Jag lovade bot och bättring. Här är i alla fall det ena.

Vad har hänt i livet kanske ni undrar, varför var veckan galen och lördagen hysterisk? Det har hänt massor, och då menar jag.. Massor!
Problemet är ju dock det vanliga, jag kan inte berätta. Även om jag vill så.. Kan jag inte.
Chefen kom tillbaka från sin leave i torsdags men jag har icke varit arbetslös ändå, för jag har bl.a gjort månadsöversyn på båda mina bilar (jag har numera två. Hur nu det gick till.) samt gjort allt som jag inte hunnit tidigare, till exempel slängt ut den äckliga heltäckande mattan på mitt rum samt ägnat två TIMMAR åt att skura golvet! Det var nämligen svart under  mattan. Uuuh! Plus en massa tejp som varit för att hålla fast mattan. Jag bar som tur var overall och handskar kan jag säga..

Nu bor jag här;

Min "Wall of fame"  

  
Två kort jag fått. (Jag ÄLSKAR att få post. Hint, hint!!)
Det högra med Mirandanallen på har jag fått av Lisa tillsammans med en chokladkaka som dessvärre inte finns kvar längre... Men god var den! Marabou Vinter tror jag den hette. Mmm.. :)

Och dalahästen har jag fått av mamma. Passar bra med lite svensk känsla. :)

Jag har kortet och boken jag fick av fru From bredvid sängen och det läser jag när jag behöver lite uppmuntran. :)

Andra saker som hänt;
- när jag var på svenska campen och vårdade fordon var jag in på PX:et och snokade runt lite och när jag skulle gå frågade kassörskan om hon fick ställa en dum fråga, vilket hon så klart fick. Jo, det var så att grabbarna i köket (som satt utanför och fikade när jag gick in) hade slagit vad om hurvida jag hade varit nere

förrut eller ej. Så nu ville de (och hon också) veta vilket som var rätt. :)

- när jag var nere i cafeterian för att köpa kaffe åt en kollega häromdagen så sa frisören som har sin salong vägg i vägg "YOU! Come here! I fix!" och sen blev jag nedtryckt i en stol och kom ut fem minuter senare med en något kortare och mer trafiksäker lugg, jag ser numera vart jag kör.. Två euro kostade det, dvs. ca 22:-

- spinningen gick över förväntan. Jätteskoj var det! Tio deltagare av tolv möjliga, för att vara första gången får man vara nöjd!

- har varit på rapport på svenska campen, i vanliga fall skickar man sin "senior", alltså den högste svensken, men när han inte kunde så valde han att skicka "junior", dvs mig. Det var ovanligt, men roligt. :)

- har pratat med högsta chefen, alltså KFORs Commander. Vi hade ett möte på min avdelning som han deltog i och då ifrågasatte han varför inte jag fick någon stol att sitta på. :) :) Efter mötet vände han sig om och sa, "tänk om du fått stå på knä på golvet hela mötet, då hade du behövt en sjukgymnast nu." Snällt va?

- sprungit runt på högkvarteret i vänstervarv och jagat folk, papper, skrivare, uppgifter, bläck, stämpeldynor, öl, smörgåsar, bil, nycklar, majorer...
Råkat hamna hos generalen himself när assistenten gick bet på att hjälpa mig med en uppgift och generalen sa "Ah, det är gott om tid. Du har en hel kvart på dig". Aaaaah!! Stressa, stressa, stressa.

Det slutade med att den tyska vakten sa åt mig på skarpen att jag faktiskt inte FÅR springa i korridorerna på det där sättet! ;)

I morse klev jag upp kl. 5.30 och drog på mig kläder och packning så försiktigt jag kunde för att inte väcka fransyskan.
Klockan 6:15 hämtade jag upp tre kollegor till en av de andra svenskarna och drog iväg. Dimman låg tung över vägen men vi kom fram i god tid. Vi checkade in oss och åt frukost och sen bar det av.

Nollgradigt i starten

25,2 km senare var vi i mål, 4 timmar och 45 minuter tog det och då var det väldigt, väldigt mycket brant uppför.

Faktiskt fick jag inga skavsår eller andra men, dock har jag fortfarande känningar i mitt dumma muskelfäste på höften/baksida lår och det gjorde inte ont uppför (tack och lov) men nerför däremot... 

Fast, dagens bästa kommentar var ändå när jag kom hem och fransyskan låg på sängen och tog sig en tupplur. Hon var så trött, så trött.
Hon hade ju fått spendera hela tre timmar på restaurang med sin chef på lunchen..!

Oboy. Själv har jag gått 2,5 mil och är inte speciellt trött, mer än i axlarna efter den tolv kilo tunga packningen. ;)

Alla är vi ju olika!