Är, min vana trogen, sjuk. Som jag alltid blir i december. Tradition.
Feber, som vanligt. Jag är nästan aldrig sjuk, utom just i december, som det verkar. För två år sedan var det halsfluss, öroninflammation, urinvägsinfektion och feber (samtidigt, det var lagom underhållande mitt i GSU) och förra året bara feber och urinvägsinfektion.
I år kör jag en ny kombination - feber och luftvägsproblem. Weeho. Vilket funkar bra så länge jag inte behöver andas. :P
Det här med djupa andetag är inte min grej riktigt, för då håller jag på att hosta upp lungorna på köpet.
Så all fysisk aktivitet får vänta. Enkelt. Orkar knappt ta mig upp för trapporna.

Har jobbat som en bäver idag ändå, och det blir lika i morgon, så jag ska sova nu och vila mig i form. Tyvärr är det redan någon som snarkar här inne så hur det blir med sömn vette katten. :/ Längtar allt mer till den där sommarhytten.

Sova sova säng säng säng.
Pigg i morgon - jajjemän! Eller jadijadi, som vi säger på jobbet.

Frisk - okijadijadi!

(Allt eventuellt svammel skyller jag på amerikanska blå piller..!)

Har skaffat mig en sommarstuga. Ett litet krypin att sova gott (och ENSAM) i, långt från snarkande rumskamrater. Passar bra eftersom hon numera är värre än någonsin eftersom hon är förkyld... :/

Nå väl. Sommarstugan är en tjugofotscontainer och ligger på den svenska campen. Så spännande var det. Men skönt. Att kunna byta om inför spinning i lugn och ro bakom en egen dörr och inte intryckt på toaletten känns bra.

Att ha möjlighet att övernatta och inte gasa hem ensam i mörkret nu när det börjar bli halt och jäkligt, det är en fördel.

I övrigt har jag fått ett leende att leva på ett par veckor, det är märkligt hur en del människor berör!

Och i morgon är en bra dag. Trots att jag börjar jobba kl 6. Men det gör jag såå gärna...... ;)

Har idag representerat konungariket Sverige igen.
Lite mer seriöst, denna gång. (Kalendern där jag tillslut fick spela svenska trots att jag är mörkhårig har för övrigt kommit ut och nej, jag är inte blond.. De försökte och misslyckades alltså med projektet att göra mig blond i Photoshop..)
Höll i svenska fanan när ÖB var här på besök, diskret manövrerad av en tysk sergeant - major som viskade i mungipan.. ;)
Det skulle liksom göras på ett speciellt vis. Så klart. (Sakta upp. Fäll fram. Håll i!! Fäll tillbaka. Sakta ner)
Men jag lyckades, jag tappade den inte, jag petade inte ut något öga med spetsen, jag slog inte ner någon av generalerna och till skillnad mot under träningen så höll sig fanan still och slog inte chefen i ansiktet.. :)

Dock hade de amerikanska vakterna lovat att om jag tappade taget så skulle de genast tappa sina vapen också, så att det skulle se ut som om det ingick i planen. :) Sötnosarna!

En av vakterna försöker tappert prata svenska med oss, eftersom hans fru är svenska, så han tränar på oss. Riktigt roligt är det, hon ger honom glosor att lära sig, häromdagen var det smörgås han hade problem att uttala så på väg ut i vakten fick vi öva lite. "Smooerrgaaas.." "No no! SmÖÖrgÅÅs!" "Ah, Smorgos?" "Eh. Yeah..."

I övrigt har jag insett att jag har en rätt bisarr böjelse, jag blir nämligen märkligt nöjd när jag får skita ner min bil jätte-jättemycket, som idag när vi var på studiebesök vid en ny kolgruva (sammanfattas i tre ord; kallt, lerigt och dystert!) och min bil var totalt lerindränkt efteråt och sen fick jag gå loss med högtryckstvätten och DET är bland det roligaste jag vet...  :D

Och just ja! Vi fortsätter pepparkakshusbyggandet och del två kommer i morgon! :)
Tornet finns alltså i verkligheten; klicka HÄR så får ni se.

Nä, nu måste jag sova. Har knölat i mig Esberitox och C-vitaminbrus, för jag har något skit i kroppen som ligger och ruvar men inte bryter ut. Vill inte bli sjuk!

Har varken tid eller lust om man säger så.. Så håll en tumme eller två!

Det hela startade som en galen idé på ett möte i november. Klart vi ska baka ett pepparkakshus! Någon kom med den briljanta idén att göra en replika av ett mycket aktuellt torn och sen var diskussionen i full gång.
Hur får man tag i deg? Vi måste göra ritningar! Hur högt är det egentligen?

Det mesta gick att lösa. Degen skickade mamma med fältposten och vi kunde snart hämta ut 1,5 kilo pepparkaksdeg och tillhörande tips & trix kopierade ur Hemmets Journal ur postfacket på svenska campen. Så långt allt väl.
Vi skickade ut den gotländske majoren på uppdrag att mäta och han återkom med mått som han stegat upp under förvånat betraktande från närvarande vaktsoldater.
Vi arbetade även på bred front när det gällde bilder från platsen, klassisk und-inhämtning gjordes med airscanen och vi hade snart bilderna i vår hand.
Stora diskussioner följde angående vilken skala som skulle användas, men det blev till slut ett avgörande i mitt i baket och byggnaden är därför i skala så-stor-som-gick-att-få-in-på-plåten.
Är man inte så bra på de lokala språken här nere kan det vara problematiskt att försöka hitta florsocker och ättika på snabbköpet, men se, det löste sig, även om vi inte var säkra på att det verkligen var florsocker förrän vi smakat, ättikan avslöjade sig på doften.

Ritningar gjordes och klipptes ut i styvt papper. Kompletterande bilder googlades fram på nätet. Sen skred kommendören och korpralen till verket. Det kavlades, skars, skrattades, gräddades, fotograferades, skrattades lite till, smygsmakades av degen och till slut kunde vi konstatera att alla bitar var i någorlunda skick.
Limningen gjorde med amerikanskt superlim, vilket fick till följd att vi båda två vinglade hem, för ångorna från limmet var inte att leka med.

Kristyr blandades efter tipsen i Hemmets Journal och vi insåg tacksamt att kristyr är bra att täcka skavanker med. Några lager kristyr på halvsneda limningar så ser det inte allt för hemskt ut.

Luciaglitter som taggtråd, lite bomull och väldigt mycket pudrat florsocker, så var Operation Pepparkaka slutförd. Och på bilderna ser ni resultatet:
Gazimestan i snöstorm!

Glad Lucia på er!

Kommendören klurar på ritningarna

Mmm.. Deg...

Fram och baksida och en i reserv...
 

Korpralen skär ut bitar...

Bitarna på plats..
  

Glitter som taggtråd

Gazimestan i snöstorm!

Vi vill särskilt tacka världens bästa mamma som fixat deg och tips och kommit med goda råd! TACK!

Det är sällan jag är arg. Så där riktigt glödhett förbannad.
Men idag har jag varit det. Vansinnigt ARG.

Man får en chans att göra ett gott första intryck. EN.
Inte två eller tolv eller fyrtio utan EN.
Och om man då, som jag, jobbat stenhårt en vecka med att fixa allt, allt, ALLT, för att det ska klaffa precis på millimetern trots att jag inte är där själv, då blir jag så jävla (förlåt!) förbannad när nån bara skiter i att dyka upp. Ignorerar order, stänger av telefonen och lämnar mig ensam, sviker våra besökare och mig, när jag egentligen borde vara på ett helt annat ställe, för att följa MIN order.

Jag har tappat det lillalilla förtroende jag hade kvar för den mannen och från och med nu är jag rakt av iskall. Det är med första intryck som med mitt förtroende, har man sumpat sin chans får man inga flera. Tyvärr. Världen är full av människor jag gillar, så vad ska jag med energitjuvar och idioter till?

Så när jag äntligen kunde fullfölja min egen order och satt i bilen på väg norrut var jag fortfarande galen av ilska, så att chefen, som visserligen höll med mig fullständigt men har lite längre stubin än mig, sa att jag nog behöver nån timme med boxningssäcken ikväll.

Men nej, jag ska gå till gymmet och springa mördarintervaller.

Så det så.

Det är konstigt hur man i ena stunden kan vara den strukturerade, fokuserade, koncentrerade, supereffektiva, välplanerade med järnkoll och örnblick och sen bara vänder det och man är allt annat.

Längtan gör märkliga saker med människan.

Jag måste sluta längta.

Slutet på gårdagen blev också bra. Slutade jobbet lite tidigare för att hinna plugga, men pratade mest på MSN... :) Systerdottern och senare även syster var ju online.

Efter det fortsatte det roliga med Operation Pepparkaka. Alla mallar är klara och nu väntar bara det näst roligaste och det allra roligaste momentet.. :)
Dvs bakning och ihopsättning!

Sen trillade jag vidare till svenska campen och hann med två tjänstesamtal innan jag kastade på mig träningskläderna och hoppade på cykeln. Blev ett ovanligt svettigt pass faktiskt. Jag var nöjd och det var visst deltagarna också.
Efter det gjorde jag som fröken T sa "lördagsdusch" med inpackning och hela köret. Skönt att ha ett badrum helt för sig själv och kunna ta tid på sig, inte som här, där det i princip alltid är kö, åtminstone på morgonen.
Sen packade jag in alla saker i bilen, svängde förbi folket på Moose bar, vidare till Muddy, pratade lite skit där, fick sällskap och gick på välbehövligt kvällsfika. Mycket prat blev det och vi redde ut saker som varför mitt sällskap kände igen mig så himla väl, det visade sig att vi träffats och samarbetat en del under den sjukt intensiva inlämningen i skarven mellan hans förra och min förra mission, mellan 16 och 17 alltså. Så, även det mysteriet löst.
Efter det var det bara att dra hem igen!
Hade tur, fransyskan var fortfarande vaken, så jag behövde inte ens smyga fast klockan var 23. :)

Idag står det vila med stora bokstäver på Lisas superschema. Så då gör jag det. En liten, liten promenad kanske det blir, men ingen styrketräning och ingen löpning. Ganska skönt! Mina ben är fortfarande lite stela, men faktiskt hjälpte spinningen, tvärtemot vad jag trodde.

Dagen ägnas alltså åt plugg, bak, lite tjänst, mer plugg, mer tjänst, och sen ska jag titta på en film som kom med posten igår; "Flickan som lekte med elden". Oooh!
Lutar åt film&popcornkväll. OM jag är klar med pluggandet alltså. Bäst att börja!

Hej, kul att höra att du gillar bloggen..!

Klart du ska söka utlandstjänst! Det här är min andra vända och jag trivs kanonbra.

Angående dödsfallen så har vi inom Kosovo Forces haft tre självmord senaste månaden, två på andra camper och en på den campen som jag bor på (som dock inte är den svenska campen). Senaste var alltså den unge tysken som valde en extra makaber väg.
Risken är så klart att de som redan mår dåligt kan bli inspirerade av detta, och eftersom vapen är en del av vår vardag så kan det bli lite för nära mellan tanke och handling. Tyvärr. Så det gäller att ta hand om varandra så gott det går, för livet här är annorlunda mot det man har hemma, här har man ingen familj, ett minimalt nätverk av människor man umgås med och avståndet till de man älskar gör att man blir känsligare. Eller, jag kan inte tala för alla, men JAG blir det i alla fall.

När det gäller "naturliga" dödsfall så att säga, så menar jag sånna som du listade. En äldre man med hjärtproblem och sen en ung fransman som dog i tjänst, dock även han på grund av någon form av hjärtproblem.
Eftersom det varit fred här i tio år förekommer det inga strider tack och lov.
Då är det värre för styrkorna som befinner sig i Afghanistan, där de kan bli påskjutna lite när som och där det är mer utbrett med sprängladdningar som exploderar efter vägarna.
Där har flera av mina vänner varit, några är där nu och ännu flera är på väg att åka.

Om jag inte minns helt fel har svenska styrkor varit ganska förskonade från dödsfall i strid genom åren, tror det bara är ett tiotal som dödats i strider sedan 1948 och de allra flesta av dem i Kongo under 1960-talet.

Utöver det tillkommer olyckor (främst bilolyckor och vådaskott), självmord och de som dött en naturlig död. Det är alltså sammanlagt 77 personer av över 100 000 tjänstgöringar.

Hoppas det gav lite svar på dina frågor, annars är du välkommen att återkomma. :)