Jag hade laddat för en dålig dag.
Men den blev sämre än väntat, fast ändå hade jag något slags flyt där i mitten...

Började dagen med pump. Nytt program, tokjobbigt. Armhävningar och upp och ner och upp...
Annorlunda, djupare utfall som fick min fot att säga nejnejnej. Fick improvisera.
Men kul hade jag. :)

Tittade in på postkontoret och lirkade fram mina papper som sagt. Tror kollegorna där var väldigt glada att mina papper äntligen kom så de slipper ha mig grävandes i sina högar nu.
"Den här högen då?" "Neej, det är 33." "Den där då?" *gräva, gräva*
De drog en kollektiv lättad suck när jag jublade i morse. :)

Gasade hem, läste papper, ringde samtal, insåg att klockan var väldigt mycket, kastade mig i duschen och ungefär då, när jag inte hade någon tid över huvudtaget, då ringde min snälla mamma som i princip fick höra "aaaaah, jag hiiinneeer iiinteee". Eller nåt i den stilen.

Kastade mig på cykeln och drog iväg till jobbet. På vägen hände det dock en grej som jag först inte reflekterade över, som jag senare feltolkade och som jag nu är lite fundersam över.
Jo, jag mötte nämligen en tjej på cykel. Tittade inte direkt utan hade allt fokus på att ta mig till jobbet i tid. Hann väl se halvlångt brunt hår, en väldigt snygg kappa och.. Ja, inte så mycket mer.
Vi passerar varandra utan problem och efter det hojtar hon något. Högt. Ganska argt.
Efter som det var mitt i stan och rätt mycket folk tänkte jag inte så mycket på det.
Kom till jobbet på slaget nio, slängde in min ledighetsansökan och stack iväg ut på företagssväng.
Fick ett sms från en vän, som uppenbarligen har för lite att göra på sitt jobb (eller...?) och därför läser en blogg som jag slutat läsa för länge sedan. I bloggen stod det att skribenten mött mig på vägen till jobbet.
Och eftersom hon har all rätt och anledning att vara arg på mig, tro mig, all anledning, så kopplade jag direkt.
Det måste vara henne jag mötte. Måste vara hon som hojtade. Gulp. 
Och jag bara pinnade iväg. Som en fegis. Bra jobbat.
Så jag läste också. Kände mig som ett pucko. Försökte släta över på ett sånt där märkligt sätt som bara jag kan komma på. Det var väl inte helt lyckat. Kan man säga. Det var nämligen inte hon som hojtat. Det var inte där hon sett mig.
Nähä. Men hon lät i alla fall inte så väldigt arg. Som tur var.
Så nu undrar jag bara vem det var som hojtade. Vad hon ville. Och var hon köpt kappan...

Nå väl. Efter denna något traumatiska nästan nära-döden-upplevelse så här i efterhand så fortsatte jag jobba.

Klarade företagssvängen utan större katastrofer (hann även prata med min mamma i lite mer sansat tempo) och sen in, hämta mer post och galna mängder reklam och sen ut igen.
Rödorangea höghus väntade. Kommer fram och inser att alla bommar är låsta så det går inte att köra fram till husen. Släpa allt från bommen och in? I don't think so. Jag jobbar inte så. Punkt.
Så det fick bli lite åka på cykelbanan. Som det är tak på. Kryssa mellan stolpar och arga pensionärer och le, le, le och se puckad ut (inte så svårt, jag är ju egentligen blondin! :P)
Klev rakt in i ett stort gräl, om hissen, i en trappuppgång mellan tre personer och en uppsättning ambulansförare med tillhörande bår och i anslutning till den en väldigt full farbror med blod på.
Orkade inte stå där och lyssna speciellt länge utan dirigerade ganska snabbt ut ambulansförare + bår + farbror och hystade sedan in folket med packning och allt i hissen och åkte. Lyssnade med ett halvt öra och nickade och log och sa ja på rätt ställen när de pratade i hissen. :P
Hann nästan köra klart allt så kom bollsparkande föredetta grannen och hjälpte mig. Han och lilla S fick ta två kåkar och jag fick köra klart resten och sen åka in, hämta säckar, byta nycklar, kasta mig ut, tömma lådor, åka kors&tvärs, in, lasta ur allt, fixa med alla tömningssäckar, lasta vagnar och sen ääääntligen äta lunch.
Då var klockan 16.45 Jag slutade kl 17 egentligen.. Hm.

Cyklade hem utan missöden, men insåg i backen från sjukhuset att min energinivå inte tillät någon spinning idag. Inte en chans. Så det fick bli en lugn kväll och läggning med pensionärsvarning idag igen och spinning innan jobbet i morgon. I morgon jobbar jag kväll, igen.
Men vet ni? Det är helt okej. Det är bara EN dag kvar!

Så nu är det jäääkligt nära!
En liten skitig brevbärare blir snart en liten skitig stabsass. :)

Utan grad men med en rätt schysst lön... Så kan det gå.
Moahaha.
Jag ska bara överleva en dag till on the highway to hell så är jag där.

Mina inryckningspapper har kommit.

Ä n t l i g e n!

Nu blir det till att fylla i papper i vänstervarv...

Idag är en sån där dag som vi internt brukar kalla highway to hell. En riktig skitdag liksom.

Vi har laddat mentalt sen i tisdags, efter den där lilla chocken Jonas bjöd på "Dubbla lägg, brevbäran, dubbla lägg."
Jäääjks!
Men det är bara att bita ihop. Kavla upp ärmarna. Ta ett djupt andetag. Köra.

Har laddat med sömn, somnade kl 21.30 igår. Frågade faktiskt Långa farbrorn om det var pensionärsvarning att lägga sig kl 20.20, för då var jag på väg i säng och fick ett "Eh, JA" som svar.
Äsch. Det bor en liten pensionär i mig då!

Men eftersom jag inte är som alla andra, så ska jag även ladda med pump innan jobbet.
Så jag är riktigt trött i musklerna redan innan mina tre svängar på jobbet, dubbel reklam, höghus och sånt.
Och när jag sen slutar ikväll och är riktigt, riktigt trött...
Då ska jag köra spinning. :)

Sa jag att jag inte är som alla andra? :)

I'm on the highway to hell - och efter idag är det bara en dag kvar.