Ja, storasyster, det är tur man får skratta på jobbet ibland.
Idag var en sån dag, igen.

Hela dagen har jag fått äta upp något jag gjorde tidigt i morse, hela dagen har jag blivit påmind att jag minsann inte har någon respekt för de äldre...
I morse satte jag mig nämligen i gula bilen för att dra till Nord och hämta boxposten, och trots att jag åkte flera minuter efter herr A och trots att jag lämnade av herr W vid bilfirman så var jag ikapp herr A vid rödljusen före teatern. Han först i kön, jag låg fyra bilar bakom.
Så kan man inte ha det, så jag bytte till den tomma ytterfilen, kom upp jämnsides med herr A just som det slog om till grönt och körde helt sonika ifrån honom. :) DET har jag fått äta upp.
Så får man inte göra! Man måste ha respekt för de äldre. Hm.
Så klart på skoj, men allting jag gjort efter det har vägts ut av det där valet att lägga mig i ytterfilen. Sånt roar vi oss med på mitt jobb!

Förvirringen var inte lika stor idag som igår, men jag lyckades ändå med en del snygga saker, till exempel skulle jag gå från ingång B till ingång C via källargången, men gick åt fel håll och kom upp i ingång A IGEN. Vilket jag inte upptäckte förrän jag kommit till första dörren och fick en vag känsla av att "här har jag redan varit". Mutter!

Nåja. Man kan inte ligga på topp hela tiden.

Jag fick en bra sak gjord på lunchen, var till förrådet och bytte ner mig två storlekar på den gröna uniformen, så nu slipper jag hålla i byxorna med ena handen och AK4:an med den andra.
Fick till och med gubbarna på förrådet att skratta, för första gången NÅGONSIN, när jag demonstrerade precis hur mycket för stor mitt tält till uniform var... Fick först en storlek mindre men det hjälpte inte, vi fick gå ner en storlek till. Roligt, dock måste jag sy om alla mina märken.
Vem kom på att vi skulle ha tre märken utöver kragspeglarna?!

Efter jobbet åkte jag hem och duschade snabbare än vinden, ner på stan igen och sen har jag spenderat en väldigt trevlig eftermiddag och kväll tillsammans med världens bästa mamma, nämligen min. Vi har gått på stan, provat kläder, shoppat lite, ätit middag tillsammans på Java och pratat, pratat, pratat. Jätteskönt med kvalitetstid, precis vad jag behövde.

Tack mamma! 

Och till mannen som sökt anonymitet under olika pseudonymer  och på senaste tiden bidragit med låttexter i kommentarsfältet har jag bara en sak att säga;
"You write such pretty words, but life is no storybook."
Eftersom du är så otroligt mån om att jag ska försvinna ur ditt liv så ser jag det som respektlöst att du hela tiden klampar in i mitt.

Dessutom kan du lika gärna skriva under med ditt eget namn, för det är ändå ingen här som inte fattat att det är du.

Själv har jag en enda text på repeat i skallen igen, så jag avslutar med den.
"So, so what
I'm still a rock star,
I got my rock moves,
And I don't need you,
And guess what,
I'm having more fun,
And now that were done,
I'm gonna show you tonight,
I'm alright,
I'm just fine,
And your a tool,
So, so what,
I am a rock star,
I got my rock moves,
And I don't want you tonight"

Pink - So what.

Så du får helt enkelt sparka på någon annan.

Jag är färdig.

Förvänta er inga kloka ord från mig, ty jag har jobbat mördarskiftet på jobbet idag och känner mig totalt urblåst i huvudet.
Någonstans runt kl 13 slog min hjärna av och efter det har det varit... låt oss säga lite rörigt, för att uttrycka det milt.

Satte mig i bilen, la i växeln, rullade ut från kajen och slogs av tanken "Kanske ska ha någon tomsäck med mig?". Kan vara bra, om man ska tömma 10 brevlådor. I med backen och tillbaka. Rullar ut igen, kommer på att nyckel till brevlådorna också är en fördel. Baah.

Tappar mitt stift med "Försvarets hudsalva" på golvet i bilen och hittar det inte. Dock hittar jag en tidning som skulle ha varit utdelad för fem dagar sedan, reklam sen i december, jobbets förlorade mobiltelefon och ett stift med just "Försvarets hudsalva". Fast det var inte det stiftet jag letade efter, utan förmodligen det jag tappade bort för två veckor sedan.
Fyndigt värre.
Hittade dock det nya också, mellan varningstriangeln och reflexvästen tillsammans med lite höstlöv sen förra seklet eller så.

Trött i kroppen är jag också, så att träna är bara att glömma. Orkade ju knappt lyfta väskan med post upp på cykeln idag. Kände mig febrig, frös som en hund och tog inte av mig mössan på hela dagen, inte ens inomhus, åt lunch med fleecejacka och långkalsonger på. Helt normalt för någon som i vanliga fall kan vikariera som värmeskåp.

Så det blev bara promenad till och från jobbet och kanske blir det en sväng till ikväll, måste jaga sinnesfrid, annars blir det en grubbla-vända-vrida-natt.
Det är lite för mycket snurr just nu. Eller för lite snurr, beroende på hur man ser det. Längtan är stor och stark.

Dagens garv; har skrattat halva dan, minst, de är inte kloka någon av dom.

Dagens meningslösaste diskussion; om hurvida jag eller Patrik skulle köra den bra bilen. Jag vann med kommentaren "det är jag värd efter att du lurade på mig sämsta distriktet någonsin häromdagen!". Tydligen fick han lite skuldkänslor. :)

I morgon ska jag köra morgonsväng på firmorna och det är lika roligt varje gång. Sist var jag så vilse, så vilse. Dock skulle jag som omväxling få köra någon jag kört förrut (wheho!) och kan därför lämna stadskartan hemma. Men det är mycket att komma ihåg ändå, det är passerkort, körlista, plocklista, bilnyckel, buntnyckel och komma ihåg att hämta morgonfikalimporna på kondiset åt brandskyddsfirman.

Promenad, matlagning, sova och på det igen alltså.

På torsdag är det en rolig dag förresten, för då ska jag äntligen, äntligen få åka ut och jobba i Skutan! Jaaaa! Jag längtar redan. :)

Så mina vänner där ute, vad vill ni ha för fikabröd den här gången?

Intryck av olika händelser och personers tankar har på senaste tiden fått mig att börja fundera över livet.
Helgen spenderades med näsan i boken ”Alla sa vi skulle dö”, en bok om en vansinnig världsomsegling i en liten Vega – Sally Blue.
Tipset om boken fick jag av en vän som av olika skäl inte längre kan vara just det, min vän, men som trots det lever kvar i mina tankar när jag läser boken.
För huvudpersonen och han är ganska lika. Jag drar stora paralleller mellan deras längtan att kasta sig ut och se något nytt och deras otroliga dragning till det kalla och vilda havet.

Och även om det låter som en helt makalöst idiotisk idé att med livet som insats segla på en liten skuta runt världshaven, kan jag inte hålla med olyckskorparna som kraxar om förlisning och ond bråd död.
Jag kan bara förundras över deras dårskap och deras mod, det enda jag känner är avundsjuka.

För på något vis vill jag också. Jag – som blir sjösjuk så fort jag ser en eka, vill också kunna berätta för mina barnbarn någon gång om det DÄR äventyret.
Jag vet att mina eventuella eskapader förmodligen måste ske på land, långt bort från kojer och master och trasiga förstag. Frågan är bara vad jag ska göra.
Plötsligt känns resan med Jaya, som jag funderat på de senaste åren som en riktig semesterkryssning. Att segla med en båt som går för motor större delen av tiden, i havet utanför Thailand i tre veckor och få alla upplevelser bekvämt lagda i knät, det känns lite för mycket charter. Äventyrslusten är större än så.

Andra i min närhet kan tycka att jag redan haft en stor upplevelse, som packade en kappsäck och for till Kosovo i sju månader.
För de som var med mig där nere är den bedriften inte fullt lika häftig. Även om de här hemma visste att jag hade det lugnt och behagligt så förstår de inte riktigt HUR bra jag hade det. Det var inget äventyr att tala om. Vi gick förvisso skarpt beväpnade bland de civila på så väl flygplats som i livsmedelsbutiken när vi handlade frukt, men det största hotet mot oss var, precis som hemma, trafiken.
Klarade man sig bara levande ur den var hotet inte speciellt stort. KFOR-soldater var en vanlig syn för lokalbefolkningen och de visade för det mesta stor respekt.
Så något utöver det vanliga, absolut, men kanske inte direkt det man berättar för sina barnbarn om.

Jag inser även att mina barndomsvänner rotar sig allt mer, de skaffar barn och hus på löpande band, förlovar samt gifter sig, köper kombi och hund. Kanske är det något jag borde göra också, men av skäl som är pinsamt uppenbara är det inte heller direkt på att-göra-listan just nu. It takes two to tango, som det så fint heter.
För ett svindlade ögonblick hade jag chansen i januari, men tog den inte. För helt ärligt, att hoppa utan fallskärm har aldrig riktigt varit min grej. Fegheten gjorde sig påmind.
Med facit i hand var min önskan om åtminstone ett litet paraply i brist på fallskärm inte orealistisk, men det var det som blev början till slutet. Nödbromsen drogs plötsligt av två händer och det var det bästa, just då.

Men tanken finns där fortfarande. Äventyrslusten har väckts.

Jag har travat på jobbets stengolv i ynka två månader men är redan less. Någon frågade mig för en tid sedan varför jag är så trött på mitt jobb, om det var så att jag inte tyckte att det var ”fint nog”. Vi kan börja med det senare, det är absolut inte något fel på mitt jobb. Jag skäms inte på något som helst vis över det, jag har en yrkesstolthet större än ett kungarike, jag trivs stundvis riktigt bra, framför allt med stora delar av arbetskamraterna.

Men så är det neddragningarna, det är volymtapp som gör att vi blir allt färre som ska försöka upprätthålla servicen som vanligt, det är ett fysiskt tungt arbete som sliter på kroppen. Ständigt negativa tongångar. Sällan något fint att glädjas åt. Det är svårt att hålla motivationen uppe.
Jag fick en gång en besk kommentar från min arbetsledare på Clas Ohlson, som undrade om jag hade tänkt sitta i en postbil resten av livet (sagt efter att jag berättat att jag inte tänkt söka heltid på CO), och JA, är det så att jag blir kvar på Posten hela livet så är det så.

Dög det åt min pappa i över 47 år så duger det alldeles förträffligt åt mig också.

Det är bara det att när man jobbat med samma sak sedan man var femton år gammal så blir man ibland rätt mycket sugen på att se och uppleva något helt annat. Göra något där den ekonomiska motvinden inte blåser fullt så starkt, hela tiden.

Så jag gör vad jag kan, jag söker specialistofficersutbildning och utlandstjänst i så väl Afghanistan som Adenbukten. Jag funderar på att sätta upp ett mål att sträva emot, förutom Tjejvättern i juni. Nijmegenmarschen kanske. Om inte i år så nästa år. Eller varför inte en fjällvandring på semestern? Ja, det tål att tänkas på. Bolla fördelar och nackdelar, väga äventyrslusten mot fegheten.

Jag har också suget, precis som Danjel i boken och som… ja, som Nemo. Både den tecknade fisken i filmen och mannen som inte längre finns i mitt liv.

Hm, min dator dog tidigt, tidigt igår morse och ack - inte kunde jag tro att jag var så beroende av den som det visat sig att jag är.
Jobbigt fenomen.

Ibland är jag även lite för snabb att förbanna min egen dumhet, som när jag letade reda på min gamla laptop men inte kunde hitta strömförsörjningskabeln. Då svor jag över det idiotiska i att inte förvara dessa två saker ihop. Men se, min smarthet var större, jag provade helt enkelt den trasiga laptopens kabel i den gamla och se, det fungerade ju.
Så nu sitter jag här med den gamla datorn vars skärm är ett virrvarr av gröna och röda streck och pixlar och surfar med en internetkabel stadgad med häftmassa. Det är bättre än ingenting...
Hittar filer och texter jag för länge sedan förträngt. Roligt.

I morgon får den nyare av de två följa med till farbror datordoktorn och jag hoppas på ett mirakel. Jag blir säkert fattig på kuppen, men det får det vara värt.

Så hör ni inget av mig på ett tag, hav förtröstan. Jag är bara tekniskt outrustad för tillfället.

I väntan på bot och bättring ska jag återgå till funderingar, mitt kollegieblock som sällan sviker och till att läsa slutet på boken jag sträckläst senaste dygnet,  "Alla sa vi skulle dö".

Så har jag bestämt mig. Bloggen får leva vidare. Jag insåg att jag på slutet bloggat mest för andra än för mig själv, men så är det inte längre.
Nu ska jag skriva för min egen skull, för att jag mår bra av att ventilera och fundera fritt i skriven text. Det här är min ventil, mitt andningshål från verkligheten där ute. Kanske blir texterna djupare än ni är vana, kanske inte.

Så vill ni följa med, varsågod, men vill ni inte så är det helt okej.
Jag skriver som sagt för mig och inte för er.

Så, here we go.

Under nästan två års tid har jag haft en börda på mina axlar. Jag har gjort saker och val som fått konsekvenser för andra än mig själv. Jag har hela tiden varit medveten om att det har varit fel, men ändå inte släppt taget.
Det man inte vet, det tar man ingen skada av, sägs det.
Men, nu vet personen ifråga precis vad jag gjort, och hatar mig för det.
Helt förståerligt, jag hade gjort samma sak i hennes sits.

Men min skuld i den här historien slutar där. För jag har betalat av med alla tårar jag spillt för länge sedan. Jag har aldrig räckt till, jag har gjort allt jag kunnat, provat alla medel, jag har släppt dig fri, jag har kämpat, jag har försökt med allt.
Min otillräcklighet har varit en tung sorg att bära, men nu har jag burit färdigt. Jag är fri.
Jag kommer alltid att minnas de fina sakerna, men jag kommer aldrig mer att sörja över det som varit. Jag är färdig.
Friheten jag möter är stor, ljus och varm. Känslan av att det finns en bra framtid där ute någonstans som väntar på att jag ska upptäcka den, gör mig glad. 

Så välkommen till den nya, något förbättrade versionen av både bloggen och mig. 

"här på gatan där jag gömmer mig
har hösten börjat tidigt
du hör vindarna från slummern
mellan grenar och blad
har du vaknat efter kraschen
har du samlat dina saker
när förtrollningen är bruten
är det dags att ge sig av

inget rinner ut i sanden
för en drömmare från landet
som varit mest i skymningens
flammande brand
en dag står han mitt i askan
med ett litet barn i handen
vilsen som en flykting
i sitt barndomsland

farväl Jupiter, adjö
jag måste läka mina sår
jag ser din singlande snö
dölja spåren där jag går

du vet, kvar fanns ingen undran
ingen lust och ingen skärpa
bara skatteskrapans skugga
och ett svidande drag
vi var starkare än mörkret
vi var snabbare än ljuset
vi var myten om oss själva
Jupiter och jag

farväl Jupiter, adjö...

jag ska sakna din välsignelse
när stormarna rasar
länge ska du fattas
i den vådliga stan
tack för skymningens sånger
tack för nattens alla lögner
tack för rodnaden om morgonen
och drömmarna på dan

tack för kriget mot dom kloka
för virvlarna i håret
tack för svaren på gåtorna
du la i min hand
jag ska minnas dina drömmar
jag behåller dina viljor
jag ska söka dina krafter
i ett farligare land

farväl Jupiter, adjö..."

Text; Lars Winnerbäck

Jag har slut på ord.

Kanske är det här slutet för bloggen, kanske inte.
Jag ska bida min tid och fundera.

Just nu måste jag koncentrera mig på det som faktiskt borde vara viktigast i mitt liv. Jag själv.

Tack för allt så länge. Kanske hörs vi snabbare än ni hinner märka att jag är borta.

Idag var jag på jobbet i nio minuter. Jag hann packa upp matlådan och ställa den i kylen, av med kängor och överdragsbrallor, in på kontoret, tillbaka till omklädningsrummet, på med ytterkläder igen, packa väskan med extra kläder, hämta matlådan och ut i bilen.

Nej, jag blev inte sjuk, jag blev utlånad. Så idag har jag haft en rolig dag, på ett helt annat kontor, på en moped i en helt annan stadsdel än jag trodde när jag åkte till jobbet, med världens roligaste arbetskamrater.
Mer sånt, tack!

Jag har även varit på min storasysters jobb och tränat i deras gymnastiksal, provsprungit foten och det gick över all förväntan. KUL.
Ja, jag var ju tejpad förstås, annars hade jag inte vågat.

Nu måste jag sova om jag ska orka med en dag i kolgruvan i morgon. Huua. Kram!