Så är det i den här världen, saker man planerar med människor får plötsligt ställas in, planeras om, det blir "bakåt" och "omfall" och sånt är livet.

Filmkvällen blev inställd på grund av att sällskapet fick nya uppgifter, jobb och då får vi ta film/snacka skit en annan kväll. Vi är ju inte arbetstidsreglerade heller, så det går inte att säkert planera att vara ledig.

Jag jobbar t.ex sju dagar i veckan. Alltid. Inte hela dagar jämt, men igår blev det tjänst från 8-23, rolig tjänst, jo, men tjänst. "I never work on Mondays, I never work on Tuesdays, well, I don't even work on Wednesdays..."
Jo. Det gör jag. Också!

Så därför sitter jag hemma i Corimecen och hänger, spelar GreenDay på Spotify och funderar över livet.

Drar upp planer för jul och nyår, för att kunna närvara vid bröllop i februari, ja, grovplanerar.

Det är många saker man vill men inte allt går att ordna. Dessvärre...

Utanför dunkar musiken. Det är halloweenparty ute på gatan, passerade ett helt gäng med Drakulas, vitsminkade med fejktänder, ett par spöken och en mumie eller två på vägen hem. Galet. :)

Just ja! Mer bilder vill ni ha va?

Så ser mitt hem ut just nu. Jag får mycket kritik för att jag kallar Corimecen mitt hem, de flesta här retar sig på det. Jag säger ju att jag ska åka till Sverige på leave men att jag sen kommer hem när jag åker ner igen.

Vet att jag hade samma diskussion förra gången också, men alltså, för mig är det enkelt, jag är här i X antal månader. Mitt liv utspelar sig här, inte i en tom tvåa i betongen, utan här. Alltså är det här hemma för mig. Just nu.
Det låter konstigt och folk säger "jamen, du har ju hemlängtan, hur kan du ha det om det här är ditt hem?".

Jag längtar inte HEM. Jag längtar efter min familj, efter mamma och pappa och systrar och syskonbarn och Hugo och ja, jo, jag längtar till och med lite efter världens knasigaste katt, även om han bara rivs och käkar torrfoder mitt i natten så man inte kan sova. Jo. Sen längtar jag efter en rad märkliga saker som sågspån (som underlag på löpspår alltså), TV, frisk luft och helt vanlig närhet av andra människor på ett sätt som inte behöver betyda att man är Ni med folk och alltid måste hålla minst en armlängds avstånd.

Kom på mig själv igår kväll, att jag klappade och kramade på mina kompisar på svenska campen när vi var där, bara för att känna att de klappar tillbaka och att man får vara nära en stund. Det låter helt sjukt, men det gör så otroligt mycket.
Jag längtar efter mina vänner där hemma och jag längtar efter de som var här när jag var här förra gången.
Jag tittar efter er varje dag!
Men nej, bilarna körs av andra, det sitter andra vid skrivborden, är andra bakom diskarna, andra som vinkar fram i gaten. Jag gillar dom också, men dom är ju inte ni...

Jag har affischer och foton som ska upp på väggen också, men vi ska snart byta till en annan byggnad när de ska måla här, så jag väntar att sätta upp dem tills dess.

Nu ska jag snart kravla ner under täcket, är trött efter en dag av expeditioner!
När jag kom fick jag för övrigt ut världens äckligaste uppsättningar av sängkläder, även om de är rena, de luktar rent och så, så ser de skitiga ut. De är blankslitna och ser allmänt ofräscha ut helt enkelt. Dessa ska jag sen sova i är det tänkt, tills missionen är slut. Mysigt. Inte!
Så nu har jag varit ner på svenska campen och hämtat ut sängkläder där. Älskade blårutiga påslakanet med vit vikkant och rena fina örngott. :) Oooh...

Har ni märkt att små, små saker ger stora effekter här?! Mmm, så är det! :)

Fina sängkläder, en kram och BREV, det är melodin.

Tack fru From för all hjälp och tack, tack, tack för brevet!

Vill ni andra också göra mig lycklig så kan ni be om adressen.. ;)

PussåGodnatt!

__________________________________________________

Satt och rensade min dator på skräp och snavade över följande text;

" Jag bär med mig våra minnen, jag bär på skratt och gråt, på hopp och tvivel, på glädje och bottenlös förtvivlan, på förhoppningarna och nederlagen, på drömmarna och verkligheten, jag bär med mig dig, och du har alltid en plats i mitt hjärta, men nu måste jag släppa taget för att inte gå under. "

- det där har jag skrivit och menat en gång. Ibland är jag så otroligt mycket klokare än mitt hjärta förstår.

 

Lisa

1 november 2009 12:09

Jag har i smyg försökt luska ut adressen men utan vidare resultat, så jag får väl gladeligen krypa till korset och be om den då... Även om det inte blir samma roliga överraskning:(

http://kramasmera.blogg.se

 

storasyster

1 november 2009 14:07

Hej..vi finns här å vi längtar efter dig åxå-jätte mycket!!!!!!!!!!!!!Här känns d som d står stilla men d gör d ju inte egentligen men men..hoppas att du har en bra dag nu ska vi å jobba på GTK:(kramis
Å du jag lånar din underbara text..

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag fortsätter att leva livet på : http://www.linaleverlivet.nu, välkommen! ...

Nu har jag bestämt mig.   Från och med nu är denna blogg nedlagd och ligger bara kvar som minne.   Tack för 3,5 fina år, tack för alla kommentarer, tack för uppmuntran när livet varit jobbigt, tack för att ni gjorde mig upprörd nog att kliva ...

Ju mer jag tänker på det, ju mer övertygad blir jag att bloggen gjort sitt. Den går på grym tomgång.   - jag kan inte berätta något om mitt nya jobb (eller åtminstone väldigt lite)- hur kul är det för er att läsa om mina fyrtioelva svängar på c...

43 kvadratmeter bostad är fixad i stora staden från mitten av juni.   Åh! ...

Just nu är det väldigt många bollar i luften, hela tiden, på jobbet. Roligt! Drar strax iväg på planeringskonferens, ska bli spännande. Kanske jag får ännu mer att göra? :)I övrigt har jag huvudet fullt av snurr i vanlig ordning, vill gärna komma...