Jag hade ju hyrt ut min lägenhet under tiden jag är borta.
Inte nu längre.

Jag fick onda aningar redan i påskas när jag sprang in för att hämta min bankdosa, och lägenheten såg ut som Jerusalems förstörelse men valde att ignorera det eftersom hon inte visste att jag skulle komma hem.
Vill hon ha stökigt när hon är ensam - fine.

Men så kom jag hem i torsdags kväll, en hemkomst jag förvarnat om i nästan en hel vecka, så sent som samma morgon till och med.
Kliver över tröskeln och inser att det luktar faan i lägenheten.
På hallgolvet ligger en soppåse som luktar riktigt, riktigt ILLA. Den har dessutom läckt något oidentifierbart gegg på golvet. Mysigt.
På golvet mellan skorna ligger tomma PET-flaskor slängda.
Det är saker på hela hyllan i hallen, på hela handfatet i badrummet, det ligger nya, fina, dyra underkläder i en stor hög på sittpuffen i vardagsrummet. Det är inte dammsuget sedan jag åkte hemifrån för tre veckor sedan som det ser ut.
Min krukväxt i sovrumsfönstret är stendöd, antagligen av både vätske- och ljusbrist eftersom mörkläggningsgardinen är neddragen.
Lyset är på i både sovrum och kokvrå trots att ingen varit hemma på timmar. Det ligger mögliga matrester i slasken. Disken i diskstället är slarvigt diskad, det mesta måste jag diska igen eftersom det är matrester kvar.

Jag får börja med att dammsuga golvet för att jag överhuvudtaget ska vilja lägga ner madrassen och gå och lägga mig. För det är ju jag som sover på golvet i min egen lägenhet... Hm..
Jag ägnade förmiddagen igår till att städa hela lägenheten, dammsuga, damma, torka, städa badrum, vädra och tvätta.

Så nej. Hon har flyttat idag. I morgon natt sover jag sista natten i min egen säng på väldigt länge. I natt sover jag hos mina föräldrar som lurat ut sin dotter med löfte om goood mat... Och på köpet blev man chaufför åt dem när de skulle på dans. Och hundvakt. Och datorinstallatör.

Å andra sidan var laxen och efterrätten väldigt goda så det kan det vara värt...

Idag är det åtta år sedan min mormor gick bort.
Jag saknar henne fortfarande jättemycket och tänker ofta på henne.
Tänkte passa på att gå till graven idag, eftersom jag ska hem till byn.

Jag kommer ihåg det som om det vore igår, inte över åtta år sedan. Det var en onsdag och jag gick på gymnasiet. Jag kände mig konstig i kroppen och ville bara åka hem, så efter lunch lyckades jag övertala min klassföreståndare att jag inte kunde stanna och satte mig på bussen hem.
Vad jag inte visste då - det här var innan man hade mobiltelefonen på ständig passning - var att mamma varit på skolan och letat efter mig för att berätta men inte hittat mig, vilket var snorkiga expeditionsdamernas fel.
I stället mötte hon mig i dörren hemma med beskedet.
Vid jordfästningen läste prästen upp en text som jag skrivit.

"Du är borta, min älskade mormor, och jag kan inte förstå.
För ända sedan jag var liten har du ju alltid funnits där för mig.
DU åkte aldrig på kurs eller konferens, DU gick inte på Tors Loge om lördagskvällarna. Nej du stod bara i dörren och sa: Välkommen, välkommen när jag kom. För kom gjorde jag, i tid och otid. 

Hur många bullar, sockerkakor och muffins vi bakat tillsammans genom åren vet väl ingen.
Älsklingsrätter var det enda som lagades, aldrig behövde jag äta något jag inte tyckte om. Glass till pannkakorna och potatisbullarna, mitt på blanka vardagen, Trocadero till maten, men tala inte om för mamma! 

Så fort jag blev det minsta lilla sjuk, om det så endast rörde sig om en banal förkylning, frågade jag om du var underrättad. Var du det, då dröjde det inte länge förrän du kom cyklande från Gulf med en hyrfilm och en serietidning. Om det inte blev så att hela sjuklägret förflyttades hem till dig och jag fick krypa ner i gästsängen på Kägelvägen. Då var min lycka gjord. Tala om full uppassning.  

Jag vet ingen som så osjälviskt ställt upp för mig som du mormor, i dina ögon hade jag inga fel eller brister, du tog mig alltid i försvar. 
Men de senaste åren har varit annorlunda. Du var dig inte riktigt lik och du blev, även om jag ville blunda för det, allt svagare. Ändå var det en möjlighet för mig, att få ge tillbaka lite av all den omtanke jag fått från dig. Att få pyssla om och hjälpa dig, det gjorde jag med glädje.
Mina anförtroenden var desamma och även om du inte kunde säga så mycket, sa glimten i ögat att du som vanligt förstod och höll på mig.  

Var du än är nu kära mormor, så hoppas jag att du har det bra och att det finns bingo och dansbandsmusik där.
Tack mormor, för att du fanns för mig."    

Jag saknar dig!