Det tar sig det här. Har nu slängt alla blommor som varit på balkongen och samlat ihop allt som ska plockas in därifrån. (Dåligt samvete nr 2) Ska gå upp på vinden och hämta en kartong att förvara krukor och balkonglådor i, packa den, bära tillbaka den till vinden och ta med mig lite av det som står på vinden som ska kastas ner. Ska till återvinningscentralen med blomskräp, vindskräp och lite trasiga elprylar jag städat ur hallskåpen. (Dåligt samvete nr 3).

Ska leta efter en kartong till mina sommarkläder när jag ändå är på vinden, städade ur dem ur garderoben men de ligger i en stor hög nu. Hm. Plus alla delar i min blå uniform, som också ligger på golvet, de behöver också en kartong att vila i ett tag. För gott?

Eftermiddagen ska spenderas med skallen över diverse skolböcker, ska titta på föreläsningar på datorn och fixa ett prov. Måste även stryka kopiösa mängder tvätt innan jag och Skolådan packar ihop och drar hem till byn. Ska ladda för tandläkarbesök med tillhörande urdragning av visdomstand i morgon. UUUHUU!
Jag lider ju av tandläkarskräck, eller, det är väl mest så att jag har norra Europas lägsta smärttröskel, så jag är rädd att det ska göra ont. Jag är allt lite rädd för tandläkaren också, trots att jag känt honom hela mitt liv. Kan ha att göra med att han när jag var liten alltid sa "jag ska bara känna lite.." och sen gick man därifrån med den tidigare måttligt lösa tanden i näven. Bara känna. Jo, pyttsan. :)

Är trött idag, blev en krogvända med två av syrrorna igår. Det höll på att gå illa, fick panikskriva lite på vårt grupparbete som skulle in idag så jag blev sen, så klart, men efter vissa påstötningar per SMS från syster L slet jag mig tillslut och cyklade upp på Söder. Väl där fick jag ett glas Sprit(e) i näven ;) och hängde i soffan för att se slutet av vad som verkar ha varit en katastrofmatch i fotboll.

Hann springa på grannarna på syrrans loftgång och krama hejdå också, de är lite oroliga för mig nu när jag ska iväg igen, men jag har lovat att höra av mig och tala om hur det går. :) De är så söta.

Fler som är oroliga har jag förstått, men jag fick ett storslaget erbjudande om att ta med mig en vakthund ner. Det var ju jättesnällt, synd bara att hunden i fråga trots sitt kaxiga namn (Rocky) är ungefär ett å ett halvt äpple hög... :P Men tack, omtanken värmde.. ;)

Ner på stan bar det av, vi dansade runt på HB, jag blev trött, systrarna blev trötta och vi tog oss hemåt. Jag på cykel, tur jag varit förutseende nog att ta med mig både extratröja och tjockvantar för huu va kallt det var.

Kom hem stelfrusen som en pinne och kröp ner under mitt härliga duntäcke. :)

Det är en av de materiella tingen jag kommer att sakna mest; duntäcket. Mitt stora, fluffiga duntäcke. :/

Nä, nu måste jag sätta fart om jag ska kunna checka av samvete två och tre på listan.

Yes, har äntligen, äntligen tagit tag i det här med att städa garderoben.

Det var...väldigt välbehövligt, kan man säga.
Just nu jobbar jag på att städa ur lådorna i byrån så att jag får ner mer saker där också. :)

I övrigt ska jag kamma luggen och dra på partaj ikväll. Känner att jag behöver komma ut, ha kul, dansa som en dåre och vara glad.

Tappade en vänskap idag igen. Illa. Det har varit vass kommentar efter vass kommentar och nu orkade jag inte längre. Jag vet inte vad jag gjort henne, men något är det som gör att hon stör sig på allt jag säger och allt jag skriver. Känns ledsamt, för hon var ändå en av de personerna jag uppskattade mest av allt på förra missionen.
Tråkigt, men vänskap för mig är något helt annat än det här, så jag valde att avsluta kontakten. :(

Nu; fixa det sista i sovrummet, ut en sväng, käka thaiwok, duscha och sminka och fixa och dona och sen krooogen.
Hell yeah.

Har skickat ett mycket sakligt men argt mail om min situation till mannen som rekryterade mig.

Det här är f*n inte okej. Det ska inte vara så här, man får inte behandla människor på det här viset.

Punkt.

Så nu när det är avklarat och jag ändå inget kan göra förrän på måndag morgon tänker jag släppa det och försöka mig på att fixa lite här hemma. Dock kan jag ju säga att jag är måttligt motiverad när jag inte ens vet om/när jag verkligen åker. :/

Måste springa av mig lite ilska först tror jag, så jag blir snäll igen.

Mhm, så får det bli.

"Nån gång efter midnatt
Blev jag din bäste vän
Och jag var aldrig säkrare än så
Nån gång igen

Nu är jag
Alldeles söder om ingenstans..."

En väldigt rolig innebandyträning full av sprallig energi, ett jättelångt terapisamtal med världens bästa A som spontanslängde sig i bilen och kom, glass, film och soffhäng och jag är som en ny människa.

Och en chef som meddelade att jag skulle sluta stressa upp mig.
Landet ligger kvar tills jag kommer.

Tur!

Ja, jag skriker fortfarande och är arg, men det hjälper inte direkt.
Gah.
Behöver dom kloka orden men dom lyser med sin frånvaro, just idag när jag behöver dem som bäst.

Det mesta av det jag är förbannad över kan jag inte berätta om, det hör liksom till saken att det är mycket hyschhysch och så i mitt liv just nu, arbetsmässigt och känslomässigt och livet-i-största-allmänhet.
Så. Jag lämnade veckan ganska nöjd. Lite frustrerad, men med hyfsad pejl på livet.
Bilen spinner som en katt igen. Solen skiner. Det är helg.

Lite irriterad över att fortfarande inte fått koll på det här med avresedatum, eftersom de behagat ändra. Igen. Två olika bud, bara idag. Men ändå. Hyfsat nöjd liksom. Utbildningen är klar och jag är godkänd i alla moment och känner mig säker på vapnen och säker på utrustningen och säker på bilen och säker på att det här går vägen.

Sen ringer telefonen.
"- Jooo, det är X det här, på XX, och jag tänkte säga att dina papper inte är klara så du kanske inte får åka."

Say what?! Nä. Jag har fastnat i myndighetens papperskvarn. Det har gått tre veckor sedan jag skickade in mina papper men nä, dom är inte klara.
"- Visste du inte det?"

NEJ, det visste jag inte!
Och sen;

"- Men när ska du åka? VA? Vet du inte det?!"

NEJ, det vet jag inte heller!

Så klart. Det är ju den där gröna firman vi pratar om.

Så nu är jag arg. För det är liksom ingen jäkla ordning på nånting och jag är mest bara sjukt irriterad på allting. Och hade det inte varit för att min blivande chef verkar vara helt grymt bra och jobbet verkar vara best thing ever så hade jag sagt tack och hej och struntat i det.

Bilen ja. Den var helt död i tisdags. Totalt tvärtyst. Inte ett knäpp i bilen när man vred på nyckeln.
Planerade besöket hos bästa Anna fick jag ställa in. Tur exsambon kunde lotsa mig till Barkarby på shopping i alla fall för logementet var tomt och tyst och tråkigt.
Vi provade med kablar, J och jag. Inget resultat.
Så på onsdagen meckade vi loss batteriet, körde in det på regementet och med hjälp av J:s kontakter på verkstaden sedan lumpen fick vi tag i en batteriladdare och en spänningspryttel och kunde konstatera att batteriet var helt slut.
Men, det fick sitta i laddaren under tiden som vi hade fordonsutbildning (och geggade ner både bilar och oss själva eftersom vi fick gräva och skotta och spetta sten, eftersom vi liksom...fastnade lite... Men kul hade vi! J lotsade och jag gasade som en dåre...) och sen fick jag hjälp av en farbror på verkstaden att sätta i batteriet och TAHHTAAAA! så lös lamporna. Farbror skrockade och sa att jag glömt lyset på.
Men nä. Så enkelt var det inte. De har hängt sig. Lamporna alltså. Det gick inte att slå av... Alls.
För att bryta strömmen och få lamporna att slockna måste man med hjälp av en skiftnyckel skruva loss minuspolen på batteriet varje gång man stannar.. :) Liiiite meckigt, men det är ju bättre än att stå där utan ström igen!

Så lite kärlek, lite el och en skiftnyckel senare går bilen åter som ett skållat troll. :)

(Farbror + motoravd fick en princesstårta och J är jag skyldig en tjänst, hon får väl inkassera den på plats sen)

Nu håller jag som bäst på att lägga upp kvällens studerande av innebandyträning (skoluppgift) och planera min eventuella avresa som eventuellt blir nästa vecka eller eventuellt veckan där på. Kanske.

Välkommen till mitt liv som soldat. Man hänger in sitt liv på förrådet när man kvitterar ut sina gröna kläder och sen blir man vallad som ett får. Ändå älskar jag det här livet mer än allt annat. Jag måste ju vara konstig någonstans.

...skriker, svär och hoppar jämfota.

Återkommer när frustrationen lagt sig.

Nej, det här är inte precis min vecka.Ligger i sängen på logementet och tycker att livet är lite krångligt just nu. Ute på parkeringen står nämligen en väldigt ledsen bil. Som inte startar trots ihärdig övertalning. 18 mil hemifrån. Åh, va kul. Inte. :(Får försöka göra något åt det idag, vet bara inte hur. Ska dra lite i olika bekanta och se vad de säger... Och sak nr2 som retar mig till vansinne är att de åter backat om mitt avresedatum. Sånt gör mig så grymt frustrerad. Att inte veta alltså. Men men. Pallra sig upp och käka frukost kanske livet känns lättare sen.