Första dagen på jobbet. Ett tag funderade jag på att gå hem och dra täcket över huvudet igen.
Klev in, fick en lista i min hand och ett "kö'dä'du!".
Jo men eller hur. Två express på olika sidor om stan. En körning jag aldrig gjort. Firmor jag aldrig varit till. Koder att lära, kort att komma ihåg.
Ett "sväng höger efter pingisbordet" ingick i färdbeskrivningen.
Backa in till kaj med en skåpbil stor som ett hus när man knappt kört bil på 6 veckor.
Och naturligtvis, en bäring där jag knappt satt min fot, i ett kvarter där jag absolut inte borde vistas överhuvudtaget.
På rätt sida vägen, dock. Tacksam för små saker just nu.
Jag som vanligtvis älskar en utmaning började nästan gråta. Det krävdes ett fokus jag inte kunde uppbringa. På mitt jobb är de bra på att kasta ut mig på djupt vatten utan livboj, så jag borde vara van.

Men. Man kan ju inte vika ner sig. Så det var bara att ta listan, säga "jomensåklart", gå ut, backa bilskrället till kaj, lasta, pricka av på listan, inte stressa, komma ihåg allt, packa noga, lära kod, inte glömma kort.
Åka ut, leta sig runt, svänga höger vid pingisbordet, skratta med folk som skrattade åt mig, virra vidare, glömma låda där och komma ihåg låda på nästa ställe. Bli varm i kläderna så pass att det gick att improvisera. Hitta luckor i körschemat och fixa ny ordning på saker. Backa med kolossen till bil i vansinnig rusningstrafik. Äh, det går. Nog.
Hitta alla adresser, fixa alla körningar, få ut allt.
Jag nöjd. Chefen nöjd. Bra.

Bäringen gick bra, med musik i öronen och blicken stadigt i backen.
Vill inte, vill inte, vill inte.
Hämta matlåda som en av världens snällaste systrar hängt ut på dörren, käka lax till lunch, sen var det nästan dags att gå hem.

Är hemma för att plantera blommorna vi köpte igår, ska försöka hinna träna också, men har grav träningsvärk så det kanske bara blir en promenad.
Vi får se.
Dags att sätta fart om det ska bli något gjort.