Så är jag hemma igen. Det är svårt att ta in.
Hemma i min egen lägenhet, i mitt vardagsrum, i min soffa.
Jag sitter i skenet av tända ljus och blickar ut över det kaos som blir när man packar upp paket och kartonger efter sju månader.
I morgon blir det tvättdag, så att det kommer in kläder i skåpen i stället för att ligga i högar på golvet.

Sista dagarna i Kosovo gick snabbt och dagarna tillbaka på Livgardet gick ännu snabbare.
Vi landade en timme senare än beräknat, kom hem till ett kallt och regnigt Sverige. De två dagarna flög förbi. På torsdagen hade vi medaljceremoni på ett om möjligt ännu kallare och regnigare regemente.
Det som värmde mitt hjärta den dagen var det faktum att det på andra sidan av repet stod fem av de allra bästa människorna i mitt liv och väntade.
Så när alla män med mycket guld på kragarna pratat färdigt fick jag äntligen springa och krama dem.

Eftermiddagen var värst. Det var hejdådags. Jag höll mig från att börja gråta, men när Nicklas började kunde jag inte hålla mig längre.
Jag kommer att sakna dem så otroligt mycket.

På kvällen åt vi god middag och hade roligt på mässen. Vi hann även med lite bus i form av en raggarrunda i Skolådan och ett sent kvällsmål på McDonalds. Ibland är det fint att ha en snäll pappa och bra kontakter...

På fredag förmiddag var vi trötta och slitna efter en lång vecka och det var så skönt att ta på sig civila kläder, slänga sig i Skolådan och dra iväg. Vi hamnade på Barkarby Outlet och shoppade, det var trevligt.
Kom hem med en hel del fynd!
Sen sa jag hejdå till Stina, eller rättare sagt "på återseende", för vi kommer att träffas mer framöver. Skolådan rullade hem i snöblasket och jag landade hemma på kvällskvisten.

Idag har jag inte gjort mycket av värde. Jag har fixat en ny mobiltelefon för att ersätta den jag slog sönder när jag ramlade hemma på leave i somras, jag har köpt en födelsedagspresent till R som fyllde tolv år och varit på hans kalas. Jag har ätit hämtmat i väntan på att kunna fylla mina förråd med mat igen, måste bara bli av med mina små vänner som flyttat in i min frånvaro först. Blir gärna så när man lämnar sitt hem tomt i sju månader.

Jag njuter av ensamheten samtidigt som saknaden gör ont.
Som tur är får jag prata Kosovo redan i morgon, med en av de bästa.

Vi hörs snart igen.