Så har jag äntligen återsett mitt älskade Hemlingby.
Spåren jag slet i fem dagar i veckan hela förra sommaren, slavandes under herr E's suveräna schema.
Tanken var att jag skulle gå sexkilometersspåret i raskt tempo, med ny musik på Ipoden och gå in mina nya Asicsskor.
Well. Det var innan Förståndet (F) och Kroppen (K) började sin konversation...

(F) - Det är bra att gå, för du har ju sprungit på hårt underlag två dar i rad. Man måste vara rädd om benhinnorna!
(K) - Mhm, gå är jättebra.
Men när jag gått fram till första femhundrametersmarkeringen började det grölas...
(K) - Bla, bla, tråååkigt! Det är tråååkigt att gå!
(F) - Men, det är ju bra!
(K) - Men det vore ännu bättre att bara provjogga lite, kolla om foten hänger med på ojämt underlag... Lite? Snälla?
(F) - Okej då! Lite jogga! Till nästa markering!
(K) - Jiihoo!
Sen var det klippt. En markering blev två och tre och fyra...
Upp för backarna studsade jag i lite högre tempo och det flöt på som bara den.

(F) - Men nu då! Gå sista biten då, varva ner..!
(K) - Gå?! Nu?! Är du inte klok! Nu är det ju bara monsterbacken kvar!

(F) - Just därför, akta lårskadan. Inte bra!
(K) - Ääääh! Fegis! Om du springer upp får du milkshake till efterrätt ikväll.

(F) - Mmmmm milkshake!
Och sen sprang jag. Som en dåre. Hela vägen upp för sista monsterbacken och sen var jag framme. Stretch på det och sen hem och duscha. Kan inte bli bättre. Dock lämnade de nya skorna ett snyggt skavsår efter sig, but hey, det var väl därför de uppfann plåster?

Nu har jag ätit kvällsmat och ska diska undan innan jag sätter mig med den efterlängtade milkshaken och tittar på "Ensam mamma söker" eller vad det heter.
Jag undrar varför det inte finns något som heter "Ensam brevbärare söker" för jag skulle lätt ställa upp. Börjar bli jobbigt att vara ensam när gud-alla-människor verkar ha drabbats av tvåsamheten. Hm.
När är det min tur?