Hur ofta får man ett mail som börjar ungefär så här;

"Hej! Jag sitter just nu i Tajikistan..."

Prova med aldrig, men just ett sånt mail ramlade in hos mig på eftermiddagen. Är min halvtokiga barndomskompis som befinner sig där, mitt uppe i Mongol Rally.  Läs mer här.

Yeah. Tokstolle. :)

Jag fick ta fram Bonniers Världsatlas för att ens hitta på stället. :P

Kom hem efter jobbet, hade tvättstugan och det var bra att få lite träningskläder tvättade. Och jobbarkläderna. De luktade inte hallonbåtar.

Sen la jag mig på sängen och läste en rolig blogg ett tag, innan jag tog mig i kragen och drog till skogen för att springa. Blev åtta kilometer, fick springa ifrån myggen, de var riktigt enträgna ikväll. Hu.
Och precis som du alltid säger Lisa, det är rena terapin för själen att springa. I början valsade tankarna runt i samma banor som senaste dagarna, att det är så synd om mig som inte vet vad jag vill. Och om jag nu mot all förmodan vet vad jag vill så är det synd om mig som inte kommer in på den utbildningen. Jo. Jätte.

Efter ett par kilometer slog den till, blixten i skallen, sparken i mellangärdet, jag har ju lovat att jag inte ska säga att jag inte kan!
Jag kan visst.

Så nu är det slut på ynk och gny. Innan åtta kilometer var över hade jag lagt en ny halvårsplan. Med siktet inställt på två antagningar.
Jag säger nej till Umeå, jag satsar en gång till på det jag verkligen vill.
En gång till. Sen ska jag vika mig för andrahandsalternativen.

I morgon ska jag träna, sen måste jag och Skolådan åka hem till byn, för plötsligt har lådan börjat låta som värsta rallybilen, mmhm, tack för den, är det inte det ena så är det uppenbarligen det andra...

Fixa nytt avgassystem alltså. Hoppla.

Vill ju att lådan ska må bra till nästa helg, då jag har funderingar på att åka ut en sväng. :)

Nej, om man skulle ta och svara den där galningen i Tajikistan då. :)

Först längtar man efter helgen hela veckan, sen när den väl kommer inser man att man inte har något speciellt att göra. Alls.

Knepigt.