Idag fick vi sticka ut i våra LAB'ar till övningsfältet. LAB står för lätt attackbuss. Vi har fått minibussar alltså...
Hm. Mycket förskönande namn på ett rysligt fult och "okrigs" fordon tycker jag... (som föredrar terrängbil - och nej, jag är inte ett dugg partisk).

Nåväl. Vi fick åka LAB ut till fältarbetsbaracken och sen delade vi oss på två täter. Andra och fjärde grupp fick labba vidare till handgranatsbanan där en av kaptenerna höll i vårt formella kast med handgranat m/56.
Vi fick först kasta varsin övningshandgranat igen, för att kolla att vi verkligen har förstått, sen fick vi dela oss i grupper, en grupp i skyddsvärnet en bit upp i skogen och en grupp väntade i fordonen några hundra meter bort.
Jag skulle kasta som fjärde man, och fick sitta i skyddet och vänta. När första smällen från den skarpa granaten kom hoppade vi till allihopa och AP skrek till så vi andra höll på att garva läppen av oss.

Så blev det min tur, AK:n på ryggen, plocka granat, in i värnet där kapten log sitt allra bredaste leende och frågade om soldat K var nervös?
"Kan man säga kapten!" svarade jag då. Då log han om möjligt ÄNNU bredare och sa att det skulle man vara, men att det skulle gå så bra, så bra.
Så tränade vi utrymning av värnet (utifall jag - Gud förbjude!- skulle tappa granaten där!) och sen fick jag aptera granaten.
Det var lika som med övningshandgranaten. I med sprängstaven i mekanismen, på med mekanismen, håll ordentligt... "En handgranat färdig" - "en handgranat färdig!" - "en handgranat ELD" - "en handgranat ELD!!" - ur med sprinten - upp med bygeln - "SPRÄNG KOMMER!!" - iväg med granaten - ner i skydd, kapten lägger sig ovanpå och trycker ner mig ännu längre - "Ettusen, TVÅtusen- Treeee..." och där kom den. Smällen, tryckvågen. Det ljungar till i kroppen av trycket och jag kommer av mig med räknandet.

Vi rätar upp oss och och kapten pekar på det svarta molnet. Där hade jag kastat, mer än godkänt långt bort. Bra. Jag får fippla upp sprinten från backen, plocka upp AK:n och tacka kapten som fortfarande ler. Sen kuta upp till skyddet och le som en sol när jag rundar skyddet och ser de andra sitta och vänta. Det var en höjdarupplevelse!!

När alla kastat får vi göra tätbyte, och de andra kommer i bilarna. De har skyddsmasker på sig... Hm... Visar sig att de andra grupperna övar med tårgas och det driver in över platsen där vi ska stå och vänta med bilarna. Äsch tänker vi, de överdriver nog. Åker iväg, och innan vi ens är framme känner jag hur det börjar klia i hals och ögon. Sliter fort som fanken fram skyddsmasken. Försöker komma ihåg hur det var man spänner den...
Får sen sitta i bilen med skyddsmask på och filifjonka och höra alla granatsmällarna..

Labbar tillbaka, får försenad lunch, byter tät och får börja köra skyddsmasktjänst på allvar. Genomgång av kapten G och tillpassning av mask (som vi redan kört skarpt i!) och sen på med C-vätskeskyddet (plastar in oss alltså). Jag får ordern "Linser UR" och tappar därmed synen så det står härliga till. Får hänga på JP hela dan efter det.
Vi (eller mest jag) lallar iväg till tårgaskammaren och får gå in i den och gymnastisera lite, det går bra, jag känner ingenting. Sen går vi ut, jag snavar över en lös rem runt foten, böjer mig ner och knyter fast den och BOOM så glider masken lite under hakan - in kommer tårgasen, det kliar och bränner och svider i halsen, i ögonen, på huden, överallt!
Neeeejjj!! Det är bara att djupandas i masken, kapten G kommer och tar mig i överarmarna och säger "Du får INTE ta av masken, hör du det? Du får INTE ta av masken!" Nejdå, det har jag inga planer på heller..

Så får vi ta av oss C-vätskeskyddet och så småningom masken, och sen knata tillbaka till fältarbetsbaracken. Vi ska utspisa middag eftersom vi är daggrupp och jag ser ju fortfarande i princip ingenting.
Galet. Det blir många "Kan du... nej just ja, du ser ju inget!", sen utrustar de mig med brödkorgen, säger "stå här!" och sen får jag stå där som ett fån. De säger att jag ser ut som om "lyset är tänt men det är ingen hemma" eftersom jag nästan inte reagerar utan bara tittar rakt ut i tomma luften...

På kvällen förhör löjtnanten oss på läxan från igår, och vi är ganska bra på den. Har lärt oss både Rassoika och de sju S:en.
Men så ska vi ut och köra spaning och då MÅSTE jag i med linserna, ohh va ont det gör! Det svider som eld i ögonen som snabbt antar en stoppljusröd nyans. AJJJ!! Tårgas i ögonen + linser = big no no!


Vi kör spaning i mörkret och lämnar rapport enligt sju S. Sen ska vi marschera hem tror vi, men icke. Vi får labba hem också... Kapten Rö avslutar dagen på ett sätt som bara han kan, med fyrtio soldater som garvar... Klockan är mycket, vi är trötta och kapten Rö spexar så vi skrattar  allihopa. :) Vi skrattar oss genom "höger vänster om"..! Kanonslut på en kanondag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fortsätter att leva livet på : http://www.linaleverlivet.nu, välkommen! ...

Nu har jag bestämt mig.   Från och med nu är denna blogg nedlagd och ligger bara kvar som minne.   Tack för 3,5 fina år, tack för alla kommentarer, tack för uppmuntran när livet varit jobbigt, tack för att ni gjorde mig upprörd nog att kliva ...

Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag att bloggen gjort sitt. Den går på grym tomgång.   - jag kan inte berätta något om mitt nya jobb (eller åtminstone väldigt lite)- hur kul är det för er att läsa om mina fyrtioelva svängar på c...

43 kvadratmeter bostad är fixad i stora staden från mitten av juni.   Åh! ...

Just nu är det väldigt många bollar i luften, hela tiden, på jobbet. Roligt! Drar strax iväg på planeringskonferens, ska bli spännande. Kanske jag får ännu mer att göra? :)I övrigt har jag huvudet fullt av snurr i vanlig ordning, vill gärna komma...