Ja, jag skriker fortfarande och är arg, men det hjälper inte direkt.
Gah.
Behöver dom kloka orden men dom lyser med sin frånvaro, just idag när jag behöver dem som bäst.

Det mesta av det jag är förbannad över kan jag inte berätta om, det hör liksom till saken att det är mycket hyschhysch och så i mitt liv just nu, arbetsmässigt och känslomässigt och livet-i-största-allmänhet.
Så. Jag lämnade veckan ganska nöjd. Lite frustrerad, men med hyfsad pejl på livet.
Bilen spinner som en katt igen. Solen skiner. Det är helg.

Lite irriterad över att fortfarande inte fått koll på det här med avresedatum, eftersom de behagat ändra. Igen. Två olika bud, bara idag. Men ändå. Hyfsat nöjd liksom. Utbildningen är klar och jag är godkänd i alla moment och känner mig säker på vapnen och säker på utrustningen och säker på bilen och säker på att det här går vägen.

Sen ringer telefonen.
"- Jooo, det är X det här, på XX, och jag tänkte säga att dina papper inte är klara så du kanske inte får åka."

Say what?! Nä. Jag har fastnat i myndighetens papperskvarn. Det har gått tre veckor sedan jag skickade in mina papper men nä, dom är inte klara.
"- Visste du inte det?"

NEJ, det visste jag inte!
Och sen;

"- Men när ska du åka? VA? Vet du inte det?!"

NEJ, det vet jag inte heller!

Så klart. Det är ju den där gröna firman vi pratar om.

Så nu är jag arg. För det är liksom ingen jäkla ordning på nånting och jag är mest bara sjukt irriterad på allting. Och hade det inte varit för att min blivande chef verkar vara helt grymt bra och jobbet verkar vara best thing ever så hade jag sagt tack och hej och struntat i det.

Bilen ja. Den var helt död i tisdags. Totalt tvärtyst. Inte ett knäpp i bilen när man vred på nyckeln.
Planerade besöket hos bästa Anna fick jag ställa in. Tur exsambon kunde lotsa mig till Barkarby på shopping i alla fall för logementet var tomt och tyst och tråkigt.
Vi provade med kablar, J och jag. Inget resultat.
Så på onsdagen meckade vi loss batteriet, körde in det på regementet och med hjälp av J:s kontakter på verkstaden sedan lumpen fick vi tag i en batteriladdare och en spänningspryttel och kunde konstatera att batteriet var helt slut.
Men, det fick sitta i laddaren under tiden som vi hade fordonsutbildning (och geggade ner både bilar och oss själva eftersom vi fick gräva och skotta och spetta sten, eftersom vi liksom...fastnade lite... Men kul hade vi! J lotsade och jag gasade som en dåre...) och sen fick jag hjälp av en farbror på verkstaden att sätta i batteriet och TAHHTAAAA! så lös lamporna. Farbror skrockade och sa att jag glömt lyset på.
Men nä. Så enkelt var det inte. De har hängt sig. Lamporna alltså. Det gick inte att slå av... Alls.
För att bryta strömmen och få lamporna att slockna måste man med hjälp av en skiftnyckel skruva loss minuspolen på batteriet varje gång man stannar.. :) Liiiite meckigt, men det är ju bättre än att stå där utan ström igen!

Så lite kärlek, lite el och en skiftnyckel senare går bilen åter som ett skållat troll. :)

(Farbror + motoravd fick en princesstårta och J är jag skyldig en tjänst, hon får väl inkassera den på plats sen)

Nu håller jag som bäst på att lägga upp kvällens studerande av innebandyträning (skoluppgift) och planera min eventuella avresa som eventuellt blir nästa vecka eller eventuellt veckan där på. Kanske.

Välkommen till mitt liv som soldat. Man hänger in sitt liv på förrådet när man kvitterar ut sina gröna kläder och sen blir man vallad som ett får. Ändå älskar jag det här livet mer än allt annat. Jag måste ju vara konstig någonstans.

...skriker, svär och hoppar jämfota.

Återkommer när frustrationen lagt sig.