensam brevbärare söker" för jag skulle lätt ställa upp. Börjar bli jobbigt att vara ensam när gud-alla-människor verkar ha drabbats av tvåsamheten. Hm.
När är det min tur?

Och dagens löpning gav mig ett nytt rekord att slå. Kapade 1 minut och 20 sekunder. Jag kan ju!

Vad är det du brukar säga, herr E, det sitter i huvudet och inte i benen?

WHOHO!

I morse när klockan ringde tittade jag upp helt förvirrat och funderade varför jag ställt den så okristligt tidigt när jag faktiskt har semester.
Kom på vad, eller rättare sagt VEM det berodde på och morrade lite i kudden.
Jag blev nämligen jätteinspirerad att springa en sväng på morgonen (ja, jag vet att det låter otroligt!) när jag läste Lisas blogg igår. Hm.
Så det var bara att pallra sig ur sängen och leta reda på lite kläder som passar att springa i när det är två minusgrader.
Det blev till slut, efter att jag vänt upp och ner på halva lägenheten, försvarets extremt snygga långkalsonger, mina nya tights från Nike och matchande jacka från Craft. Såg inte förrän i morse att de matchar. Tokigt.

Anledningen till att jag blev så inspirerad var bland annat för att hon skriver att träning är en bra "humörhöjare" och jag kände att det var dags att sluta ligga i sängen och tycka synd om mig själv över saker jag ändå inte kan göra något åt, så det var en bra kick. Och jäklar va bra det fungerade! Jag har varit idel solsken hela dagen...

Det var isigt fläckvis så jag fick ta det lite lugnt, men såg redan när jag sprungit halva sträckan att jag låg riktigt bra till i tid, och när jag spurtade fram till ytterdörren hemma trodde jag knappt mina ögon; jag hade tangerat mitt personbästa från förra året då jag sprang fem dagar i veckan..! Jag som inte sprungit ute sedan jag pajjade foten i juni och knappt ett dugg före det i år heller.
För att inte härma Lisa alldelens hade jag dock mitt fotledsskydd på mig så att jag hade lite mer stöd på den gamla stukningen, och det fungerade klockrent. Det enda dumma var att jag kände av min skada på baksida lår ganska mycket efteråt, jag måste komma ihåg att köra mina rehabövningar nästa gång jag är på gymmet. Och stretcha bättre... Som vanligt!

Efter att ha skickat en ansökan, på ett jobb jag håller tummarna för att jag får trots att det är i Malmö, åt jag frukost med favorityoghurten äpple/vanilj/kanel och sedan satte jag mig i Skolådan och rullade mot Barkarby. Fick sällskap per telefon av min storasyster större delen av vägen, det var kul!
I Barkarby gick jag direkt till "Tag-själv-lagret" för att se att hyllan verkligen fanns där, och det gjorde den, tack och lov. Jag fick även ett ryck och köpte byrån, vilket kanske inte var världens smartaste drag, Skolådan var tungt lastad när jag rullade hem. Det gick inte fort på hemvägen men jag kom hem ordentligt i alla fall.
Det blev rena rama gympasset att få in alla saker i lägenheten, pust, och sen började jag bära ner resten av möblerna från vinden.
Har även monterat ihop sängen, helt själv, så nu väntar jag bara att den ska rasa ihop i natt när jag sover som bäst... ;)

Jag har sjukt mycket energi ikväll, jag som brukar vara halvdöd så här dags. Hm! Är väl lika bra att jag ger mig i kast med att montera ihop byrån då!
Om mitt lår vill så blir det en runda i morgon bitti också, innan jag pallrar mig ner till gymmet.

Kram!

Så är jag tillbaka i min tomma tvåa igen.
Tom ja, här finns en enda möbel, och den är dessutom halv.
Jag har min madrass på golvet i sovrummet... Utan sängram.
Det är allt! Får lite lätta flashbacks till för tre år sedan (exakt, idag!) när jag och exsambon separerade och jag bodde så här, i den här lägenheten, i flera veckor.

Deprimerande!

Men, det ska vi råda bot på.
Jag har supersnygga golv nu, bara en sån sak. Nu behöver jag bara bära ner alla möblerna också så... Just det. Mer bära!
Hm! Tur jag har en snäll pappa...

I morgon ska jag och Skolådan ut på äventyr, vi ska till Barkarby och köpa en bokhylla som jag hoppas att Skolådan pallar att frakta hem.
Skolådan var för övrigt hur snäll som helst och drog Statoils största monstersläp i söndags och hjälpte fröken K att frakta en säng hela vägen tillbaka till Ikea. Det gick  i n t e  fort - vi kom upp i 75 km/h på riksvägen, med plattan i mattan, men vi tog oss dit i alla fall! (Och hem, vilket var lättare då släpet var tomt!)
Så nu ska vi prova att frakta en hylla. Och går det vägen blir det en byrå i nästa sväng... Jag har lite projekt på gång, så här i semesterns tecken.

Körde hem från mina föräldrar idag på dan och det var rådimma över hela bygden, nästan som det var över Kosovo på morgonen när jag och Stina var ute och gick. Mer flashbacks!

För att byta ämne helt så var jag och klippte mig igår.
Lugg. Jag har lugg. Hallå ja! Det var inte direkt nyligen jag hade det!
Mitt hår har växt som ogräs senaste året så jag har fortfarande mer än axellångt trots att frisören var tvungen att kapa en rejäl bit för att allt det slitna skulle försvinna.

Bild? Ja... Det kommer när jag vant mig!

Nu ska jag bädda och sen krypa till kojs. Kram!

I min hall ser det numera ut så här;

Ja, mina drygt 700 böcker har fått flytta.
Till hallgolvet.

Jag mailade min hyresvärd idag och funderade lite över när det var dags för rust, jag hade ju beställt nya golv, plastmatta i vardagsrummet och kanske parkett i sovrummet. Han hade sagt att jag skulle ringa när jag var hemma, så det gjorde jag.
Det tog fem minuter så ringde de och en timme senare stod golvläggaren på knä och mätte mitt golv. Hm.
Sen säger de "Vi ses på onsdag morgon då!" och då höll jag på att smälla av...

Det fina i kråksången är dock att de lägger parkett i BÅDE sov- och vardagsrum. Det gick att lägga även i vardagsrummet, det enda som blir är att jag får en liten kant in till kokvrån och sen plastmatta i den vrån, men det kan jag leva med.

Så nu lyssnar jag på Abba på högsta volym och försöker tömma min lägenhet så gott det går innan min högt älskade far kommer och undsätter mig i morgon för det tunga arbetet med att bära upp bokhyllor, säng, tv-bänk, skrivbord, TV, barbord etc. på vinden.
Tackvare min fantastiska fastighetsskötare så har jag, tio minuter efter att jag ringt honom, två extra vindsförråd till låns.

Saker och ting flyter på!

Så är jag hemma igen. Det är svårt att ta in.
Hemma i min egen lägenhet, i mitt vardagsrum, i min soffa.
Jag sitter i skenet av tända ljus och blickar ut över det kaos som blir när man packar upp paket och kartonger efter sju månader.
I morgon blir det tvättdag, så att det kommer in kläder i skåpen i stället för att ligga i högar på golvet.

Sista dagarna i Kosovo gick snabbt och dagarna tillbaka på Livgardet gick ännu snabbare.
Vi landade en timme senare än beräknat, kom hem till ett kallt och regnigt Sverige. De två dagarna flög förbi. På torsdagen hade vi medaljceremoni på ett om möjligt ännu kallare och regnigare regemente.
Det som värmde mitt hjärta den dagen var det faktum att det på andra sidan av repet stod fem av de allra bästa människorna i mitt liv och väntade.
Så när alla män med mycket guld på kragarna pratat färdigt fick jag äntligen springa och krama dem.

Eftermiddagen var värst. Det var hejdådags. Jag höll mig från att börja gråta, men när Nicklas började kunde jag inte hålla mig längre.
Jag kommer att sakna dem så otroligt mycket.

På kvällen åt vi god middag och hade roligt på mässen. Vi hann även med lite bus i form av en raggarrunda i Skolådan och ett sent kvällsmål på McDonalds. Ibland är det fint att ha en snäll pappa och bra kontakter...

På fredag förmiddag var vi trötta och slitna efter en lång vecka och det var så skönt att ta på sig civila kläder, slänga sig i Skolådan och dra iväg. Vi hamnade på Barkarby Outlet och shoppade, det var trevligt.
Kom hem med en hel del fynd!
Sen sa jag hejdå till Stina, eller rättare sagt "på återseende", för vi kommer att träffas mer framöver. Skolådan rullade hem i snöblasket och jag landade hemma på kvällskvisten.

Idag har jag inte gjort mycket av värde. Jag har fixat en ny mobiltelefon för att ersätta den jag slog sönder när jag ramlade hemma på leave i somras, jag har köpt en födelsedagspresent till R som fyllde tolv år och varit på hans kalas. Jag har ätit hämtmat i väntan på att kunna fylla mina förråd med mat igen, måste bara bli av med mina små vänner som flyttat in i min frånvaro först. Blir gärna så när man lämnar sitt hem tomt i sju månader.

Jag njuter av ensamheten samtidigt som saknaden gör ont.
Som tur är får jag prata Kosovo redan i morgon, med en av de bästa.

Vi hörs snart igen.