Så är jag hemmahemmahemma igen.

För mig är Kosovo hemma, där jag har min bas och där jag just nu känner mig som allra tryggast.
Ett liv i packningens tecken har det varit, den senaste månaden, men nu ska jag strax gå upp och packa upp ordentligt för den här gången.
Väskan ska för första gången på mycket länge vila tom i garderoben.
Flygningen ner gick bra, det var sega timmar så det var skönt att sätta fötterna på kosovansk mark igen.

Jag har dessutom blivit ensamboende igen, min chef har flyttat till en annan del av campen så jag har nu dusch och toalett för mig själv. LYX.

Foten har utvecklat sig till en lång historia. Den är fortfarande blå, den är fortfarande betydligt större än sin högra dito, den gör fortfarande hiskeligt ont att stödja på mellan varven. I morse gick jag därför till sjukan, kom ut med stödlindad fot och en remiss till sjukhuset på amerikanska campen.

Majoren körde mig dit, för köra får jag inte heller göra, och de manliga sjukskötarna tog väl hand om mig, tog tre röntgenbilder och skickade sen hem mig med smärtstillande, X antal förmaningar och goda råd samt ett röntgenutlåtande som angav att plåtarna hade varit "negativa". Yaaayy! 
De smärtstillande pillren är jättestora och kommer så klart förpackad i sån orange plastburk som man sett på film... Jag kom även ut med en mailadress till en mycket söt amerikansk soldat, haha! Kanske inte så avancerat som det låter, vi ska "byta grejjer med varandra", alltså jag ska byta ett av mina tygmärken mot ett av hans. Eller nåt sånt.. :)

Så ikväll har jag tränat. Lite lätt cykling och sen gym på det. Cyklingen är något vinglig så om det blir spinning eller ej på torsdag tål att tänkas på. Jag kan väl alltid stå längst fram och skrika åt de andra. :D

I morgon ska jag försöka mig på att gå ut och gå. Lugnt och fint. Vi får se hur det avlöper. Rapport kommer. Nu ska jag duscha, sen ska jag gå förbi mässen en sväng innan jag går och lägger mig. Sov inte många minuter i natt, klockan ett dunkande det på dörren och jag mer eller mindre flög ur sängen.
Men hey - sånt är livet i Kosovo. Det man minst anar händer alltid när man är som sämst beredd...