..och han är god.

Idag var ingen bra dag, heller. Det slutade med att jag slängde allt jag hade i händerna i golvet, krasch, och gick ut på kajen och grinade.

Ja, som en treåring ungefär.

Men alltså, det går till en viss gräns, jag orkar inte ta hur mycket oförtjänt skit som helst.

Jag vill inte höra att jag inte sköter mitt jobb när både han och jag vet att jag gör sjuhundra gånger mer än alla andra, att jag alltid, alltid ställer upp, hoppar runt, jobbar över, tar kvällsskift, fixar, trixar, donar och grejjar.

Jag sköter för i h-vete visst mitt jobb! Jag gör allt jag kan och lite till, alltid.

Det är djävulskt bekvämt att dra alla över en kam, men sämre ursäkter har jag då aldrig hört.

Men när jag satt där och snörvlade och tyckte synd om mig själv som bäst ringde telefonen.

Man ska inte ropa hej, och vad det heter. Men om allt går som det ska...

Då är det hejdå blå uniform och hej grön uniform.

Snart-snart, jättesnart.

En vinter på Balkan, kan det va nåt det? 

Två till har anmält att de kommer i morgon.

Jippiiiee!!

Det här blir ett kalas hembyn inte glömmer i första taget...