Sköna söndag, vi håller oss till våra rutiner, de inkluderar numera sovmorgon, brunch, jobb, ligga i soffan och titta på TV-serier, våfflor och sedan spinning innan vi avrundar med mer titta på TV.
Härligt.

Jag har plötsligt utvecklat ett kopiöst sömnbehov, kanske beror det på att jag trivs så bra under mitt nya täcke?
Tyvärr kommer Nicklas på tisdag så mina dagar är räknade...

Det sägs att inget är som väntans tider, eller att den som väntar på något gott aldrig väntar för länge, men jag är otålig.

Jag är helt klart född utan tålamod.
Jag väntar på brev. Svar på det brev jag fick iväg förra veckan, som i sin tur var svar på det brev som fick mig att börja gråta i måndags.
Förvirrande? Jag vet. Välkommen till mitt känsloliv!

Om exakt en månad sjunger jag Hemåt det bär, jag lämnar in nycklarna till mitt kontor, till mitt rum med de kalla betongväggarna, jag säger hej då till Camp Victoria, kramar lilla tvättanten hejdå för sista gången, tar min nyköpta snygga svarta bag med superfina märken på (Tack M!) och packar ner mina pinaler för gott.
Sju månader i Kosovo är snart över. Jag ska summera min tid här när det är så dags, men jag kan redan nu säga att det har varit en tid jag aldrig hade velat vara utan. En tid som varit utvecklande på ett sätt jag inte kunnat föreställa mig, en resa jag alltid kommer att bära med mig.

Jag har träffat människor som jag förmodligen kommer att känna resten av livet, jag har fått, och förlorat, vänskap jag aldrig fått uppleva utan den här tiden.

Det har varit jobbigt ibland, det har varit många gånger då jag längtat hem, längtat efter min familj, mina vänner hemma, min säng, min lägenhet, mitt privatliv, min ensamhet. Jag har längtat efter allt mellan himmel och jord, jag har längtat efter maträtter, TV-serier, arbetstidsreglering, människor, MSN, löparrundor i elljusspåret, badstränder, godis, frihet, Skolådan, hösten, möjligheten att ligga i sängen en hel dag, ha utsläppt hår, ha civila kläder, umgås när som helst, hur som helst, med vem som helst...

Men skulle någon säga i morgon att jag får åka igen skulle jag inte tveka en sekund. Bara jag får vara hemma hos min familj ett tag först...