Så har det snart gått en vecka igen, tiden går rasande fort!
I tisdags eftermiddag tog jag och Stina krigarbussen till amerikanska campen, kom ut med två par skor (ett par åt storasyster dock) och en rad andra roliga saker som ramlar ner i brevlådor runt om i hembygden för tillfället.

Och på vägen hem...


...körde jag bil och Stina matade mig med glass..!
Ben & Jerrys glass, den var ju suuuupergod i värmen.
(Nej, vi står faktiskt still när vi tar bilden!)

Annars har vi det ganska lugnt, vi knegar på och börjar planera för hemrotation, det är snart dags, det går fort på slutet.
Igår körde jag spinning igen, Maria och jag har satt ihop ett riktigt tungt pass och det känns i mina ben idag, de är sega som sirap.
Men å andra sidan fick vi mycket beröm för passet så jag är nöjd.
Det ger fortfarande en rejäl kick att sitta där på podiet och det ger extra energi till att peppa och mana på deltagarna.

När jag har en stund över jobbar jag vid datorn och skriver, dels skriver jag reportage till min och chefens tidning som vi ska skicka hem till våra anhöriga, dels skriver jag lite till "Korpögat" - sockentidningen hemma och sen försöker jag författa något till minnesboken som ska göras över vår mission.

Sen funderar jag en hel del också. Jag har redan tidigare berättat att jag inte är speciellt sugen att gå tillbaka till mitt gamla jobb, utan att jag skulle vilja göra något nytt. Problemet är att jag inte vet VAD jag vill göra.

Är till och med inne på att plugga igen, men vad?
Ju mer jag tänker, ju snurrigare blir det!

Men men, det löser sig säkert i slutänden.
Nu väntar resten av fredagen, med hornblåsning, quiz och barhäng i mässen. Jag bjuder på några bilder till också.


Jag hade visst större tur än somliga andra. (Men de klarade sig bra!)

Taggtråd och fin himmel

Utsikt i Main Gate

Hej!

Hoppas allt är bra med er, med mig är det hopp om livet så att säga. Jag håller mig sysselsatt för att inte grubbla och mår bra.
Jag är glad att jag har Stina och att jag har min chef, för annars hade det här aldrig gått vägen. Jag är även glad att jag har stödet hemifrån hela, hela tiden. Tack!

I lördags jobbade jag och Stina i main gate, vi hade frivilligt erbjudit oss för att grabbarna i tredje pluton skulle kunna vara med på volleybollturnering och LAN (dataspelskväll). Det var otroligt uppskattat, som vanligt, och grabbsen tog emot oss med stora famnen och gick skiftgång för att få ut så mycket som möjligt av ledigheten.
Det var ovanligt lugnt, men vi hade kul ändå, och inte blev det sämre när sjukvårdarna kom förbi med kanelbullar och mjölk!
Vi kan verkligen roa oss på den här campen på en lördag kväll;
kanelbullar, mjölk, förträffligt sällskap och mycket skratt.

Det blev några patrullrundor förbi volleybollplanen för oss tjejer också. Väääldigt många pojkar med bar överkropp på ett och samma ställe, om man säger så. :)

Strax efter kl 22 fick vi gå hem, för då hade de spelat klart och kom för att ta nattskiftet.

Söndagar är fortfarande min favoritdag här. Det blev en liten sovmorgon, sedan 1½ timme promenad ute i solen med Stina, brunch, lite jobb, lite redovisning, sedan läste vi gamla minnesböcker ett bra tag innan vi kastade oss i en varsin soffa för att titta på film. ("Ha ett underbart liv").
Jag blev kvar i soffan och läste innan det var dags för middag och sedan spinning (som blev inställd!).
Kvällen spenderade jag i stället i telefon med mamma, syster och gudbarn och sedan i soffan igen med en komedi, vi skrattade så vi grät. Det var en höjdardag, precis som helgen varit fantastiskt bra. 

Som ni hör går det ingen större nöd på mig!
Och om mindre än två månader har ni mig hemma igen...

Jag har insett att min senaste kyss var...
...varm, mjuk och smakade cigarr.

Jag lyssnar på...
...alla som har något vettigt att säga. Resten sorterar jag bort. Selektiv hörsel.

Jag pratar...
...för fort och för mycket.

Jag tycker om...
...många saker, min familj och mina vänner främst.

Mina bästa vänner...
...är de jag kommer på mig själv att längta efter när de inte är nära.

Min första riktiga kyss...
...var i ett tält, jag var nog tretton år eller så.

Jag avskyr när folk frågar...
...dumma frågor med uppenbara svar.

Jag kommer aldrig...
...att säga aldrig, för jag har lärt mig att livet gärna vänder på en femöring.

Sist jag grät var...
...i onsdags. Sen gav jag upp tårarna och insåg att hon inte var värd dem.

När jag vaknar på morgonen...
...är det nästan alltid för att Cecilia Wennersten sjunger ”Det vackraste”. (Det är mitt alarm på mobilen.)

Innan jag går och lägger mig...
...försöker jag komma ner i varv.

Just nu tänker jag...
...nästan uteslutande på kärleken och förvirringen.

Bebisar är...
...söta men inte aktuella just nu.

Idag har jag...
...jobbat och ätit.

Imorgon ska jag...
...hjälpa skyttekompaniet.

Jag vill verkligen...
...att vissa saker ska reda ut sig och att jag ska få klarhet på kärleksfronten.

Hej och hallå.

Jag har varit tyst efter det senaste rafflande direktrapporten från biltrafiken i Kosovo, men tystnaden har inte berott på flera incidenter i trafiken utan för att jag helt enkelt varit för ledsen och arg för att kunna producera något läsbart.

Men vi börjar med tisdagen, för då hamnade vi plötsligt på den tyska campen i Prizren eftersom Christina fått en remiss till tandläkaren där. Det var en intressant upplevelse, för det fältsjukhuset de har där är ungefär... tio gånger större än vår sjukstuga.. :)
Vi var en aning borttappade där ett tag eftersom alla skyltar var på tyska.

Utsikt efter vägen

Varning för snö! (Det var ju bara drygt 35 grader varmt. Man vet aldrig.)

Men på tisdag kväll brakade det stora eländet lös, då jag fick smaka på den beska medicinen en förlorad vänskap innebär.
Jag har varit otroligt arg, men mest ledsen och besviken över att jag inte betyder mer efter allt jag har gjort för henne. Tack och lov har jag fått medhåll, stöd, peppning och en massa kramar från mina betydligt bättre vänner, så nu mår jag bra. Fick en rejäl släng av hemlängtan också, men den har gått över igen.

Eftersom jag varit deppig över det så har dagarna mest flutit iväg.

Jag har åstadkommit väldig lite av värde, jag har målat en ny öppet/stängtskylt till kontoret, jag har hunnit säga hej till den blivande nya chefen som varit nere och hälsat på, fikat, kört bil igen utan problem, kramats, SMS:at, busat och pysslat. Inte mycket av värde, som ni hör!

Ikväll blir det filmkväll, komplett med vänner, läsk, popcorn och allt.
Ska bli sååå skönt.

I morgon ska jag och Stina jobba lite mer utåtriktat om man säger så...

Bilder kommer!

På söndag blir det till att skriva ihop lite arbetsansökningar och liknande, det är dags att göra upp planerna angående livet efter utlandstjänsten.

Ha det bra där hemma!

Kram.

Hej!

Igår var jag med om det läskigaste så här långt i missionen, jag var otroligt nära att frontalkrocka med en annan bil.
Jag hade varit till flygplatsen och var på väg hem, först hamnade jag i en lång bilkö eftersom två bilar smällt i en korsning, riktigt ordentligt, den ena bilen var bara mos på hela förarsidan. :/

Till slut kom polisen och dirigerade så jag kunde lirka ut bussen och ta mig förbi, men jag hann inte komma så långt förrän det var dags igen.
Vägen är byggd så att det är två körfält åt vardera hållet med en refug i mitten, en HÖG refugkant och sen jord i mitten som antagligen ska bli gräsbelagd framöver. Jag ligger i höger körfält och är uppe i 60 km/h (vilket är ganska fort för att vara här , jag tror inte jag kört fortare än 80km/h på hela tiden!).
Plötsligt smäller det till i det närmaste mötande körfältet och det kommer en Mercedes flygandes, jorden från refugen yr och jag hinner tänka "ska jag gasa så jag hinner förbi eller ska jag bromsa?!" men hinner inte ens fundera utan måste kasta mig på bromsen eftersom bilen har en släpvagn påkopplad, och precis när den smäller ner på min sida om refugen får hela ekipaget kast, och i stället för att köra fronten rakt i förarsidan på bussen kastar den till och kommer på bredställ med hela sidan mot min front, smäller upp med sin front på refugen till höger om mig och stannar. Då står den ca 50 cm från grillen på min buss...

Allting stannar, jag får motorstopp eftersom jag bara tvärnitar, men fumlar på varningsblinkersen och kastar mig ur och frågar mannen som kommer ur bilen om han är okej, "Are you OK? Are you sure?!" och han svarar bara "Yes, yes" och springer iväg, över vägen och är förbannad på den han blivit prejad av, den bilen har stannat längre ner efter vägen och han springer dit. Samtidigt försöker jag ta bort alla delar av släpvagnen som blockerar vänster körfält så att trafiken kan komma igång igen. Då kommer en brittisk militärpolis springande och tar mig om axlarna och frågar om jag mår bra, och det gör jag ju, men jag skakar i hela kroppen. Han klappar på mig och frågar flera gånger om det är säkert att jag är okej.

Lokalpolisen dyker också upp och de börjar förhöra mannen med Mercedesen och den andre samtidigt som militärpolisen försöker få mig att skriva mitt namn och telefonnummer på en lapp, men jag kan nästan inte hålla i pennan. Han fortsätter att försäkra sig om att jag är okej att köra vidare och går sedan ut och stoppar trafiken så att jag kan backa och ta mig förbi. Väl ensam i bilen igen börjar tårarna trilla, och när jag kommer till campen  är jag helt skakig i benen.

Även om det inte hände något, jag hann stanna och bilen bakom mig var med på noterna och hann också stanna innan den körde in i mig, jag kunde ta mig oskadd därifrån, så är det ändå en läskig upplevelse, och chocken satt i ett par timmar efteråt, jag kände mig helt färdig.

Det var alldelens tillräckligt mycket spänning för lång tid framöver, så idag får chefen köra...