Ja, jag skriker fortfarande och är arg, men det hjälper inte direkt.
Gah.
Behöver dom kloka orden men dom lyser med sin frånvaro, just idag när jag behöver dem som bäst.

Det mesta av det jag är förbannad över kan jag inte berätta om, det hör liksom till saken att det är mycket hyschhysch och så i mitt liv just nu, arbetsmässigt och känslomässigt och livet-i-största-allmänhet.
Så. Jag lämnade veckan ganska nöjd. Lite frustrerad, men med hyfsad pejl på livet.
Bilen spinner som en katt igen. Solen skiner. Det är helg.

Lite irriterad över att fortfarande inte fått koll på det här med avresedatum, eftersom de behagat ändra. Igen. Två olika bud, bara idag. Men ändå. Hyfsat nöjd liksom. Utbildningen är klar och jag är godkänd i alla moment och känner mig säker på vapnen och säker på utrustningen och säker på bilen och säker på att det här går vägen.

Sen ringer telefonen.
"- Jooo, det är X det här, på XX, och jag tänkte säga att dina papper inte är klara så du kanske inte får åka."

Say what?! Nä. Jag har fastnat i myndighetens papperskvarn. Det har gått tre veckor sedan jag skickade in mina papper men nä, dom är inte klara.
"- Visste du inte det?"

NEJ, det visste jag inte!
Och sen;

"- Men när ska du åka? VA? Vet du inte det?!"

NEJ, det vet jag inte heller!

Så klart. Det är ju den där gröna firman vi pratar om.

Så nu är jag arg. För det är liksom ingen jäkla ordning på nånting och jag är mest bara sjukt irriterad på allting. Och hade det inte varit för att min blivande chef verkar vara helt grymt bra och jobbet verkar vara best thing ever så hade jag sagt tack och hej och struntat i det.

Bilen ja. Den var helt död i tisdags. Totalt tvärtyst. Inte ett knäpp i bilen när man vred på nyckeln.
Planerade besöket hos bästa Anna fick jag ställa in. Tur exsambon kunde lotsa mig till Barkarby på shopping i alla fall för logementet var tomt och tyst och tråkigt.
Vi provade med kablar, J och jag. Inget resultat.
Så på onsdagen meckade vi loss batteriet, körde in det på regementet och med hjälp av J:s kontakter på verkstaden sedan lumpen fick vi tag i en batteriladdare och en spänningspryttel och kunde konstatera att batteriet var helt slut.
Men, det fick sitta i laddaren under tiden som vi hade fordonsutbildning (och geggade ner både bilar och oss själva eftersom vi fick gräva och skotta och spetta sten, eftersom vi liksom...fastnade lite... Men kul hade vi! J lotsade och jag gasade som en dåre...) och sen fick jag hjälp av en farbror på verkstaden att sätta i batteriet och TAHHTAAAA! så lös lamporna. Farbror skrockade och sa att jag glömt lyset på.
Men nä. Så enkelt var det inte. De har hängt sig. Lamporna alltså. Det gick inte att slå av... Alls.
För att bryta strömmen och få lamporna att slockna måste man med hjälp av en skiftnyckel skruva loss minuspolen på batteriet varje gång man stannar.. :) Liiiite meckigt, men det är ju bättre än att stå där utan ström igen!

Så lite kärlek, lite el och en skiftnyckel senare går bilen åter som ett skållat troll. :)

(Farbror + motoravd fick en princesstårta och J är jag skyldig en tjänst, hon får väl inkassera den på plats sen)

Nu håller jag som bäst på att lägga upp kvällens studerande av innebandyträning (skoluppgift) och planera min eventuella avresa som eventuellt blir nästa vecka eller eventuellt veckan där på. Kanske.

Välkommen till mitt liv som soldat. Man hänger in sitt liv på förrådet när man kvitterar ut sina gröna kläder och sen blir man vallad som ett får. Ändå älskar jag det här livet mer än allt annat. Jag måste ju vara konstig någonstans.

...skriker, svär och hoppar jämfota.

Återkommer när frustrationen lagt sig.

Nej, det här är inte precis min vecka.Ligger i sängen på logementet och tycker att livet är lite krångligt just nu. Ute på parkeringen står nämligen en väldigt ledsen bil. Som inte startar trots ihärdig övertalning. 18 mil hemifrån. Åh, va kul. Inte. :(Får försöka göra något åt det idag, vet bara inte hur. Ska dra lite i olika bekanta och se vad de säger... Och sak nr2 som retar mig till vansinne är att de åter backat om mitt avresedatum. Sånt gör mig så grymt frustrerad. Att inte veta alltså. Men men. Pallra sig upp och käka frukost kanske livet känns lättare sen.

Det känns som om jag sovit i 130 km/h också.

Jäklar, vad den natten gick fort.

Hm. Är inte direkt utsövd. Får väl fortsätta lägga mig toktidigt den här veckan också, tur logementsgrannarna är av samma åsikt, kl 22 är det släckt och alla sover inne hos oss... ;)

Blev ingen glass igår, jag somnade helt enkelt på soffan innan jag kom så långt.

Så går det när man ska unna sig något! :/

Nu; frukost, diska, packa ihop det sista, packa ner datorn och skolböckerna och åka till biblioteket.

Åtta-noll-noll står jag redo att förkovra mig i grupprocesser.. Yey.

Just nu lever jag mitt liv i just 130 knyck.

Jag har min inre stressmätare på... om inte tokrött så i alla fall ljusrött.

* Pluggar in tre olika moment, skriver på två olika inlämningsuppgifter och förbereder mig för att skriva en tredje under veckan för denna vecka åker datorn med, all dötid måste användas till att skriva, dock har jag inget nät så ni får ändå ingen uppdatering.. :(

* Lagar tre olika sorters matlådor, är trött på att käka i matsalen, tar med egen mat den här veckan.

* Tvättar och torkar det sista som ska ner i godspackningen.

* Försöker medla mellan arga grannar. Tvättstugebråk. Igen. Orka.

* Försöker få rätsida på vad jag behöver för papper med mig innan jag flyger och vilka jag ska ringa i morgon på vägen ner till regementet för att ordna det.

* Planerar ett samtal till en innebandytränare ang. en inlämningsuppgift till skolan.

* Bollar en intressant men grymt frustrerande konversation per sms med Långa farbrorn. Babe, you're killing me!

I morgon ska jag hänga på låset på biblioteket, fixa det sista jag behöver för att skriva inlämningsuppgift nummer... ja, fyra? Tolv? Sju? Fem? Orkar snart inte hålla isär dom.

Tanka bilen, åka till regementet och kliva i uniformen, vara redo efter lunch.

Nånting säger mig att jag kommer sova som en sten i natt.

Fast först ska jag titta på TV, inte tänka NÅNTING ALLS och avnjuta en kopp glass.

Och det, det är bara ditt fel, min käre farbror.

Du får vara glad att du klarade dig undan så lätt.

Hur var det nu, draken lyfter i motvind?

Järnspikar, vad min drake kommer att flyga snart!

Sitter och pluggar och ramlar över följande citat i en föreläsning;

"Var inte rädd för motgång.

 Kom ihåg att det är i motvind och inte medvind, som en drake stiger."

Så, nu har jag ätit och sovit och är lite snällare igen.
Blir så sjukt grinig när jag inte ätit.

Har lyckats plocka ihop allt jag ska ha med mig ner i morgon, som jag ska godsa, dvs skicka med lastbilen.

Tunga prylar typ böcker, tidningar, en uppsättning sängkläder (mina rosa med Barbie, så klart!), träningskläder, träningsskor etc.

Nu ska jag sticka över till syster en sväng, sen hem och plugga och göra ett prov på nätet. Perfekt sysselsättning när regnet vräker ner.

I morgon förmiddag måste jag panikplugga en grej på biblioteket och skriva klart en uppgift innan jag åker.

Plus att jag måste ringa en massa samtal, iiik. Det blir tajt, tur vi har sovmorgon...

Är det bra eller dåligt att komma på klockan 20:52 att man inte ätit något sedan frukost i morse?

Kanske inte jättebra.

För övrigt är jag lite less på mig själv som aldrig lär mig. Trött på mig själv som fortfarande blir besviken.

Ge upp. Släpp. Glöm.

Delete?