Jag jobbar faktiskt ibland också..!

Men bara ibland. :)

Jag har knyckt (jo, jag frågade om lov först!) en liten lista från Eponine.

Vem kramade du senast?
Nicole och Anton, i fredags. Vi har en fredagskramstradition.

Vad åt du senast?
Mjuk smörgås med danskt knepigt smör och gurka.

När träffade du senast en familjemedlem?
Storasyster som följde mig till tåget den... 30 juni.

När bråkade du senast med någon?
Oj. Det vet jag inte ens. Sist jag grälade så där riktigt rejält var faktiskt under strid i bebyggelseveckan när jag och fröken C rök ihop nåt så alldelens grönjävligt över en banal sak som ett batteri till en ra180...

När tränade du senast?
I morse. Tre varv runt campen och sen rehabträning av foten på gymmet.

När gav du senast någon en komplimang och vad sa du?
Hjälp, det var nog alldelens för länge sedan.

När vad du senast glad?
Igår eftermiddag, när Syscon rattat in Vinyl 107 på vår radio här nere och jag var ensam på kontoret och kunde dansa. Plus att jag fick fina, fina mail att svara på mellan dansstegen. Mmmmmhm!

När var du senast ledsen?
Igår förmiddag, när livet bara gick i uppförsbacke heeeela tiden.

När var du senast på en konsert?
Hm... Det måste ha varit när jag och syrran var på Eric Gadd i konserthuset för en oherrans massa år sedan. Jösses, har jag inte varit på konsert sen dess?! Ska försöka ta mig iväg och se Lars Winnerbäck i augusti dock.

När var senast du lagade mat?
För ungefär en månad sedan då jag satt vakt på en av våra bevakningsstationer.
Tacopaj och en förunderligt god kladdkaka på hälften bordsmargarin, i en allt för stor form som dessutom var ”bröad” med kokos.

Hej!

Statusrapport på foten; idag går jag för första gången utan att halta..!
Whoohoo!
Den är inte alls speciellt blå längre, och jag har införskaffat ett fotledsskydd som jag kan ha i stället för lindan, mycket smidigt. (5 dollar på amerikanska campen, som hittat!)
Jag är dessutom en duktig patient och rehab-tränar varje dag på doktorns order. Det gör sviiinont i vissa lägen, but hey, det går ju framåt i alla fall. Uppenbarligen.

Här är allt enligt rutin i övrigt, solen skiner men i övrigt är det måndag med allt vad det innebär; trasigt nätverk, trasig fax, tjo, tjim, strömavbrott och lite annat smått och gott.
Igår skulle jag lämna en säck inne i kommandocentralen, där var det full rulle, för allt hände på en gång, radiosambandet med två bevakningsstationer gick ner, strömmen hade gått, larmet tjöt pga. elavbrottet och det rapporterades in skottlossning utanför campen. Jag smög ner min stackars lilla säck och försvann igen, lika fort som jag kom. De hade liksom fullt upp!

Igår var vi iväg till amerikanska campen som sagt, Stina och jag, så jag passade på att lämna några märken på "min" amerikans kontor och nu får vi se när jag för möjlighet att hämta de jag får i utbyte. Vi har mailkontakt varje dag, vilket gör att det vid vår Internetdator på jobbet numera ligger en svensk-engelsk ordbok. :)
Bra träning för mig som är mer än ringrostig när det kommer till att skriva på engelska.

Det gick för övrigt bra att hålla spinningpass i torsdags, och igår när vi var ute och svängde ringde min spinningkollega och undrade om jag kunde ta hennes pass också, så jag körde ett pass för tre tappra i ett mer än bastuvarmt tält igår kväll. Phuuu!
Efter det kopplade vi av med lite grillad kalkon på vår nyinvigda uteplats samt låg i varsin soffa och tittade på "Dirty dancing". Söndag är min favvodag!

Nu ska jag gå och JOBBA. Faktiskt! :)
Vi hörs snart!

Kram.

Här kommer lite blandade bilder från de senaste veckorna...


Utsikt från Flygvapnets Saab 340 över...hm... Europa..



Ser inte ut att gå någon större nöd på mig va? Promenad i morgonsolen på leaven.

Mamma fixade håret på mig när jag skulle iväg på...

..bröllop i Rättvik! Söta soldat Kindman blev fru From!

På vägen från bröllopet passade jag på att stanna på ett annat ställe som fortfarande OCKSÅ känns som hemma...

...nämligen Dalregementet där jag gjorde lumpen förra året. Detta är Salen där vi åt all vår mat.

Och så HÄR såg min fot ut ett par dagar efter min vurpa... Hoppla.

Nu ska jag ladda för spinning. Det ska gå. Håll en tumme eller två för mig kl 20 idag!

Så är jag hemmahemmahemma igen.

För mig är Kosovo hemma, där jag har min bas och där jag just nu känner mig som allra tryggast.
Ett liv i packningens tecken har det varit, den senaste månaden, men nu ska jag strax gå upp och packa upp ordentligt för den här gången.
Väskan ska för första gången på mycket länge vila tom i garderoben.
Flygningen ner gick bra, det var sega timmar så det var skönt att sätta fötterna på kosovansk mark igen.

Jag har dessutom blivit ensamboende igen, min chef har flyttat till en annan del av campen så jag har nu dusch och toalett för mig själv. LYX.

Foten har utvecklat sig till en lång historia. Den är fortfarande blå, den är fortfarande betydligt större än sin högra dito, den gör fortfarande hiskeligt ont att stödja på mellan varven. I morse gick jag därför till sjukan, kom ut med stödlindad fot och en remiss till sjukhuset på amerikanska campen.

Majoren körde mig dit, för köra får jag inte heller göra, och de manliga sjukskötarna tog väl hand om mig, tog tre röntgenbilder och skickade sen hem mig med smärtstillande, X antal förmaningar och goda råd samt ett röntgenutlåtande som angav att plåtarna hade varit "negativa". Yaaayy! 
De smärtstillande pillren är jättestora och kommer så klart förpackad i sån orange plastburk som man sett på film... Jag kom även ut med en mailadress till en mycket söt amerikansk soldat, haha! Kanske inte så avancerat som det låter, vi ska "byta grejjer med varandra", alltså jag ska byta ett av mina tygmärken mot ett av hans. Eller nåt sånt.. :)

Så ikväll har jag tränat. Lite lätt cykling och sen gym på det. Cyklingen är något vinglig så om det blir spinning eller ej på torsdag tål att tänkas på. Jag kan väl alltid stå längst fram och skrika åt de andra. :D

I morgon ska jag försöka mig på att gå ut och gå. Lugnt och fint. Vi får se hur det avlöper. Rapport kommer. Nu ska jag duscha, sen ska jag gå förbi mässen en sväng innan jag går och lägger mig. Sov inte många minuter i natt, klockan ett dunkande det på dörren och jag mer eller mindre flög ur sängen.
Men hey - sånt är livet i Kosovo. Det man minst anar händer alltid när man är som sämst beredd...