Ja, nu är vi halvvägs genom missionen.
En del tycker att det är fantastiskt skönt, längtar hem varje dag och räknar minuter till hemresan.
Jag är inte en av dem. Visst längtar jag, men jag längtar inte hem, jag längtar efter människorna, familjen så klart, allra käraste syskonbarnen, jag längtar efter plutonen, grillfest, öl och tältning, jag längtar efter upplevelserna, Gotland med mamma och pappa, mitt-i-sommaren-semestern som jag lovade mig själv förra året, jag längtar efter att få bada, sola, vara.
Men jag längtar samtidigt inte hem till en tom tvåa i betongen.

Snart har det gått ett år sedan jag ryckte in i lumpen, och antalet nätter jag spenderat i min egen säng sedan dess är lätträknade.
Kanske är det därför jag känner att mitt hem är här.
Mitt hem är där mitt hjärta är, och just nu är det i Kosovo, precis som mitt hem var på Kasern i höstas.

Jag letar nya jobb, det är inget att hymla om, för sånt är läget. Jag vill inte gå tillbaka till mitt gamla jobb när jag kommer hem. Min tjänst är inte min längre, jag får gå tillbaka ytterligare ett steg, till Syd och bäringen, och det är inte det jag vill. Jag vill något nytt.
Jag vet bara inte vad.

Halva missionen har gått, och jag har lärt mig så otroligt mycket mer än jag kunde ana från början. Jag har träffat människor som berör, som får mig att leva ,som får mig att skratta, som får mig att må bra. Jag har fått ta del av en gemenskap som är unik.

Det kanske inte var så tokigt ändå, att sälja sitt förstånd till Försvarsmakten.