Så har jag bestämt mig. Bloggen får leva vidare. Jag insåg att jag på slutet bloggat mest för andra än för mig själv, men så är det inte längre.
Nu ska jag skriva för min egen skull, för att jag mår bra av att ventilera och fundera fritt i skriven text. Det här är min ventil, mitt andningshål från verkligheten där ute. Kanske blir texterna djupare än ni är vana, kanske inte.

Så vill ni följa med, varsågod, men vill ni inte så är det helt okej.
Jag skriver som sagt för mig och inte för er.

Så, here we go.

Under nästan två års tid har jag haft en börda på mina axlar. Jag har gjort saker och val som fått konsekvenser för andra än mig själv. Jag har hela tiden varit medveten om att det har varit fel, men ändå inte släppt taget.
Det man inte vet, det tar man ingen skada av, sägs det.
Men, nu vet personen ifråga precis vad jag gjort, och hatar mig för det.
Helt förståerligt, jag hade gjort samma sak i hennes sits.

Men min skuld i den här historien slutar där. För jag har betalat av med alla tårar jag spillt för länge sedan. Jag har aldrig räckt till, jag har gjort allt jag kunnat, provat alla medel, jag har släppt dig fri, jag har kämpat, jag har försökt med allt.
Min otillräcklighet har varit en tung sorg att bära, men nu har jag burit färdigt. Jag är fri.
Jag kommer alltid att minnas de fina sakerna, men jag kommer aldrig mer att sörja över det som varit. Jag är färdig.
Friheten jag möter är stor, ljus och varm. Känslan av att det finns en bra framtid där ute någonstans som väntar på att jag ska upptäcka den, gör mig glad. 

Så välkommen till den nya, något förbättrade versionen av både bloggen och mig.