Köpte en tidning när jag var hemma senast, Kattis & Company. Fastnade för en krönika av Tilde de Paula, som jag gillade.
Hon beskriver hur hon numera, varje nyårsafton, lovar sig själv att bli lite bättre än det gamla året. Lite bättre på… Ja, vadsomhelst.
Lite bättre människa. Lite bättre på att möta människor.

I år har hon lovat att bli modigare, i kärlek, att inte ”vända ryggen till kärleken när den kommer, för att jag hellre flyr än sätter ytterligare ett plåster på mitt hjärta.” För att citera henne själv.
Klokt sagt.

Själv har jag efter att ha varit singel i fyra år vant mig ganska väl med ensamheten.
Färden har inte varit tråkig, det har passerat människor i mitt liv, och nog har jag provat, trillat och plåstrat om det där hjärtat några gånger. Ibland har samma person passerat flera gånger och jag har plåstrat allt eftersom. Ensamheten har dock fört med sig möjligheten att göra precis vad jag vill, jag har gjort nya saker, jag har rest, jag har jobbat utomlands, jag har utvecklats och jag har lärt mig massor. Jag ska inte säga att jag är färdig, men jo, det känns som om jag varit ensam färdigt. Jag har sörjt det jag miste och jag har lärt mig vad jag önskar mig av tvåsamheten.

Den person som varit mest rädd om mig men ändå orsakat de flesta plåstren, är han som är svårast att glömma och svårast att komma över.  Han har alltid varit noga med att påpeka att han inte vill göra mig illa och varje gång säger jag att det inte är någon fara.

Och varje gång faller jag handlöst.
Det hjälper inte att åren går. Det hjälper inte att han gång på gång avvisar mig.
Det hjälper inte att han, som idag, berättar hur kär han är, i någon annan.

Eller?
Är det nu jag ska släppa taget? Är det nu jag ska inse att jag faktiskt gråtit över samma person i snart tre år? Utan att vi någonsin kommit någonstans?
Är det nu jag ska sluta hoppas och tro att det någon gång ska vända? Inse att har det inte vänt de senaste åren så lär det aldrig göra det heller?

Är det nu jag ska sätta plåster på hjärtat och börja om?

Ja. Det är det. Jag säger som Tilde;
"Nu är det dags. I år vågar jag mig ut igen. Och i bästa fall in. In i ett förhållande. Jag har tänkt att jag inte behöver någon annan. Att jag klarar mig själv. "Ensam är stark" har jag tänkt, och spänt mina späda muskler. Men hur skönt det än är att ha kontroll över sitt eget liv så är alternativet bättre. Jag ser fram emot ett år av kärlek. När det svartvita blir till fullfärg. När dofter och smaker återvänder. I år väljer jag kärleken."

Så, kära, älskade. Jag har sagt det förrut och aldrig klarat av att hålla det, men nu lovar jag. Jag önskar dig all lycka i hela världen och lite till, det vet du och du kommer alltid vara en stor del av mitt liv, men nu, nu är det dags för mig att gå vidare.

För i år, i år väljer jag kärleken!

Att jag aldrig lär mig.



Det känns som om jag går sönder, inifrån, i små, små bitar.

Förlåt, men jag måste få skryta lite;

- jag har, trots att jag jobbar så mycket som jag gör och lever några hundra mil hemifrån, lyckats ta 15 högskolepoäng den här höstterminen. Pluggat på halvfart, alltså. :)

- jag hade nästan fullt, så när som på en enda plats, på mitt spinningpass igår. Dessutom hade jag finfint sällskap och fick äta finmiddag på svenska campen. Som en bonus.

Så det så!

Nu har jag skrävlat färdigt. :)
I natt sov jag 11 timmar... Och jag vaknade inte en enda gång. Det är så himla skönt att bo ensam! Dessutom svettades jag när jag vaknade, vilket är absolut första gången sen jag kom hit, eftersom jag i vanliga fall vaknar av att jag hackar tänder för att det är så kallt i baracken. Men, nu lyfte jag bara på foten och öppnade fönstret och så var det problemet löst. :)

Så nu är jag ikapp med sömnen, ska ta en långpromenad och sen jobba lite och efter det väntar lunch och träning och kanske, kanske en liten shoppingrunda.

Och ikväll ska jag ge mig på att ladda upp lite bilder här, för nu börjar det bli för mycket text och för lite bilder. Igen..

... är jag på att uppdatera just nu.

Kan bero på att jag varit i fjällen utan Internet. ;)

Mamma, pappa, Hugo och jag drog nämligen till fjälls i söndags, till Tandådalen. Hann med två fina dar på längdskidorna innan det på grund av snöstorm var dags att dra hem. Fick sova en natt till i min egen säng innan jag packade och stack tillbaka till Balkan.
Fjällvistelsen var för övrigt precis vad jag behövde, dels kvalitetstid med mina kära föräldrar och dels vila, läsa böcker och bara vara, snabbladdning av batterierna.

På vägen till flyget var tåget så klart sent, igen, så jag fick springa 600 meter hinder från tåget ut till bussen men hann, precis på sekunden, trots tung packning. Tur.
Hade säkert löst sig ändå, men det är alltid enklast att hålla sig till planen.

Väl i rätt stad hann jag springa på Stadium och köpa ett par nya träningsbrallor och en top som jag blev blixtkär i, sen älga tillbaka till tågstationen, taxin som kom rymde inte alla utan jag fick vänta. En ganska bra väntan eftersom den så småningom mynnade ut i visitkortsbyte inför eventuell framtida tjänstgöring.
Och när jag ändå hade flytet uppe kom personalcheferna som var på väg ner med goda nyheter när jag anlände till flygplatsen. Er hjälp med tumhållning verkar ha hjälpt! Nu inväntar jag med spänning resultat från Stockholm, men det ser ut att gå åt rätt håll... :)

På kvällen fick jag en körning nästan direkt jag kom ner och efter det har det rullat på. Dieselkörning, mötesplanerande, en massa körande till svenska campen (bara igår var jag uppe i fyra vändor) och pappersfix. Igår kväll tränade jag och sen satte jag mig i min numera tomma barack (franska sågverket har flyttat!) och fick genast tråkigt vilket resulterade i att jag hamnade på mässen och sen sov jag kvar i sommarstugan. Lite kallt, men helt okej.
Ikväll får vi se hur jag roar mig, det är i alla fall spinningdags, får se om det är några som är sugna på att köra lite. Jag är peppad. :)

Nu måste jag gå och jobba. Vi hörs snart igen!

Så, nu kan jag äntligen uppdatera bloggen.

I torsdags morse packade jag nämligen väskan och for hem till Sverige, höll mig hemma och gömde mig, kunde inte skriva något här eftersom pappa läser bloggen.
Mamma ringde mig på mobilen och vi spelade vidare, hon frågade om vädret i Kosovo trots att hon visste att jag satt hemma i soffan.

I fredags tog jag bussen och mötte mamma, vi lastade över all mat hon köpt i Skolådan som jag sen smugglade hem.
I morse var det logistik på hög nivå, när pappa åkte hemifrån för att se Gudbarnet spela innebandy kastade jag mig i bilen, lastade över från min bil till svågerns, åkte med honom och barnen, handlade det sista, smög hem. När matchen var slut kom storasyster och barnen i 190 km/h, för att hinna före pappa hem.

När han väl kom, så stod de och sjöng i köket.

Och när det blev dags för "och när han har levat..." så klev hon som egentligen ska vara i Kosovo också fram.

Vi kan väl säga att han blev ganska överraskad. :)

Och glad :)

Nu är det bara fas två kvar; i morgon packar vi och far till fjällen!

Ja, kan ni vara snälla och hålla en tumme åt mig?

Fick en hastig fråga idag, vi får väl se om det blir något av det.
Men jag hoppas. Och behöver hjälp att hålla tummarna för att det blir som jag vill. :)

Ja, alltså, vart tar tiden vägen?!

I morgon är det torsdag, och jag förstår inte vart veckan tog vägen.
Hade vi någon måndag? Vad gjorde jag då?!
Galet.

Men livet snurrar på, snart har jag bara en månad kvar.
Oooh, vad jag kommer att sakna det här.

Eller som psykologen jag träffade igår sa; "men alltså, hur kommer det kännas att gå tillbaka till ditt vanliga jobb efter det här?".

Säg det. Från 150 km i timmen med typ noll minuter ledigt i veckan till 7-15 jobb, lediga helger och fritid. FRITID! Vad gör man med sån?
Och nej, jag träffade inte en psykolog för att träffa en psykolog, om nån undrar över min mentala hälsa, det var psykologen som träffade mig för en intervju om rekrytering... ;)

Men allt är inte hundrafemtioknyck och ingen nödbroms.

Så det så. Det är ju snart helg, till exempel... :)

Nu ska jag packa ihop och gå på hejdåkalas och sen vidare på möte. Phu!

...att världen såg lite annorlunda ut.

Kaos och förödelse på Haiti, tusentals människor som behöver hjälp med allt.
Medicinsk personal, räddningspersonal, vakter och materiel.

Här är dagens stora grej att tio pers vandaliserat en billboard som vi äger för att de inte gillade budskapet.

Jag kan komma på ett ställe som bättre behöver tiotusen soldater.

Även jag vet att det inte är så enkelt. Men som sagt. Önska kan man alltid.