Ja, då har det lugnat ner sig lite igen, i mitt snurriga huvud råder det fortfarande fullskaligt kaos men i resten av livet är det stilla.

Helgen bjöd på något fler överraskningar än vad som var riktigt nödvändigt, från stilla filosoferande i kontorsvärmen och krångel för att fixa nytt spinningpass så fick jag en order och fick springa som en dåre för att hämta bilen och bara minuter senare lämnade vi campen för att köra in till stan med min chef och tolk och... Ja, det var rally in till sjukhuset där vi hade fyra skadade soldater.
Inte varje dag man vinkar ner amerikanska räddningshelikoptern, men det fick jag göra i helgen. Två gånger. Och utöver det även den tyska. Säkra helikopterplatta var kanske inte något jag räknat med att göra i helgen, men det gick det också.
Och på söndagen stod vi ute i blåsten på flygplatsen och vinkade av de två svårast skadade som flögs till sitt hemland innan vi åkte och hälsade på den tredje på sjukhuset.

Ja, vad ska man säga. Det var en tung helg.

Och sen var det bara att ladda om för en ny arbetsvecka och sen arbetsintervjun igår med allt vad det innebär för mina framtidsplaner, som nu måste stökas om ganska ordentligt, det krävs ett boende, en flytt och en hel del annat innan det är färdigt. Fast, det är ju ett kärt problem.

Jobbet är till att börja med ett tvåårigt vikariat, så visst funderar man på om det är värt att säga upp en fast tjänst för det här, men samtidigt, om man aldrig vågar, vinner man heller inget. Det är dags nu. Släppa taget.
Livet går vidare, även för små skitiga brevbärare.

Med handen på mobilens sändknapp ångrar jag mig plötsligt. Jag har fixat det här en månad nu. Det finns inget att säga, även om det är för dig jag vill berätta.
Jag klarar mig utan dig.
Tror jag.

I år är det mitt år. I år väljer jag det som är bäst för mig. I år väljer jag kärleken.