Intryck av olika händelser och personers tankar har på senaste tiden fått mig att börja fundera över livet.
Helgen spenderades med näsan i boken ”Alla sa vi skulle dö”, en bok om en vansinnig världsomsegling i en liten Vega – Sally Blue.
Tipset om boken fick jag av en vän som av olika skäl inte längre kan vara just det, min vän, men som trots det lever kvar i mina tankar när jag läser boken.
För huvudpersonen och han är ganska lika. Jag drar stora paralleller mellan deras längtan att kasta sig ut och se något nytt och deras otroliga dragning till det kalla och vilda havet.

Och även om det låter som en helt makalöst idiotisk idé att med livet som insats segla på en liten skuta runt världshaven, kan jag inte hålla med olyckskorparna som kraxar om förlisning och ond bråd död.
Jag kan bara förundras över deras dårskap och deras mod, det enda jag känner är avundsjuka.

För på något vis vill jag också. Jag – som blir sjösjuk så fort jag ser en eka, vill också kunna berätta för mina barnbarn någon gång om det DÄR äventyret.
Jag vet att mina eventuella eskapader förmodligen måste ske på land, långt bort från kojer och master och trasiga förstag. Frågan är bara vad jag ska göra.
Plötsligt känns resan med Jaya, som jag funderat på de senaste åren som en riktig semesterkryssning. Att segla med en båt som går för motor större delen av tiden, i havet utanför Thailand i tre veckor och få alla upplevelser bekvämt lagda i knät, det känns lite för mycket charter. Äventyrslusten är större än så.

Andra i min närhet kan tycka att jag redan haft en stor upplevelse, som packade en kappsäck och for till Kosovo i sju månader.
För de som var med mig där nere är den bedriften inte fullt lika häftig. Även om de här hemma visste att jag hade det lugnt och behagligt så förstår de inte riktigt HUR bra jag hade det. Det var inget äventyr att tala om. Vi gick förvisso skarpt beväpnade bland de civila på så väl flygplats som i livsmedelsbutiken när vi handlade frukt, men det största hotet mot oss var, precis som hemma, trafiken.
Klarade man sig bara levande ur den var hotet inte speciellt stort. KFOR-soldater var en vanlig syn för lokalbefolkningen och de visade för det mesta stor respekt.
Så något utöver det vanliga, absolut, men kanske inte direkt det man berättar för sina barnbarn om.

Jag inser även att mina barndomsvänner rotar sig allt mer, de skaffar barn och hus på löpande band, förlovar samt gifter sig, köper kombi och hund. Kanske är det något jag borde göra också, men av skäl som är pinsamt uppenbara är det inte heller direkt på att-göra-listan just nu. It takes two to tango, som det så fint heter.
För ett svindlade ögonblick hade jag chansen i januari, men tog den inte. För helt ärligt, att hoppa utan fallskärm har aldrig riktigt varit min grej. Fegheten gjorde sig påmind.
Med facit i hand var min önskan om åtminstone ett litet paraply i brist på fallskärm inte orealistisk, men det var det som blev början till slutet. Nödbromsen drogs plötsligt av två händer och det var det bästa, just då.

Men tanken finns där fortfarande. Äventyrslusten har väckts.

Jag har travat på jobbets stengolv i ynka två månader men är redan less. Någon frågade mig för en tid sedan varför jag är så trött på mitt jobb, om det var så att jag inte tyckte att det var ”fint nog”. Vi kan börja med det senare, det är absolut inte något fel på mitt jobb. Jag skäms inte på något som helst vis över det, jag har en yrkesstolthet större än ett kungarike, jag trivs stundvis riktigt bra, framför allt med stora delar av arbetskamraterna.

Men så är det neddragningarna, det är volymtapp som gör att vi blir allt färre som ska försöka upprätthålla servicen som vanligt, det är ett fysiskt tungt arbete som sliter på kroppen. Ständigt negativa tongångar. Sällan något fint att glädjas åt. Det är svårt att hålla motivationen uppe.
Jag fick en gång en besk kommentar från min arbetsledare på Clas Ohlson, som undrade om jag hade tänkt sitta i en postbil resten av livet (sagt efter att jag berättat att jag inte tänkt söka heltid på CO), och JA, är det så att jag blir kvar på Posten hela livet så är det så.

Dög det åt min pappa i över 47 år så duger det alldeles förträffligt åt mig också.

Det är bara det att när man jobbat med samma sak sedan man var femton år gammal så blir man ibland rätt mycket sugen på att se och uppleva något helt annat. Göra något där den ekonomiska motvinden inte blåser fullt så starkt, hela tiden.

Så jag gör vad jag kan, jag söker specialistofficersutbildning och utlandstjänst i så väl Afghanistan som Adenbukten. Jag funderar på att sätta upp ett mål att sträva emot, förutom Tjejvättern i juni. Nijmegenmarschen kanske. Om inte i år så nästa år. Eller varför inte en fjällvandring på semestern? Ja, det tål att tänkas på. Bolla fördelar och nackdelar, väga äventyrslusten mot fegheten.

Jag har också suget, precis som Danjel i boken och som… ja, som Nemo. Både den tecknade fisken i filmen och mannen som inte längre finns i mitt liv.