Fick höra följande idag;

"Jag stör mig på att du gör så stor sak av det, när du redan varit med om det en gång".

Jepp. Stör dig allt du vill. Det här ÄR en stor sak för mig.

En jättestor sak.

Så det så.

Vilken dag!

Vaknade i gästsängen i hembyn i morse, fick stadig frukost "vem vet när du kan äta igen!" och drog sen med mamma till hennes jobb för att få min visdomstand urdragen.

Väl där fick mamma, som egentligen var ledig, ta av sig kappan och lägga bedövning på sin inte allt för kaxiga dotter. Det ska nämligen göras på ett speciellt sätt för att jag ska våga vara med. Prinsessbedövning kallas det visst i tandläkarkretsar. (Enkelt egentligen; man lägger bedövningssalva innan man sätter sprutan.)
När det var klart kom tandläkaren in och sa "det här tar tio sekunder" och det gjorde det nästan också.

Tjillevipp så hade jag tandskrället i näven och en bomullstuss i munnen och fick en klapp på axeln. Hm.

Då började jag skratta hysteriskt, va fan är det egentligen jag är rädd för? Ingenting kände jag..!

Världens bästa mamma och världens bästa Håkan. Bättre än så blir det inte.

Men sen kom jag hem, fick meddelande på telefonsvararen att min resa är bokad men än var inte pappren klara, men så ringde jag och se där, nu var alla papper klara! Så nu åker jag snart, det är liksom klart.
Gulp! Nu blev det liiiite bråttom här... Packa&fixa&säga hejdå&åka.

Så hörs vi inte på ett tag så vet ni var jag är. I närheten av en stor svart väska, antagligen.